MOT Juliette

Målet: bilda kvinnliga nätverk

Caroline Cordshagen (i bakgrunden) var chef för gruppen i Afghanistan. I förgrunden Lisa Lanevik. Mot Juliette ägnade mycket tid åt att skapa nätverk både hos lokalbefolkningen och inom den akademiska och politiska världen. Foto: Helena Nimbratt

Hur blev ni involverade i Mot Juliette?

Caroline Cordshagen: En plutonchef berättade att man hade planer på att skapa ett samverkansteam bestående av enbart kvinnor. Han frågade mig om jag var intresserad. Jag blev jätteglad och det lät jättekul. Jag hade sökt massor med andra befattningar, som alla var innanför murarna och det här skulle innebära att man kom ut mer bland människor.

Lisa Lanevik: Jag hade sökt en massa med andra befattningar och fick också frågan om att delta i teamet. Att det var fokus på just kvinnor kändes kul, men det var också en farhåga. Folk tycker så mycket om det i försvaret, det är lite laddat det här kring om kvinnor kan lösa ”manliga” uppgifter och tvärtom. Kommer man sticka ut och ses som väldigt radikal? Jag vet att jag funderade på det.

Elisabeth Brisman: Jag blev uppringd av Caroline då det blev en vakans i gruppen. Vi hade studerat ihop tidigare, och jag blev väldigt nyfiken på projektet.

Hur beskrevs projektet då inledningsvis?

Caroline Cordshagen: Jag brukar ta det som ett bra exempel på uppdragstaktik faktiskt. Översten var väldigt tydlig med att vi skulle skapa ett nätverk med kvinnor på plats i Afghanistan och sedan fick vi spåna fritt kring hur vi skulle lösa det. Vissa saker förstod vi redan hemma innan vi åkte. Som att vi behövde en kvinnlig tolk, för att det skulle hjälpa oss få kontakt med kvinnor på plats.

Elisabeth Brisman: Uppgiften vi fick var att skapa ett nätverk med afghanska kvinnor. Det är en ganska stor uppgift. Var börjar man? Varför gör vi det? Vad ska vi fråga när vi väl är på en viss plats? Vi fick komma underfund med det under tiden. Det fanns inget färdigt arbetssätt då ingen hade gjort detta tidigare. Chefen hade en tydlig idé om vad vi skulle göra men det var upp till oss att omsätta det i praktiken och i början så visste vi inte riktigt åt vilket håll vi skulle gå. Det blev lite av en utmaning. Speciellt då vi ständigt behövde ha ett extra fordon och extra personal med oss, då reglerna var sådana att man alltid skulle vara två fordon med personal och vi bara hade en bil och var tre personer samt en tolk.

Lisa Lanevik: Förbandschefen ansåg att det var viktig att skapa nätverk i samhället, men då de flesta som var ute i Mot-team var män såg han en lucka där. Vi måste också nå ut till kvinnorna och få ta del av deras tankar och berättelser. Samtidigt var inte organisationen uppbyggd för detta, han var tvungen att lägga till befattningar. Tanken från början var kanske att vi skulle stärka upp andra Mot-team, men sedan blev det så att vi jobbade självständigt.

Caroline Cordshagen: Vi var lite frustrerade i början när vi inte visste riktigt hur vi skulle jobba och vad syftet var. Ser man på dag ett och sju månader senare så var det mycket som hände, det ska man inte glömma bort, men vår vilja och ambition var så hög och då var det frustrerande när man inte fick tillräckligt med material, personal, tid, acceptans och förståelse. Samtidigt som man försökte lösa en uppgift var man tvungen att ständigt försvara varför man gjorde den, trots att det inte var vi som hade skapat uppdraget.

Hur hittade ni ett arbetssätt som fungerade?

Caroline Cordshagen: Det var svårt att hitta en kvinnlig tolk. Det var inte vanligt alls på den tiden att kvinnor var tolkar och jag tror inte det var så efterfrågat. De manliga tolkarna var unga universitetsstuderande som kunde engelska. Traditionen i Afghanistan var ju att det var männen som skötte det och om ingen frågade efter kvinnliga tolkar fanns det ingen anledning för någon kvinna att söka sådana jobb. Det fanns överhuvudtaget ett problem med att kvinnorna under talibanstyret inte hade fått den utbildning de borde ha fått. Vi hittade till slut en kvinnlig tolk, Aminah. Om jag minns rätt var hon äldst i en syskonskara på elva. Hon försörjde hela sin familj på den inkomst hon drog in. Familjen accepterade att hon jobbade för oss, annars hade det inte gått. Men om vi skulle åka i väg över natten till en annan provins eller om hon jobbade efter att solen hade gått ner var hennes pappa eller bror tvungen att vara med som förkläde. Så det var lite speciellt.

