Stig Bergling (1937–2015) 
”En pärm för regniga dagar”

Stig Bergling greps den 12 mars 1979 på Ben Gurions internationella flygplats i Israel. Han dömdes senare samma år, i Sverige, till livstids fängelse för grovt spioneri och grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Foto: Försvarsmakten

Uppdragsgivare: GRU – den sovjetiska militära underrättelsetjänsten.
Bakgrund: Gjorde värnplikt som kustjägare vid KA 1 och utbildade sig till reservofficer. 1958 började han arbeta som polis i Stockholm vid Östermalms polisstation. 1969 fick Bergling tjänst vid säkerhetspolisens spaningsrotel. 1971 fick han tjänstledigt för att arbeta som förbindelseman vid Försvarsstabens säkerhetsavdelning (Fst/säk).
Värvning: Nej. Bergling fick kontakt med den sovjetiska underrättelsetjänsten, och erbjöd sina tjänster, i detta fall en pärm med hemliga uppgifter.
Spioneriet: Kopierade under sin tid vid Fst/säk en pärm med mycket hemliga handlingar. Det var en förteckning över Sveriges försvarsanläggningar, kustartilleribefästningar och mobiliseringsförråd. Han gömde pärmen i sitt bankfack och skulle som han senare sa i förhören ha den ”för en regnig dag” – som en hämnd mot sina militärkollegor som han uppfattade som otrevliga. Den dagen kom snabbt. Som reservofficer gjorde Bergling flera FN-tjänstgöringar. Under ett uppdrag i Libanon 1972 träffade han den ryske militärattachén Alexander Nikiforov, som i själva verket var GRU-officer, och erbjöd denne pärmen. Den 30 november 1973 sålde han pärmen till Sovjet.
Gripandet: Säkerhetspolisen började spana på Bergling 1976, men gripandet var inte initierat av dem. I mars 1978 skulle Bergling resa tillbaka till Sverige från Jordanien där han var på FN-tjänst, men när inga plan gick till Sverige så åkte han i stället till Israel. Där greps han av den inhemska säkerhetstjänsten Shin Bet som började förhöra honom kring spioneri mot Israel. Efter förhören sattes Bergling på ett flyg till Köpenhamn, där säkerhetspolisen mötte upp och förde honom till Sverige.
Domen: Livstids fängelse för grovt spioneri.
I media: Enormt mediepådrag. Som inte blev mindre när Bergling den 6 oktober 1987 rymde till Moskva under en permission. Med sig hade han sin ungdomskärlek Elisabeth Sandberg som han gifte sig med under fängelsetiden. Paret tog färjan från Grisslehamn till Åland, där de åkte till det sovjetiska konsulatet. De smugglades sedan i bakluckan på en diplomatbil till Sovjet. Rymningen väckte stor uppståndelse och justitieminister Sten Wickbom fick avgå.
Effekter på Försvarsmakten: Det har gjorts en uppskattning att tiotusentals svenska soldater i händelse av mobilisering/krig skulle få sätta livet till följd av de uppgifter Bergling lämnade till Sovjet. De ekonomiska kostnaderna för att eliminera skadan han tillfogat försvaret skulle bli enorma. I det sammanhanget kan det nämnas att Bergling själv fick blott 67 000 kronor av GRU för sitt gigantiska landsförräderi.
Värt att veta: I Jan Guillous roman ”Fiendens fiende” (1989) får Carl Hamilton i uppdrag att mörda en spion som har rymt från sin permission, åkt till Moskva för att arbeta åt ryssarna och – till skillnad från verklighetens Stig Bergling – mördat sin fru. Enligt författaren ska Bergling själv ha tyckt att likheterna var så stora att han en morgon ringde från Hall-fängelset och krävde ett dedicerat ex av boken.

