Vändplatsen på Småland Airport

Vid Småland Airport syns subtila spår av 1980-talets historiska satsning på den militära och civila krigssjukvården. Foto: Johan Strindberg.

Vi åker längs en halvt igenvuxen grusväg kantad av granar. Den leder fram till en järngrind mot västra sidan av Småland Airport. Vid en första anblick är det ingen märkvärdig scen: en enklare flygplats strax intill Helgasjön med cirka 270 000 resenärer per år. Men studerar man den noga finner man en viktig nyckel till den svenska krigsberedskapens glansdagar.

Här syns nämligen subtila spår av 1980-talets historiska satsning på den militära och civila krigssjukvården. Arbetet inleds på allvar med försvarsbesluten 1977 och 1982, när man konstaterar att den befintliga sjukvården är både föråldrad och underdimensionerad. Vid ett anfall skulle Sverige få mycket svårt att hantera alla skadade och ge förbanden kvalificerad vård. Nu dras en enorm apparat igång, ett maskineri som involverar alla delar av samhället, över hela landet, i rasande fart.

Armén tilldelas fältsjukhus medan marinen väljer att utveckla egna stridssjukhus. Samtidigt bygger stat och landsting upp ett makalöst detaljerat beredskapssystem med otaliga förråd för vårdutrustning, hemliga lager för läkemedel, krigsplacerad personal, 125 000 akutplatser, 88 000 extrasängar och skolor som inom fem dygn ska kunna ställas om till vårdannex. Och allting är beräknat ner på exakta antal tandborstar. Bara inom landstinget Kronoberg skulle vårdkapaciteten sjudubblas i samband med mobilisering.

Detta var, precis som i dag, en orolig tid på jorden. Kalla kriget fanns fortfarande färskt i minne. Atombombshotet var ett svart moln vid horisonten. Och när sedan Sovjetunionen invaderar Afghanistan 1979 inser man att krig inte behöver föregås av flera års upptrappning och kapprustning – det kan komma plötsligt och oväntat. Vi måste vara redo.

– Som alltid när man planerar för krig tittar man på hur det har gått i andra krig. Dels andra världskriget förstås, men också krigen i Mellanöstern och framför allt Vietnamkriget. Där såg man nu att sjukvårdsförmågan var helt avgörande för utgången. Och att soldater som vet att det finns bra sjukvård strider bättre, säger Samuel Palmblad, chef på Kulturparken Småland och författare till flera böcker om svensk militärhistoria, som är vår guide.

Han öppnar grinden, visar in oss på flygfältet och pekar mot en liten u-formad asfaltsväg i direkt anslutning till landningsbanan. Det är en cirkulationsplats där sjukfordon ska hämta upp skadade soldater från planen. När Smålands Airport invigdes 1975 skulle fältet bli en militär knutpunkt för krigstida sjuktransporter. Därför bekostade staten särskilda beredskapsåtgärder för att anpassa infrastrukturen utifrån tilltänkta uppgifter i krig.

Som en del av beredskapen byggdes betydande delar av Sas och Linjeflygs flotta om med bårinsatser och det fanns förseglade brev i varje flygplan med specificerade krigsuppgifter, så piloterna kunde flyga turister till Grekland ena dagen och nästa dag plötsligt erhålla order att förbereda transport av sårade soldater. Foto: Svensk Militärhistoriskt Bibliotek (SMB)

– Här ska flygplanen svänga runt och rulla ut soldaterna på bårar. Sen körs de till vårdannex (skolor) och sjukhus för vård, för på planen trycker man bara i dem piller och sätter dropp så de hölls vid liv. De skulle gå skytteltrafik och den nationella flygtransportkapaciteten låg på ungefär 3 000 skadade per dygn. Betydande delar av Sas och Linjeflygs flotta byggs om med bårinsatser och det fanns förseglade brev i varje flygplan med specificerade krigsuppgifter, så piloterna kunde flyga turister till Grekland ena dagen och nästa dag plötsligt erhålla order att förbereda transport av sårade soldater, berättar Samuel Palmblad. 