Tio år efter insatsen i Afghanistan återförenas Lisa Lanevik, Elisabeth Brisman (fd Alm) och Caroline Cordshagen för att samtala om sina erfarenheter därifrån. Foto: Niklas Ehlen/Försvarsmakten

Lisa Lanevik: Vi försökte hitta någonstans att börja. Det första mötet var med rektorn på ett universitet. Han var tidigare guvernör för provinsen, en riktig maktmänniska. Vi lyckades få skjuts och blev avsläppta vid universitetet, så vi var alldeles ensamma där. Beväpnade, men ensamma. Vi hade 16 magasin och fyra handgranater var på oss... Man fick inte ha med vapen in på universitetet, men vi fick det ändå då vi inte hade någon bil att lasta av det.

Caroline Cordshagen: Det var lite tafatt där i början, men det var ett positivt första möte och gången därpå var vi lite mer förberedda och hade lite mindre vapen på oss… Vi fick veta att det fanns provinsråd och i varje sådant skulle en tredjedel bestå av kvinnor. Så när våra kollegor besökte dessa provinsråd för att snacka med männen så såg vi till att snacka med kvinnorna.

Elisabeth Brisman: Vi besökte bland annat barnhem. Där var det ofta smutsigt och nergånget på grund av brist på resurser. Små lokaler med många barn. Barnen var alltid väldigt glada när vi kom. Jag minns att vi samlade in pengar till dem genom att ha våffelfredag på campen, där man frivilligt kunde bidra med en slant och få våfflor. Pengarna gick sedan till att köpa en korg till varje barn, innehållandes tandborste, tandkräm, tvål och annat som barnen var i behov av. Det fanns mycket misär. Barn kunde till exempel hamna där efter att deras far hade gått bort och deras mor inte kunde ta hand om dem av ekonomiska skäl då hon inte ansågs ha någon status i samhället utan sin man.

Caroline Cordshagen: Jag hade en ganska naiv inställning där i början. Jag frågade hur det gick till när någon skulle adopteras. Tolken bara såg på mig och sa. ”Caroline, det här är ett barnhem, barnen bor här för att de inte har några som kan försörja dem. De bor här tills de är 18 år och kan börja försörja sig själva.” Det var sådana insikter man fick. Man såg i blicken vad de hade varit med om. Vartenda livsöde där var något som skulle ha skapat löpsedlar hemma i Sverige, men där var det vardagen.

Elisabeth Brisman: Jag frågade en gång vår tolk Aminah, hur hon hade haft det under sin uppväxt, om hon hade varit med om något speciellt? Hon berättade att hon hade brutit näsan och blivit skuren i ansiktet när hon var liten. Jag frågade vad som hade hänt och hon berättade att hon följt med sin pappa till moskén och där hade hon blivit kidnappad. Hon visste inte hur länge hon hade varit borta men när hon var ute och åkte med de som tagit henne så hade en släkting känt igen henne och tagit tillbaka henne. Det var kidnapparna som hade misshandlat henne så att hon hade blivit skadad. Hon berättade det inte som om det var något speciellt utan mer bara som att var något som hade hänt under barndomen. Det säger något om hur olika referensramar vi hade.

Starka möten med Afghanistans kvinnor

Elisabeth Brisman (f.d. Alm) pratar med kvinnor ur lokalbefolkningen som en del av uppdraget i Mot Juliette i Afghanistan. Foto: Helena Nimbratt

Vad har ni för starka minnen från er tid i Afghanistan?

Elisabeth Brisman: Vi var och besökte en kvinna som jobbade med mänskliga rättigheter som presenterade oss för en ung kvinna och hennes mamma. Vi hade med oss en manlig tolk, som normalt arbetade med en annan svensk enhet, den gången. Den unga kvinnan hade gift sig med en man från Pakistan. Där var hon hustru nummer två. De försörjde sig genom att knyta mattor, men på kvällarna såldes de även som sexslavar. Den unga kvinnan vägrade. När hon sa till den andra frun att hon inte ville vara med om detta, så fick hon en kniv stucken i ryggen samtidigt som den andra frun sa ”Om jag gör det här så skall du också göra det” och det slutade med att hon flydde tillbaka till sina föräldrar i Afghanistan. Hon och hennes mamma gick till polisen för att anmäla situationen och att för att få äktenskapet annullerat. Polisens reaktion var att sparka ner henne och mamman. På mötet visade hon oss blåmärkena på deras kroppar och man kunde tydligt se skoavtrycken från de som sparkat. Samtidigt satt den manliga tolken och vägrade att se på de här kvinnorna. Han tittade bara på oss. För honom var de inte värda något då hon dels varit en hora men också lämnat sin man. Det var ett väldigt starkt möte. Ett av många.