Bertil Ströberg (1932–2012) 
”Legenden om Sven-Roland”

Den spiondömde flygofficeren Bertil Ströberg med advokaterna Silbersky och Lundkvist, oktober 1983. Foto: Sven-Erik Sjöberg/TT

Uppdragsgivare: Polen.
Bakgrund: Född och uppvuxen i Västra Torsås i Småland. Hade bara gått sex år i folkskola när han 17 år gammal tog värvning som signalist i flygvapnet. Han kompletterade sina studier och tog studentexamen på Försvarets läroverk och gick in på officersbanan.
Värvning: Någon värvning är inte känd.
Spioneriet: Våren 1983 fick den polska ambassaden i Stockholm ett brev undertecknat Sven-Roland Larsson. Brevet innehöll hemliga uppgifter samt informationen att om man ville få tillgång till fler hemliga uppgifter så skulle det kosta 25 000 kronor, som skulle postas till denne. De hemliga uppgifter som fanns i det så kallade ambassadbrevet var sådana att endast en begränsad mängd personer hade tillgång till dem – en var Bertil Ströberg. Ströberg själv sade sig vara utsatt för en konspiration. Hans egen förklaring är en invecklad historia som utgår från en misshandel han ska bevittnat på Gärdet samma vår. Han gav då sitt visitkort till offret, en Sven Roland Larsson, ifall det skulle bli aktuellt att vittna om händelsen. Efter en tid blir Ströberg kontaktad av denne och ombeds hämta ut ett brev ställt till Larsson.
Gripandet: Greps av Säpo den 20 maj 1983 på dåvarande huvudpostkontoret på Vasagatan i Stockholm. Vid gripandet var Ströberg överstelöjtnant och tjänstgjorde som chef för flygstabens sambandsavdelning.
Domen: En oenig domstol dömde till sex års fängelse för grovt spioneri för Polens räkning. Domstolens ledamöter trodde inte på Ströbergs berättelse om händelsen på Gärdet. En del av domen är fortfarande hemlig, bland annat själva ambassadbrevet.
I media: Bertil Ströberg skiljde sig från till exempel Wennerström, Bergling och Enbom genom att han ända fram till sin död förnekade att han varit spion. Domen liksom Ströbergs försök att få resning i målet diskuterades flitigt i media.
Effekter på Försvarsmakten: Försvarsmakten fick inventera vilka uppgifter Ströberg hade haft tillgång till som chef för flygstabens sambandsavdelning, och utifrån detta göra en skadeanalys för att utröna vilka åtgärder som behövde vidtas.
Värt att veta: Själva namnet ”Sven Roland Larsson” ska också ha förekommit inom svensk underrättelsetjänst redan 1957. Då gick Ströberg på Försvarets läroverk i Uppsala och lär knappast haft tillgång till hemliga handlingar där.

Fritiof Enbom (1918–74) 
”Bodenspionen”

Den spionanklagade Fritiof Enbom 1952. Foto: Scanpix/Pressens Bild

Uppdragsgivare: GRU – den militära underrättelsetjänsten och NKVD – den sovjetiska säkerhetspolisen, föregångare till KGB.
Bakgrund: Gjorde värnplikten vid A8, Boden, varefter han började arbeta som så kallad stationskarl vid SJ i Boden. Bytte därefter bana och blev journalist på den kommunistiska tidningen Norrskensflamman. Han blev sedermera avskedad, och började då arbeta som packare i Stockholm, men förlorade även det jobbet.
Värvning: Oklart, men däremot värvade Enbom själv personer till sitt agentnät. Enbom hade i ett tidigt skede kontakt med sovjetisk underrättelsepersonal, men enligt uppgift betraktades han inte som pålitlig och kontakterna upphörde.
Spioneriet: Omtvistat. Åklagare Werner Ryhninger hävdade att Enbom och en viss Hugo Gjersvold planerade att organisera en femtekolonn bestående av civilanställda kommunister som i händelse av krig skulle hjälpa Sovjet att inta Bodens fästning. Enbom erkände. Många skeptiska röster har dock framförts. En uppgift är att den sovjetiska ambassaden i Stockholm inte ska ha rapporterat vidare till Moskva då man ansåg Enbom olämplig som spion. Vittnespsykologen Arne Trankell har gått så långt som att avskriva Enbom som en mytoman och dagdrömmare som flydde till en låtsastillvaro där han byggde upp en fiktiv spionorganisation.
Gripandet: Julafton 1951 berättade en smått berusad Enbom för paret han hyrde rum hos, Inger och Jan Lodin, att han ledde en spionliga som arbetade på uppdrag av Sovjetunionen. Det förbluffade paret kontaktade efter viss tvekan polisen och tre veckor senare anhölls Enbom. En orsak till erkännandet ska ha varit Enboms starka reaktion när han läste om säkerhetspolisens gripande av Hilding Andersson, den så kallade ”marinspionen”, som senare dömdes till livstids straffarbete.
Domen: Under rättegången angav Enbom sex medhjälpare. Strängast straff fick Hugo Gjersvold och Enbom själv – båda fick livstids straffarbete.
I media: Samma dag som rättegången mot Enbom-ligan inleddes så rapporterades i medierna om det nedskjutna Cathalina-planet i sökandet efter den försvunna DC3:an (FRA:s signalspaningsplan). Detta väckte starka känslor hos läsarna och det har framförts synpunkter att den fällande domen mot Enbom var politisk och präglad av tidsandan. Dåvarande statsministern Tage Erlander talade gärna om att ”detektiven allmänheten” skulle hjälpa till i kampen mot det sovjetiska spionaget mot Sverige.
Effekter på Försvarsmakten: Bodenlinjen var/är av stor betydelse för Sveriges försvar, och de avslöjade hemligheterna var menliga för försvaret. Det är emellertid inte klarlagt i vilken utsträckning dessa uppgifter redan var kända av den sovjetiska underrättelsetjänsten.
Värt att veta: Det var ett kompetensmässigt spretigt gäng som hamnade på förstasidorna. Enligt Enbom själv bestod spionligan av hans bror Martin Enbom (trädgårdsmästare), Hugo Gjersvold (banarbetare), Artur Karlsson (bokförläggare och kommunistisk ledamot av stadsfullmäktige), Tage Wickström (kontorist), Fingal Larsson (bangårdsarbetare) samt Lilian Ceder (kollega till Enbom på Norrskensflamman).