Tanken är att skapa en vårdkedja där den skadade successivt dras allt längre bort från stridsfältet. Den primära kirurgin, som främst handlar om akuta ingrepp på blodkärl, tarm och hålorgan (såren sluts ej), reposition av benbrott, ingrepp i bröstkorgen för att säkerställa ventilation och avlägsnande av död hud, ska ges inom sex timmar. Men sedan ska soldaten flyttas till mer undandragna vårdplatser för att genomgå sekundär kirurgi, såsom täckning av sår, behandling av frakturer och rehabilitering. Detta bör ske inom tre till fem dygn. Målet är att undvika invalidisering och att soldaten – i bästa fall – blir frisk nog att återgå i strid.

Den här filosofin är orsaken till varför vi befinner oss just i Växjö. Enligt beräkningarna var Skåne och Blekinge de troliga stridsområdena. Här väntades fienden slå till för att säkra basområden och skapa handlingsfrihet kring Östersjöutloppet. Småland hade inte alls samma hotbild; det låg längre inåt landet och saknade uppenbara strategiska värden. Dessutom fanns här flera stora sjukhus och en solid infrastruktur.

– I krig försöker man ju alltid förstöra flygfälten då dessa är avgörande för krigföringen. I Luftfartsverkets prioriteringslista över landets samtliga flygplatser hamnade Växjö i den högsta kategorin. Kalmar flygplats låg exempelvis alldeles för nära kusten, medan Arlanda och Sturup låg i troliga stridsområden. Men Växjös centrala läge och goda infrastruktur innebar att alla uttalade totalförsvarskriterier uppfylldes, konstaterar Samuel Palmblad.

Så kom det sig att Småland, i största hemlighet, blev ett nätverk för landets krigssjukvård med Växjös flygplats som transportnav. Hit skulle man kunna flyga skadade hela vägen från Norrland. Här skulle sjuktransporterna ha fri lejd fram till flygplanen och vapnen placeras i förråd till dess att soldaterna var redo att dra ut i krig igen. Men: det var en annan tid.

– Många tror att kalla kriget tog slut på sjuttiotalet men det här systemet levde långt in på 1990-talet. Så sent som 1997 förlänger staten och kommunen landningsbanan med 300 meter, delvis av beredskapsskäl. Sen upphör i stort sett all planläggning, vilket blev tydligt vid tsunamin 2004 då det bara fanns ett 20-tal bårplatser kvar. Nu är enda spåret den där lilla vändplatsen, säger Samuel Palmblad och kisar ut mot dimman som sveper in över Helgasjön.

Förrådet i Alvesta centrum

I händelse av krig skulle vårdkapaciteten i Kronbergs län sjudubblas. På de stora sjukhusen i Växjö och Ljungby fanns 830 akutplatser, men vid en mobilisering skulle den siffran snabbt höjas till 5 730 genom att skolor görs om till vårdannex. Detta innebar att enorma mängder sängar och annan vårdutrustning måste lagerhållas någonstans. Det gjordes här i förrådet i Alvesta centrum. Foto: Johan Strindberg.

Förrådet ligger bara några minuter från Alvesta station. Vi går längs Storgatan, passerar en bank, en blomsterbutik, en pizzeria och svänger in på en bakgård till ett gult tegelhus som tillhör kommunala bostadsbolaget Allbohus. På ena fasaden finns två gröna slitna träluckor. Kamouflaget är lika enkelt som genialt – det ser ut som vilket hus som helst.

I händelse av krig skulle vårdkapaciteten i Kronbergs län sjudubblas. På de stora sjukhusen i Växjö och Ljungby fanns 830 akutplatser, men vid en mobilisering skulle den siffran snabbt höjas till 5 730 genom att skolor görs om till vårdannex. Detta innebar att enorma mängder sängar och annan vårdutrustning måste lagerhållas någonstans. I södra Sverige fanns två gigantiska centralförråd: ett i Skåne och ett i Småland. Men för att ha resurser på närmare håll skapade man även ett antal större länsförråd. Det är ett av dem vi är på väg till nu.

Vi tränger oss förbi skrivborden på Allbohus och öppnar en järndörr vid fikarummet. Den leder genom en kort korridor och vidare ut till ett mörkt lager i tre plan. Det är tomt sånär som på några undanställda bord och en rostig cykel. Men när Socialstyrelsen började hyra det på sjuttiotalet var det perfekt för sitt syfte: rymligt, tempererat och anonymt.

