Med farorna undanröjda är det bara att börja bygga

I mars 2006 skulle Sverige ta över ledarskapet och säkerhetsansvaret för fyra provinser i norra Afghanistan. De soldater och officerare som skulle ingå i den svenska styrkan behövde någonstans att bo och arbeta och man bestämde att en förläggning skulle byggas utanför staden Mazar-e-Sharif. I oktober 2005 påbörjades således arbetet med att bygga det som sedan kom att bli Camp Northern Lights, svenskarnas huvudbas under nästan 10 års tid. Innan byggnationen kunde påbörjas krävdes dock en hel del förberedelser. Bland annat skulle hela markytan på platsen sökas av och tömmas på eventuell ammunition.

Nästan alla ammunitions som hittades var hanteringssäker, det vill säga oanvänd ammunition som någon dumpat på platsen av någon anledning. Foto: Försvarsmakten
Beredskapskompaniet EN 03 hade som inriktning under sin utbildning att bygga någon form av förläggning. Kompaniet hade specialistkompetenser som rörmokare och maskinförare. Foto: Försvarsmakten
Hotet från oexploderad ammuntion, minor och IED:är utbrett över världen och behovet av fältarbeten såsom ammuntionsröjning är stort. Foto: Försvarsmakten
Anders Södermyr har lång erfarenhet av ammunitionsröjning. Foto: Anna Lindh/Försvarsmakten

Anders Södermyr från Göta Ingenjörregemente utgjorde tillsammans med ett antal kollegor en ammunitionsröjningsgrupp i implementeringsstyrkan som var en del av FS 10.

– När vi kom ner var området där Camp Northern Lights ligger idag bara en stor öppen yta av packad sand med en mur, hinderbana och två fotbollsmål. Vi hade till uppgift att se över området rent visuellt och ytsöka med min- och ammunitionssökare innan man kunde börja bygga, säger Anders.

Tidskrävande arbete

Denna 90 000 kvadratmeter stora yta delades in i små områden på 50 centimeter som noggrant söktes av ett efter ett. Föremålen som hittades kunde ligga på flera meters djup och grävdes fram för hand. Tanken var från början att Anders och hans kollegor skulle åka hem efter knappt en månad men arbetet med att säkerställa att ingen ammunition fanns i marken kom att bli mer tidskrävande än vad de först räknat med.

– Tidigare hade det varit någon form av militär verksamhet på platsen vilken också innebar att det fanns mycket gammal ammunition i marken. Varje utslag från ammunitions- och minsökaren var ett potentiellt objekt som skulle märkas ut, grävas fram och till sist kontrolleras. Ofta var det en skruv eller en bit armeringsjärn som vi grävde fram men ibland också ammunition av något slag.

Granater och raketer bland fynden

Cirka 80 ammunitionseffekter hittades under tiden Anders och hans kollegor var på plats. Det mesta var tomhylsor, kulor och luftvärnsammunition men även större objekt som granater och sprängraketer grävdes fram. All ammunition förrådsställdes och förstördes sedan på plats.

– Vi var klara med vårt arbete den 28 december 2005. Då frilade vi det sista utslaget och den 10 januari åkte vi hem. För varje bomb och granat vi tog bort gjorde vi området lite säkrare både för oss själva och för civilbefolkningen, vilket givetvis kändes bra.

Förutom Anders och hans kollegor bestod FS 10 av bland annat konstruktörer, en vaktgrupp samt stabs- och högkvarterspersonal. Tillsammans skulle de se till att alltifrån byggnadsmaterial till den blivande campen kom på plats till att el och dräneringsrör skulle dras. Själva byggandet genomfördes sedan av en civil entreprenör.

– Jag hade då ingen egentlig uppfattning om hur länge Sverige skulle vara i Afghanistan. Jag visste bara att vi skulle ta över ansvaret för de norra provinserna och fortsätta den verksamhet som vi påbörjat. Vi bodde under tiden på en brittisk förläggning där det idag är flygplats på den tyska basen Marmal, som för övrigt inte heller fanns vid det tillfället. Där fanns bara öken. 

Ammunitionsröjare på plats i många år

Vad gäller de svenska ammunitionsröjningsenheterna däremot har de funnits i Afghanistan under många år.

– Själv har jag varit här under FS10, FS15, FS19, FS23/FS24 och FS26. Nu, flera år sedan jag först satte min fot på Camp Northern Lights, är vi det sista gänget här. Den här gången har uppgiften också varit en helt annan än vad den var då. Nu har vi bland annat förstört kvarvarande ammunition som antingen har användningsförbud eller är för dyr att skicka hem och iordningsställt skjutfält som vi svenskar använt under våra år i Afghanistan.

IED:hotet skiftar fokus

Anders har under sin karriär genomfört arbete på de flesta nivåer inom ammunitionsröjning, från genomförande till utveckling, utbildning och ledning. Han upplever att fokus mer och mer har flyttats i och med vetskapen om hemmagjorda bomber, så kallade IED:er (Improvised Explosive Device).

– Under de första insatserna i Afghanistan var inte hotbilden densamma som den är nu. Det fanns såklart IED:er men inte alls lika ofta förekommande som nu. Både kunskapen och vetskapen om IED-hotet har sedan dess ökat markant. Vi har en bra och gedigen utbildning och utrustning som vi litar på så vi känner oss ändå trygga när vi arbetar, det gjorde vi då och det gör vi nu.

I slutet av mars avslutar Anders sin insats och åker hem till Eksjö och sitt ordinarie jobb som ammunitionsröjningsplutonchef.

– Jag tycker alltid det är intressant att se något växa fram och vad som förbättras under tiden. Jag har till exempel upplevt ett antal olika matsalar här nere. Jag tycker att Camp Northern Lights blev en riktigt bra förläggning uppbyggd enligt ett bra koncept. Och under alla de år vi bott har jag inte fått in en enda rapport på att det ska ha upptäckts någon ammunition i marken på Camp Northern Lights, vilket betyder att vi måste ha gjort ett bra jobb.