Caroline Cordshagen: Det var så många starka möten, men jag minns när vi var på medcamp där de tar hand om skadade. Det var så många levnadsöden. Någon har gått på en mina och hade bara en stump kvar till ben. Ett spädbarn kom in som vi trodde hade dött. En man kom med hustrun i en skottkärra efter att ha gått mil efter mil. Det är inte som att sitta på vårdcentralen hemma med lite kli i halsen. Det här var något helt annat och då det var i början på vår vistelse så blev det väldigt starkt.

Lisa Lanevik: En aha-upplevelse för mig var när vi var hos ett provinsråd och pratade om pojkvänner och giftermål med några kvinnor. Jag frågade vad de tyckte om att deras pappor valde ut vem de skulle gifta sig med. Ville de inte ha rätt att välja själva? Då svarade en: ”Jo, men min pappa vill ju mitt bästa, han vill ju att jag ska vara lycklig.” Då fick jag lite av en aha-upplevelse. Vår utgångspunkt är att kvinnan ska välja, men de lever i en annan kultur med en annan utgångspunkt. Jag tycker ju kvinnan ska kunna välja själv, men det gav mig en annan syn, att bara för att pappan väljer så behöver det inte alltid vara ett dumt val. Jag hade en så snäv syn, så att få höra att pappan faktiskt vill sin dotters bästa, ja det gjorde det i alla fall mer komplext och mindre svart och vitt för min del.

Mot Juliette behövde ständigt ha ett extra fordon och extra personal med sig, då reglerna var sådana att man alltid skulle vara två fordon med personal och Mot Juliette bara hade en bil och var tre personer samt en tolk. Foto: Helena Nimbratt

Att se den sortens misär, vad gjorde ni för att hantera det?

Caroline Cordshagen: Vi hade alla lite av stressymptom. Det var väldigt högt tempo och många intryck. Vi satte upp regler för att hantera allt bättre. På fredagar skulle vi ta sovmorgon och ta det lite lugnare. Man jobbar ju dygnet runt annars. Efter klockan 22 på kvällen skulle vi försöka att inte jobba. Vi skulle träna ett pass om dagen. En viktig grej vi gjorde var ”varvet”. Vi avslutade varje dag med att vi satt tillsammans och tog ett varv där alla fick berätta hur de hade upplevt dagen. För även om vi alltid var tillsammans och gjorde samma saker kunde man ha uppfattat händelser på olika sätt. Man fick berätta hur man mådde samt välja färg på ett trafikljus. Grönt betydde att man mådde tipptopp, gult kunde vara allt från att man var lite risig i kistan till att man haft ett tufft telefonsamtal hemifrån. Och rött betydde att man behövde dra i handbromsen och ta det lite lugnt.

Hur märkte ni att det gjorde skillnad i era möten med människor att ni är kvinnor?

Elisabeth Brisman: Vi fick ju se kvinnorna utan burka till exempel. För hemma hos kvinnorna kunde ju de visa sig bland andra kvinnor. Sedan när vi fick kontakt med några kvinnor så spred sig det och vi fick tips om andra att besöka. Vi fick mer och mer att göra.

Lisa Lanevik: Det handlade om förtroende och trovärdighet. När vi kom dit var det i början svårt att förklara för kvinnorna vad syftet var med att vi pratade med dem. Det blev lätt diffusa floskler om att skapa nätverk och så vidare. Och sedan så drar vi och ingen tar över ordentligt. Jag kan tycka att det förstör trovärdigheten lite. Vi var där för att bygga ett nätverk och skapa de här kontakterna och det var synd att det inte togs om hand senare. Man kunde ha gjort på många olika sätt. Nu med facit i hand så rann det lite ut i sanden. Vi lämnade över till en samverkansgrupp som hade en annan huvuduppgift och sedan skulle de försöka fortsätta med vårt arbete utöver det.

Orimliga krav på ”mer pang för pengarna”

"Mot" står för Military Observation Team. Mot Juliette blev 2006 Försvarsmaktens första utlandsstyrka som explicit inriktade sig på att nå ut till och få information från kvinnor på plats. Teamet bestod av Caroline Cordshagen, Lisa Lanevik och Elisabeth Brisman. Foto: Helena Nimbratt

Vilka reaktioner fick ni?