– Den svenska förrådsprincipen byggde på decentralisering. Många av vårdannexen skulle skapas på väldigt små orter och då måste man ha resurserna nära. Vår beredskap handlade mycket om att inte lägga alla ägg i samma korg, så alla centrala samhällsfunktioner spred ut sina lager. Man hyrde in sig i magasin, i ladugårdar, till och med nedlagda fiskodlingar, berättar Samuel Palmblad medan han låter ficklampan dansa längs väggarna.

Första våningen består av en stor tom sal där utrustningen stått: sängar, lakan, filtar och enklare vårdutrustning. Ovanför varje plats sitter en skylt om till vilken skola materialet ska levereras. ”Fagrabäck, 280 sängar”, läser vi. På väggen bredvid hänger en handskriven lapp om att sängarna måste stå på högkant för att inte bli skeva.

– Det är svensk byråkrati när den är som bäst. Här fanns en herrans massa blanketter och blyertspennor med inskriptionen ”Tillhör staten”. De var till och med vässade! Materialet i förråden var flergångsartiklar, till skillnad från de engångsartiklar som sjukvården främst använde i fredstid. Så det var mest lite äldre grejer av stål i stället för plast, säger Samuel Palmblad.

Vid sidan om de 125 000 akuta vårdplatserna på sjukhus och skolor, samt de 88 000 sängar som förvarades i förråd landet runt, fanns det beredskap för ytterligare 60 000 platser i så kallade sjukhärbärgen som primärt skulle byggas upp i skolornas gymnastiksalar. Till dessa härbärgen lagrades tältsängar, papperslakan och basal livsuppehållande vårdutrustning. Foto: Johan Strindberg.

En trappa upp hittar vi ett rum med texten ”Sjukhärbärgen”. För vid sidan om de 125 000 akuta vårdplatserna på sjukhus och skolor, samt de 88 000 sängar som förvarades i förråd landet runt, fanns det beredskap för ytterligare 60 000 platser i så kallade sjukhärbärgen som primärt skulle byggas upp i skolornas gymnastiksalar. Till dessa härbärgen lagrades tältsängar, papperslakan och basal livsuppehållande vårdutrustning.

– Om man tömmer det här rummet är Sverige riktigt illa ute. Då har vi förmodligen drabbats av svåra epidemi eller en attack med ABC-stridsmedel med extremt många skadade. Sjukhärbärgena var det absolut sista vi hade att ta till.

På en bjälke i taket har någon gjort en notering: ”Brist på urinflaska, 12 stycken”. Här och där i lokalen syns diskreta inristningar i väggarna i stil med ”Göran, 1/4, 1972”. Små livstecken från de tillsynspersoner som ansvarade för varje förråd. Det var i regel vanliga människor som bodde i närheten och fick en symbolisk lön för att kolla att förrådet var fyllt och låst. Arbetet betraktades som ett hedersuppdrag från staten, något man var stolt över.

– Du fick en batong, en armbindel och en viss juridisk befogenhet att avvisa personer. Det var dessa människor som i det enkla och dolda såg till att hela beredskapstanken fungerade rent praktiskt. Och trots att de inte fick berätta för någon om sitt uppdrag så skötte de arbetet väl. Det är min bild, säger Samuel Palmblad.

Ovanför varje plats i förrådet sitter en skylt om till vilken skola materialet ska levereras. ”Fagrabäck, 280 sängar”, läser vi. På väggen bredvid hänger en handskriven lapp om att sängarna måste stå på högkant för att inte bli skeva. Foto: Johan Strindberg.

Den översta våningen är lite av en gåta. Här finns inga synliga spår, frånsett några noteringar om hjälmar och klubbor från när huset var ett butikslager. Men en trolig gissning är att det var här Socialstyrelsen förvarade material till några av länets krigsblodcentraler. Målet var nämligen att blodtappningen i Sverige skulle ha kapacitet att tiodubblas vid ett krigsutbrott. En operation som förstås krävde väldiga mängder utrustning: kanyler, blodpåsar, kylväskor, glasburkar. Allt sådant stod sannolikt här på vinden mitt i Alvesta centrum. 

