Koll på femtekolonnare

Foto: Niclas Ehlén/Försvarsmakten

Musts arkiv skräcker sig tillbaka till 1937, men arvet sträcker sig så långt tillbaka som till Generalstabens arkiv 1930. Bilden här visar den troligen äldsta handlingen i arkivet: "Förteckning över åren 1929 och 1930 indragna, försvarsfientliga tryckta skrifter".

En av broschyrerna som beslagtogs var "Varför ligger du i lumpen?", utgiven av Sveriges kommunistiska ungdomsförbund. Musts föregångare höll noga ögonen på både kommunistiska och nazistiska organisationer som försökte infiltrera Krigsmakten (som Försvarsmakten hette före 1975) under andra världskriget.

Det sade bara klick

Foto: Niclas Ehlén/Försvarsmakten

Få har betytt mer för svenskt militärfotografi än Ragnar Thorén. Under 1930-talet konstruerade han en egen långdistanskamera och resultatet ser man i den här bilden från 1938. 

Thorén befinner sig vid tidpunkten över 30 kilometer från den sovjetiska kryssaren Kirov och har fotograferat från den finska ön Seitskär i Finska viken, men det går knappt att ana. Skärpan är så bra på originalfotografierna att enskilda sovjetiska sjömän kan urskiljas på Kirovs däck! 

Efter kriget fortsatte Ragnar Thorén att arbeta för FOA, Försvarets forskningsanstalt, fram till sin död 1992. Ragnars bror Torgil var för övrigt den förste chefen för FRA, Försvarets radioanstalt. 

 

 

Den gamle och kontoren

Foto: Niclas Ehlén/Försvarsmakten

1961 blev han chef för B-kontoret, 1965 chef för det sammanslagna B- och T-kontoret, vilket snart blev IB. Birger Elmér är ett av svensk underrättelsetjänsts stora namn – till och med omnämnd i Jan Guillous böcker om Carl Hamilton som dennes chef, Den Gamle. Men varför B- och T-kontor?

Svaret är närmast komiskt enkelt: B som i Birger, T som i Thede Palm – respektive underrättelsekontor fick sitt prefix av begynnelsebokstaven i förste chefens förnamn. Från journalkortet (det här var före de datoriserade HR-systemens tid) kan man utläsa att Birger Elmér tjänade 2335 kronor i månaden 1959, vilket motsvarar 27 400 kronor i dagens penningvärde.

Att se mönstret genom kameran

Foto: Niclas Ehlén/Försvarsmakten

På varje svenskt handelsfartyg brukade det förut finnas en kamera avsedd för en enda sak: den skulle fotografera alla fartyg – främst fiske- och handelsfartyg – i Östersjön som kom från något av Warszawapaktsländerna.

Filmerna framkallades sedan av den militära underrättelsetjänsten och granskades: "Vilket fartyg? Var befann det sig när fotot togs? Vilken hamn sågs den senast i?"

Från sent 1940-tal och i minst 30 år framåt registrerades och analyserades alla sådana bilder för att kartlägga mönster över vilka fiskebåtar med imponerande antennskog som oftast sökte nödhamn i närheten av svenska skyddsområden.

 

 

Tung läsning

Foto: Niclas Ehlén/Försvarsmakten

Den tyska signalchifferboken från 1940 på bilden är minst sagt tung läsning. Med stålklädda pärmar (så att boken skulle sjunka i havsdjupet och inte kunna hamna i fiendens händer) väger den in på hela fem kilo. Här finns alla koder för tyska Kriegsmarine under andra världskriget, uppdaterade till juli 1944.

Hur boken, trots stålpärmarna, kommit i Musts ägo är lite oklart, men att T-kontoret varit inblandade syns på överlämnanderapporten: ett rött stämpelstreck i kanten var deras diskreta signatur.

Långdistansvapen utvecklade i raketfart

Foto: Niclas Ehlén/Försvarsmakten

Peenemünde är en tysk halvö, inte långt ifrån polska gränsen och en bra bit sydväst om Bornholm. 1630 landsteg Gustav II Adolf här, men det är inte därför Peenemünde har tilldragit sig den militära underrättelsetjänstens intresse.

Nej, här utvecklade Nazi-Tyskland långdistansraketer V1 och V2, något som beskrivs i de allierades fototolkningsrapport som överlämnades till Musts föregångare. V2-raketens fader, Wernher von Braun arbetade efter kriget för amerikanarna och utvecklade NASA:s Saturn-raketer – som 1969 gjorde månlandningen möjlig.

Sovjetiskt sjöfynd

Foto: Niclas Ehlén/Försvarsmakten

På 1980-talet spolades det här sjökortet upp någonstans på en svensk strand. Det visar sträckan Vytegra-Sjeksna, det vill säga Volga-Östersjökanalen och är tydligt använt med inritade blyertsanteckningar. Fyndet överlämnades korrekt till polisen och sedermera till Must. Men upphittaren blev inte lottlös: det fanns och det finns fortfarande fastställda taxor för inlämnade sjöfynd.