Lisa Lanevik: Vi får väl säga att vi var någon sorts pionjärer och medaljens framsida var att vi fick mycket uppmärksamhet. Besökare på campen var väldigt intresserade av vad just vi gjorde. Vi var de enda som hade försvarsministern inne på vårt kontor. Journalister, fotografer och ÖB ville prata med oss. Det var inte vi själva som blåste upp oss, utan det fanns ett intresse att höra om vad vi gjorde. Jag tror att den uppmärksamheten sved lite hos andra. Baksidan av medaljen var just att vi fick ganska många käftsmällar, rykten och osanningar som spreds och att det överlag tycktes väldigt mycket. Något som får mig att gå igång var när en kollega inom Försvarsmakten uttryckte att Mot Juliette inte ”gav pang för pengarna”. Gjorde vi tre någon skillnad för världsfreden? Inte mer eller mindre än någon annan. Absolut inte mindre. Ingen enskild insats går att mäta i hur den har påverkat Afghanistans utveckling, utan det handlar ju om den samlade insatsen. Det som jag brukar tänka på när jag grubblar kring vilken skillnad vi gjorde är en kvinna som sa att de hade blivit stärkta av att vi var där. Kvinnor vi mötte kände sig stärkta och trygga i sina roller genom att träffa oss. De fick lite tyngd och status av att vi besökte dem. Sedan vad de gjorde med det vet vi ju inte, men vi gjorde definitivt avtryck hos dem.

Caroline Cordshagen: Jag håller med dig till fullo. I dag kan vi bemöta mindre begåvade människor på ett mer diplomatiskt sätt, men då tror jag att jag till och med hade sönder en dörr när jag smällde igen den då jag inte ville lyssna på när några snackade skit om vår insats. Det kändes så orättvist att just vi blev ifrågasatta. Det var ingen som ifrågasatte manliga Mot-team oavsett vilka de var. Det var ingen som frågade dem om de gav ”pang för pengarna”. Vi fick dessutom väldigt bra respons på våra rapporter från de ansvariga. I slutändan så har ju inget möte inträffat om det inte finns en rapport. Det är ju där all information finns och de ansvariga kunde använda dem i sitt pussel för att få bäst koll på läget.

Elisabeth Brisman: Vi ställde upp på en del mediereportage delvis för att vi ville inspirera fler kvinnor att söka sig till försvaret. Det blev också en Mot Juliette-effekt på ansökningarna till utlandsstyrkan. Att det var många tjejer och kvinnor som sökte för att de kände sig inspirerade av oss. Så förutom att vi stärkte kvinnor på plats och att våra rapporter var uppskattade, så ledde detta även till rekrytering av fler kvinnor som kände sig inspirerade av vad vi gjorde.

Caroline Cordshagen: Jag bär med mig en historia som någon berättade för mig om en man och hans son som gick längs stranden. Tidvattnet hade lämnat kvar sjöstjärnor på stranden som riskerade att torka ut och mannen kastade tillbaka dem i vattnet igen. Pojken frågade vad poängen var för dagen efter skulle de vara uppspolade igen. Och mannen sa: ”För vissa av dessa sjöstjärnor kommer det att ha stor betydelse.” Och det är så jag ser på vår insats också, man kan inte mäta vad våra sju och en halv månader gjorde för världsfreden, men för några sjöstjärnor i Afghanistan så vet jag att vi gjorde stor skillnad.

Vad tycker ni Försvarsmakten har lärt sig av era erfarenheter?

Caroline Cordshagen: Vi kan inte utvärdera vårt eget arbete. Jag hade gärna sett att de hade fortsatt med vårt arbete. Om vi klarade av det hade nästkommande bataljon klarat av det. Vi var lite före vår tid tror jag. När man gör något nytt så måste det också stödjas av toppen, att det kommer därifrån. Jag minns att det var många chefer som var intresserade av vårt arbete. Det fanns en vilja, men det togs inte vidare. Det hamnade lite vid sidan av och fick inte det huvudfokus som vi gav det. Samverkan handlar om kontinuitet och förtroende och finns inte det så blir det inte bra.

Lisa Lanevik: Det är ju en het potatis det här med kvinnor i Försvarsmakten och jämställdhet. Gjorde vår överste den här satsningen för att det såg bra ut eller för att han trodde på att det var rätt väg att gå? Vi vet ju att det var det sistnämnda, men jag tror att hela den diskussionen kanske gjorde att cheferna som kom efter honom inte vågade ta samma sorts beslut. Det gjordes dock en rejäl utvärdering av vårt arbete efteråt där vi intervjuades för att de ville lära sig av våra erfarenheter. Man var till exempel överens om att det inte kan vara tre personer utan egen rörlighet som utför den här sortens uppgifter. Men trots utvärderingen behövdes det en bättre brygga mellan det vi gjorde och hur de fortsatte. Det kändes inte trovärdigt att vi lämnade över alla våra kontaktar lite vind för våg. Att vi fick dessa kvinnors förtroende och sedan ett halvår senare när vi var borta så fanns det ingen där. Det var inte så lyckat, kan jag känna.