I hela landet räknade man med att klara 13 000 blodtappningar per dygn, eller blod för tre veckors krigsbehov. Bara i Kronoberg handlade det om 225 tappningar per dygn. Dessa skulle främst ske på sjukhusen i Växjö och Ljungby, men därtill utsåg man provisoriska lokaler runt om i länet där tappning skulle ske med hjälp av personal från Röda Korset.

Dessutom hade landstinget blodbussar redo att köra ut till de mindre byarna, då man räknade kallt med att viljan att ge blod ökar i krig. Systemet var i bruk en bra bit in på nittiotalet, när sjukvården började med ersättningsprodukter och blodbehovet sjönk.

– Det är lätt att tänka sig att kulor och krut är det viktiga i krig, men för att få uthållighet är vården avgörande – och där är blodet själva hjärtat, säger Samuel. Så man förde statistik på allting: Hur ska bussarna gå? Hur många påsar behöver vi? Hur många kan tänkas ge blod? Vad ska personalen äta och sova? I Växjö skulle försvaret exempelvis kunna hämta 528 blodpåsar under det andra mobiliseringsdygnet. Det är inte 500 eller 530 påsar, utan exakt 528. Det är på en sådan galen detaljnivå. 

Totalförsvarets sjukvårdssystem idag – fem frågor till Claes Ivgren

Idag arbetar vi för en samordnad sjukvård inom Totalförsvaret för fred, kris och krig. Försvarsmedicin är en del i ett sjukvårdsystem som beskrivs som ett ”heltäckande nationellt redundant koncept som innefattar en civilmilitär samordning, av såväl medicinsk utveckling, planering, utbildning och kompetensförsörjning samt resurser för omhändertagande och vård i fred, kris och krig”. Vi frågade överste Claes Ivgren, chef för förbandsproduktionsenhetens försvarsmedicinavdelning, vad detta nya system innebär i praktiken och hur den historiska bakgrunden ser ut.

När och varför började det här samordningsarbetet?

– Vid allvarliga händelser ställs sjukvården inför stora utmaningar. Många allvarligt skadade samtidigt gör att kapaciteten snabbt slår i taket. Under slutet av 1900-talet nedmonterades insatsorganisationens sjukvårdsorganisation. 2007 fattades beslut om att återta en försvarsmedicinsk förmåga. Att införa ny förmåga tar erfarenhetsmässigt mer än tio år och 2013 genomfördes därför en halvtidsuppföljning av utvecklingen. Resultatet av uppföljningen blev ett av de underlag som låg till grund för den nya inriktningen av den försvarsmedicinska utvecklingen. Den inriktningen fastställdes 2014 och blev försvarsmedicinens underlag till Försvarsmaktens strategiska inriktning och målbild som heter ”Försvarslogistiken 2020”, säger överste Claes Ivgren.

En nationell medicinsk samordningsfunktion ska etableras inom Försvarsmaktens myndighetsledning. Vad ska den göra?

– Den är en del av en statlig förmåga för gemensam strategisk planering och förmågeutveckling samt för att besluta om omfördelning av patienter, personal och förnödenheter, vid nationella fredstida allvarlig händelser eller under höjd beredskap. Funktionen ska skapa ett informationsutbyte mellan civila och militära aktörer, krigsplacering av legitimerad sjukvårdspersonal samt fördelning av uppdrag och resurser. Försvarsmedicinsk ledning behöver ha mandat att genomföra myndighetssamverkan och att kunna fatta strategiska och operativa beslut, säger Claes Ivgren som förklarar att det nya systemet också ställer stora krav på regional nivå.

Vilka fördelar innebär det nya systemet?

– En sådan här samordning kommer att medföra positiva effekter för det svenska totalförsvarets katastrofmedicinska beredskap i fred, höjd beredskap och krig. Skadade civila och militära patienter ska hänvisas till rätt vårdnivå direkt om tiden och tillgängliga transporter medger det. Vid gråzon och krig tillkommer behovet av ett ökat akut omhändertagande och livräddande kirurgi prehospitalt, vilket kräver att denna förmåga förstärks inom Försvarsmakten. 



Kan du ge några konkreta exempel?