Bandat befäl

Foto: Niclas Ehlén/Försvarsmakten

Anatolij Gusjtjin var gissningsvis inte så pratsam när han först kom ombord på HMS Västervik. Efter att han, som fartygschef, satt den 56 meter långa ubåten U137 på grund en bra bit in i Karlskrona skärgård kan man förstå om han inte var så sugen på att berätta hur det gick till.

Ändå blev det sammanlagt åtta kassettband, helt vanliga C90, med inspelade förhör med Gusjtjin som så småningom hamnade i Musts arkiv. Vad de innehåller? En massa förklaringar om hur U137 kunde tro att de var utanför Bornholm och inte alls på en undervattenssten i Gåsefjärden.

I hemlig tjänst

Foto: Niclas Ehlén/Försvarsmakten

Mitt under brinnande världskrig arbetade Erika Wendt som sekreterare vid den militära underrättelsetjänsten Abwehr på den tyska legationen i Stockholm. Det var i alla fall vad de flesta trodde. I själva verket var Wendt värvad av Helmut Ternberg på Försvarsstabens C-byrå som spion för Sverige och kunde lämna ovärderlig information till svenska underrättelsetjänsten.

Wendt kunde bland annat memorera meddelanden skickade med de tyska krypteringsmaskinerna, vilka sedan kunde användas för att knäcka maskinernas koder. När hon 1944 ombads återvända till Tyskland insåg den svenska underrättelsetjänsten att dubbelspelet hade upptäckts och Wendt gömdes därför, under namnet Ellen Bergh, undan i den ångermanländska byn Backe.

Den som röjt Wendt var byråinspektören Robert Paulson på Statens Utlänningskommission, som angav flyktingar för tysk räkning. Efter kriget dömdes han till ett villkorligt fängelsestraff för detta men vidhöll sin oskuld ända till sin död 1961.

För Wendt innebar efterkrigstiden att hon flyttade in i förlagsvärlden. Den forna spionen arbetade som översättare och skrev sina memoarer 1993 i Kodnamn Onkel. Fem år senare belönades hon med Säkerhetspolisens förtjänstmedalj i silver, som på baksidan har inskriptionen "DU EN AV OSS". Erika Wendt dog 2003.

Källor

Försvarets Forum nummer 4/2016

Must 100 år, HKV/MUST 2005

Försvarsmakten

Det här är Must

År 2005 firade den svenska underrättelse- och säkerhetstjänsten 100 år. Bakgrunden till hur allt började finns i den här bilden. Det är Oscar II som håller tal på trappan till Rosendals slott på Djurgården i samband med unionsupplösningen 1905.

Till vänster om kungen sitter drottning Sofia och ytterligare till vänster står prins Carl och den gråtande prinsessan Ingeborg. Till höger återfinns prins Gustaf Adolf.

Till en början kretsade underrättelse- och säkerhetstjänstens arbete mycket kring det geografiska närområdet, det var grannländer som Norge och Ryssland som intresset riktades mot fram till första världskrigets början.

I samband med just Unionskrisen 1905 blev behovet akut och man tillgrep metoder av, som det har kallats, ”improvisationskaraktär”. Den 24 juni samma år utfärdades en hemlig promemoria om upprättandet av en underrättelsetjänst, författad av kommunikationsavdelningens chef överste Oxenstierna.

Ett kungligt brev signerat av kung Oscar II och lantförsvarsministern överste Lars Tingsten anger den exakta dagen då verksamheten formaliserades i en intermistisk form efter unionskrisens improvisationer. Vi är då framme vid den 24 november 1905.

På andra sidan världskrigen har perspektivet blivit allt mer globalt. Fokus för verksamheten har övergått till strategiska krisförhållanden och områden för svenska internationella insatser. Det brukar ofta sägas att Sverige upplevt en lång period med så gott som statiskt säkerhetspolitiskt läge i vårt närområde.

Kraven på underrättelse- och säkerhetstjänsten kan därför, under denna period av kallt krig, sägas varit i praktiken konstanta ändå fram till Berlinmurens fall 1989. Det handlade då i hög grad om att utveckla metoder och förmåga som stöd för det svenska invasionsförsvaret.

Den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must), den senaste versionen av underrättelse- och säkerhetstjänsten, bildades 1994 efter en sammanslagning av Underrättelse- och säkerhetsledningen (USL) och Underrättelse- och säkerhetskontoret (USK).

Den har som uppgift att ta fram information om främmande makter. Must tillverkar också alla kryptonycklar inom försvarsmakten, uppemot en miljon streckkoder per år, ingår i högkvarteret och verkar direkt under ÖB.

Huvuddelen av de anställda är officerare, men avdelningen har också fler civilanställda (runt 70 procent) än de flesta andra inom försvarsmakten. För att undvika hot eller rekrytering från främmande makt har ett flertal anställda skyddad befattning och benämns med en sifferkod eller ett alias i stället för det riktiga namnet.

Av förklarliga skäl är Must ett av den svenska Försvarsmaktens mest slutna avdelningar, men här gläntar vi på dörren till dess omfattande arkiv.