– På operativ nivå är inriktningen att sjukvårdsförstärkningsresurser inom varje militärregion utvecklas. Dessa ska bestå av en utökad förmåga till sjuktransport samt modulära och rörliga fältsjukhus. Ledningsstrukturen och kommunikationsförmågan på regionalnivå ska utvecklas. Det är på den operativa nivån som livräddande kirurgi med tillhörande intensivvård ska kunna bedrivas. Enheterna ska ha förmåga till att vårda ett större antal patienter i väntan på avtransport. Mottagande enheter från denna nivå är civila sjukhus och kliniker, säger Claes Ivgren och konstaterar att det krävs en rad olika förtydliganden och förstärkningar.

– Betydelsen av adekvat triagering och efterföljande avtransport till rätt vårdnivå inom rätt tid ska förtydligas. Taktikanpassning avseende triagering, genomförandet av sjuktransporter och användandet av förbandsplatser ska genomföras. Förbandens egna förmåga till avtransport av skadade ska förstärkas med splitterskyddade sjuktransportfordon anpassade för stridsfältet. Lätta förband som verkar på gränsen av eller utanför eget operationsområde ska utveckla förmåga för livsuppehållande transportkirurgi. Försvarsmaktens helikoptersystem ska utvecklas till att mer flexibelt kunna nyttjas för sjuktransporter. Marinen och flygvapnet ska utveckla den medicinska förmågan på taktisk nivå anpassad till modernt krig, avslutar Claes Ivgren.  

Källaren utanför Gemla

I nästan ett sekel var detta platsen för Sveriges äldsta leksaksfabrik Micki. Numera rymmer det ett populärt gym. Men från 1980 och tjugo år framåt var huset basen för en betydligt mer delikat verksamhet. Här i Gemla låg nämligen förrådet för de krigsförband som mobiliserade i Försvarsområde 16, Kronobergs län. Foto: Johan Strindberg.

I ett stillsamt villaområde i samhället Gemlas utkant står ett vitt stenhus. Det ligger alldeles intill järnvägsspåret, lite avsides från kvarterets välklippta gräsmattor. I nästan ett sekel var detta platsen för Sveriges äldsta leksaksfabrik Micki. Numera rymmer det ett populärt gym. Men från 1980 och tjugo år framåt var huset basen för en betydligt mer delikat verksamhet.

Sängar, flygtransporter, skalpeller och blodpåsar i all ära – även krigssjukvård är förstås helt beroende av läkemedel. Majoriteten av de läkemedel som används i Sverige är importerade och dessa dagliga transporter skulle sannolikt stängas av i krigstid. Ett dilemma som den militära sjukvården löste genom att sätta ihop färdiga läkemedelssatser till alla sina förband och gömma dem i förråd. Här i Gemla låg förrådet för de krigsförband som mobiliserade i Försvarsområde 16, Kronobergs län.

Vi går först in på markplan. Där stod pall efter pall med blodersättning, säger Samuel och pekar in mot en stor lagerlokal. Sen fortsätter vi ner i källaren där dyrgriparna förvarades. I dag doftar det lätt av svett och ljuder av hårdrock från träningssalen. Kylrummet har byggts om till omklädningsrum och säkerhetsvalvet till arkiv. Men ända fram till slutet av 1990-talet var källaren fullpackad av läkemedel: antibiotika, insulin, infusionsvätskor, narkotiska preparat, smärtstillande, motgift mot nervgas.

Det är inte svårt att förstå varför militären valde just den här platsen. Ett anonymt hus vid vägens ände med tjocka gjutna väggar där varubilar hämtat leksaker sedan 1866 och ingen reagerade på fortsatta transporter. De satte in specialbyggda valvdörrar i stål och täckte fönstren med luckor. Inga skyltar som väckte nyfikenhet. Inte ens de närmaste grannarna visste vad som doldes i källaren.

Läkemedel är en färskvara som kräver noggrann tillsyn. Detta arbete föll på apotekarna. De åkte till Gemla hela vägen från Skåne på sina hemliga uppdrag, för att byta ut varor eller kontrollera hållbarheten. Överlag hade denna yrkesgrupp en nyckelroll i krigssjukvården. Foto: Johan Strindberg.

– Lagren med läkemedel var förstås extremt känsliga. Det fick bara inte bli inbrott. Och skulle någon försöka hade de fått fullt sjå med att forcera valvdörrarna plus att källaren var larmad, vilket var ganska ovanligt då. Vissa av lagren hade rentav ett vibrationslarm om någon skulle få för sig att gräva en tunnel under byggnaden, berättar Samuel Palmblad.

Läkemedel är en färskvara som kräver noggrann tillsyn. Detta arbete föll på apotekarna. De åkte till Kronoberg hela vägen från Skåne på sina hemliga uppdrag, för att byta ut varor eller kontrollera hållbarheten. Överlag hade denna yrkesgrupp en nyckelroll i krigssjukvården.

– Ja, apotekarna var jätteviktiga. De hade expertisen när det gällde att distribuera och lagerhålla läkemedel. De satt med i landstingsrådet med den kompetensen och de skulle hjälpa till med nyproduktion av läkemedel om Sverige blev helt isolerat. Och det fanns stabsapotekare ute i fält. För ju snabbare soldaterna fick i sig rätt medicin desto snabbare kunde de vara tillbaka i strid, säger Samuel Palmblad.

Flera av de svenska läkemedelsbolagen var dessutom k-företag. De betraktades alltså som så viktiga för samhället att de även måste fungera i krig. Astra Zeneca hade alternativa platser där de skulle kunna starta upp verksamheten. Inte långt från källaren vi besöker låg en helt förberedd anläggning för krigstida produktion av läkemedel, redo att dra igång efter order.

Personalen på läkemedelsbolagen blev redan i fred krigsplacerade. Detta gällde självklart även alla läkare, sjuksköterskor och apotekare, men också tandläkare och veterinärer. Eller andra samhällsviktiga aktörer inom allt från livsmedel till betong, berättar Samuel Palmblad medan han drar igen dörren till läkemedelslagret som förvandlats till ett gym.

– Tanken var att det du är bra på i fred ska du även göra i krig. I Alvesta låg en av landets största korvfabriker, KLS hette den, som bland annat gjorde Bullens varmkorv. Och korv skulle vi äta i krig så väldigt många slaktare var krigsplacerade på jobbet. Det fanns ett särskilt myndighetsorgan i varje län som satt och kollade på vilken kompetens som var användbar. Vi är ett litet land, då behövs alla specialister.

Tunneln under Växjö lasarett

I början av 1980-talet beslutade sig landstinget för att spränga en lång tunnel under sjukhusets kulvertar med tillhörande sidogångar. Här installerade man reservanläggningar för el, avlopp, värme och ventilation, samt helt nya skyddsrum. Men inte nog med det – långt ner i urberget byggde man även en egen reservvattentäkt med tillhörande pumpar och vattenreningsfunktioner. Resultatet, den så kallade försörjningstunneln, stod klar 1985. Foto: Johan Strindberg.

Rakt under Växjö lasarett döljer sig en av de mest sanslösa investeringarna som gjorts på krigssjukvården i Småland. Vi parkerar några hundra meter från sjukhuset och promenerar ner för en liten backe mot en bergvägg. Bakom en järngrind, och en varningsskylt om att obehöriga ska hålla sig borta, öppnar sig ett flera hundra meter djupt schakt in i mörkret.

I början av 1980-talet beslutade sig landstinget för att spränga en lång tunnel under sjukhusets kulvertar med tillhörande sidogångar. Här installerade man reservanläggningar för el, avlopp, värme och ventilation, samt helt nya skyddsrum. Men inte nog med det – långt ner i urberget byggde man även en egen reservvattentäkt med tillhörande pumpar och vattenreningsfunktioner. Resultatet, den så kallade försörjningstunneln, stod klar 1985.

– Det viktigaste i krigssjukvård var kanske ändå rent vatten. Utan rent vatten kan du inte bedriva sjukvård. Så om det faller bomber över Växjö och det kommunala vattennätet förstörs så kunde man på det här sättet koppla på sjukhusets egen vattenanläggning, förklarar Samuel Palmblad framför den låsta grinden.

Men det var förstås ett synnerligen komplext arbete – svårt, dyrt, riskabelt. Landets främsta sprängningsexperter kallades in. Till råga på allt krävde landstinget att försörjningstunneln skulle byggas parallellt med sjukhusets pågående verksamhet, berättar Samuel.

– Om jag förstått rätt så ringde man upp till avdelningarna varje gång det skulle sprängas. Så var du kirurg och opererade – säg ett öra – fick du lyfta lite på skalpellen när det smällde. Andra sjukhus kanske har det här systemet från början, men att bygga den här komplicerade lösningen på ett befintligt sjukhus är helt unikt i Sverige, vad jag vet.

Berginslaget har gett upphov till vilda teorier i Växjö. Det går många rykten om vart tunneln leder och vad som egentligen pågår där nere. Men sanningen är kanske nog så spektakulär: de makalösa investeringar som görs på svensk krigssjukvård under åttiotalet bygger på en gemensam politisk övertygelse så stark att den flyttar berg.

– Tänk bara vad det innebar att göra detta under flera år medan sjukhuset var i full gång, säger Samuel Palmblad med förundran i rösten.

– Alla dessa rör, alla dessa gångar. Det är ett enormt system som ska klara krigets allra svåraste påfrestningar. Grundfunktionerna finns kvar men jag var nere i rummet för vattenrening för några dagar sedan – allting hade rivits ut.

Fagrabäckskolans plan B

Högstadieskolan Fagrabäck med cirka 650 elever är en av 19 skolor i länet som skulle kunna förvandlas till ett vårdannex. Platsen är noggrant utvald mellan flygplatsen och sjukhuset. Och planen var att den vid ett plötsligt strategiskt anfall skulle kunna ta emot 280 patienter inom loppet av max fem dygn. Foto: Johan Strindberg.

Vid en rondell i utkanten av Växjö ligger en stor blåvit byggnad. De väldiga paviljongerna får den att likna ett sjukhus. Men det är inget sjukhus utan högstadieskolan Fagrabäck med cirka 650 elever – en av 19 skolor i länet som skulle kunna förvandlas till ett vårdannex. Platsen är noggrant utvald mellan flygplatsen och sjukhuset. Och planen var att den vid ett plötsligt strategiskt anfall skulle kunna ta emot 280 patienter inom loppet av max fem dygn.

När skolan byggdes i mitten av 1960-talet gick staten in och lade sig i ritningarna. De ser till att alla dörrar blir breda nog att rymma sängar. De sätter in uttag för reservkraftverk, extra eluttag och vattenanslutningar. Man ökar storleken på aula och gymnastiksal så att de kan fungera som samlingsplatser. Varje klassrum förses med en bakdörr och ett sköljrum. För att bara nämna några exempel. Staten tog alla dessa extrakostnader.

– Om man beslutar att Fagrabäck ska tas i anspråk så kommer tio byggnadsarbetare omedelbart dit. De får fem dygn på sig att fixa till skolan så att hela sjukvårdsorganisationen kan flytta in. Allt är kalkylerat ner på antalet spik. Jag pratade med en inventerare som berättade att röda kors-flaggorna hade bleknat så att färgen blivit orange. Då gäller inte Genèvekonventionen, så de fick snabbt slänga dem och skaffa nya, berättar Samuel Palmblad.

Tanken var att patienterna körs in på skolgården och vidare till aulan där de registreras och sorteras utifrån skadebild. De skadade placeras sedan på en avdelning i klassrummen och när behandlingen är avslutad flyttas man till gymnastiksalen för rehabilitering. De utvalda skolorna delades in i två kategorier: kirurgisk eller medicinsk vård. På Fagrabäck var alla 280 platser avsedda för kirurgisk vård, som behandling av skador från kulor eller granatsplitter.

– De riktigt svåra operationerna skulle främst göras på sjukhusen, men det måste ändå finnas kapacitet för det på skolorna också. Det var alltså en rejäl mängd människor som skulle arbeta här. Jag räknade ut att till 280 patienter behövde man en vårdpersonal på ungefär 130 personer, plus ett tjugotal kontorister och tekniker, säger Samuel Palmblad.

Personalen skulle även erbjudas övernattningsutrymmen i trakten, ett skyddsrum med 380 platser stod redo på skolan och antalet kubikmeter ved som krävdes om Växjö skulle få slut på olja hade beräknats. Hela den här minutiösa beredskapsplanen för Fagrabäckskolan kände troligen bara rektorn och vaktmästaren till av personalen. Eleverna skulle flyttas till föreningslokaler i närheten, där undervisningen fortgick som vanligt.

– Det är svårt att inte bli ödmjukt imponerad av detaljrikedomen i projektet. Styrkan med den svenska modellen är just samarbetet mellan det civila och militära. Man satt tätt och utbytte information. Sverige är för litet för att en aktör ska hantera sånt här på egen hand, det bygger på att hela samhällets resurser tas i anspråk, påpekar Samuel Palmblad.

Kvarlämnad övningsgrupperingskarta upprättad av en sjukvårdspluton tillhörande flygvapnet. Platsen ligger utanför Hultsfred och noga anges var död personal skulle samlas i väntan på begravning. Kartan vilar mot fönstret i en före detta militärbarack. Foto: Via Samuel Palmblad.

Han blir stående ute på skolgården där mörkret börjat falla. Efter att i många år studerat det svenska totalförsvarets beredskap har han aldrig slutat fascineras över hur ett land som inte upplevt krig i modern tid ändå lyckats få detta system på fötter. Och av den planering som krävts för att försöka förutspå ett framtida krig och samtidigt beräkna minsta lilla behov.

– Jag har ett favoritexempel: Jag tittade på en leverans av 100 000 kalsonger till ett förråd för krigssjukvård som levererades i paket om 12 500. Vid en inventering upptäckte man att en sats bara innehåll 12 496 kalsonger. Det saknades alltså fyra. Då hade man gjort en notering om detta varpå någon kollade upp att just dessa fyra kalsonger var skickade till Stockholm för utprovning. Så noggrann var man, säger Samuel Palmblad med ett skratt.

Samtidigt är det lika häpnadsväckande hur snabbt det gick att montera ner den här unika beredskapen. Samuel Palmblad menar att Sverige haft stor nytta av den även i fredstid – allt från lagring av läkemedel till snabba transporter av skadade. För bara några decennier sedan hade vi en krigssjukvård i världsklass. Nu återstår blott någon procent av kapaciteten.

– Vi har verkligen huggit bort fundamenten för svensk krigssjukvård. Jag tror inte folk förstår omfattningen av avvecklingen och vilken begränsad beredskap vi har i dag. Nu säger jag inte att vi ska bygga en massa förråd igen. Det handlar om att kunna planera för det otänkbara, att säkra samverkan mellan viktiga samhällsfunktioner och att det finns resurser för att arbeta med detta på en daglig basis. Där har vi mycket att lära av vår historia.

Källor

Intervju med Samuel Palmblad

"Kalla Krigets Kronoberg", Samuel Palmblad, (Smålands museum, 2005)

"Dolda minnen – På vakt mot supermakt", Samuel Palmblad, (Kalmar läns museum, 2017)

"Att skydda civilbefolkningen från krigets verkningar", FOI Memo 6121 (2017)

"Läkemedel i försvaret", artikel, Tidskrift i sjöväsendet (nr 3, 1987)

Samtal med Melker Becker, Mediabruket

Stort tack till Kulturparken Småland/Smålands museum.

Den svenska krigssjukvården runt 1985 i siffror

Nationell kapacitet

Totalt i hela landet fanns en kapacitet att mobilisera:

• 125 000 akuta somatiska vårdplatser fördelade på 90 lasarett, 135 sjukhem och 330 skolbyggnader, varav 70 procent för kirurgisk vård och 30 procent för medicinsk vård

• I förråd lagrades utrustning och sängar för 88 000 akutvårdplatser, övrigt fanns i fredsorganisationen. Här lagrades även 60 000 sjukhärbärgesplatser för enklare vård

Regional kapacitet

I Kronobergs län skulle landstinget kunna krigsorganisera:

• 30 operationssalar

• 5 730 akutvårdsplatser (i fred vid denna tid fanns 830 akutvårdplatser)

• 19 skolor skulle omvandlas till vårdannex med över 4 800 akutvårdsplatser

• Total operationskapacitet beräknades vid fullt organiserad verksamhet till 264–330 operationer per dygn

• 1 300 vårdplatser på sjukhärbärgen

I denna sammanställning ingår inte Försvarsmaktens egna resurser såsom fältsjukhus och marina stridssjukhus.

Tack till Kulturparken Småland/Smålands museum.