Mirko Klöverberg (1942–) 
”Karthandlaren som gick vilse”

En av få belagda fotografier av Mirko Klöverberg kommer från Daniel Běloušeks biografi "Viking, který ztroskotal. Fiasko československé vojenské rozvědky ve Švédsku v roce 1986" (Vikingen som gick på grund. Den tjeckiska militära underrättelsetjänstens fiasko i Sverige 1986). Foto: Okänd

Uppdragsgivare: Tjeckoslovakien.
Bakgrund: Föddes i Tjeckoslovakien, men lämnade 1969 hemlandet av politiska skäl. Kvar bli hustru och sonen som, ska det visa sig, förvägras utresetillstånd. Klöverberg gifter under 1970-talet om sig, bosätter sig i Landskrona och får två barn. När Tjeckoslovakien börjar lätta på reglerna för de som lämnat landet, besöker Klöverberg regelbundet sin son och övrig släkt.
Värvning: Vid ett av besöken i Tjeckoslovakien kontaktas Klöverberg av en man som undrar om han är intresserad av att leverera skyltar till ett tjeckiskt företag – traktortillverkaren Zetor – med verksamhet i Landskrona. Mannen förklarade att man för tjeckiska exportföretags räkning ville sätta upp skyltar i Sverige på vägsträckan från Skåne till Stockholm. Man bad Klöverberg att köpa kartor över Sverige. Senare inser Klöverberg att skyltarbetet hela tiden handlat om underrättelseverksamhet.
Spioneriet: Primärt arbete med så kallad ”dold låda”. Dokument skulle föras från Tyskland till Tjeckoslovakien. Klöverberg fick i uppdrag att leta upp lämpliga platser där lådan skulle kunna grävas ned. När lådan var nedgrävd skulle Klöverberg få ett meddelande om att innehållet i lådan skulle hämtas. Platsen skulle användas endast en gång. Därefter skulle lådan grävas ned på en annan plats. Klöverberg fick en kamera för att fotografera de platser han valt ut för lådan.
Gripandet: När Klöverberg greps hade han några lådor, en spade och en sond i bilen. Han skulle gräva ner dessa lådor, men ändrade sig för han kände sig orolig. Han beslöt sig i stället för att stanna på en lämplig plats och fiska. Han hävdade att spaden var avsedd för att gräva mask och att sonden var avsedd som stöd för fiskespöet. Det har senare framkommit att säkerhetspolisen var brottet på spåren långt tidigare och att man styrde Klöverbergs agerande. De krypterade radiomeddelanden som sändes till honom registrerades/dechiffrerades av säkerhetspolisen, som utifrån detta kunde instruera Klöverberg vad han skulle säga och göra.
Domen: Fängelse i tre år för förberedelse till spioneri samt olovlig underrättelseverksamhet.
I media: Förvånansvärt liten uppmärksamhet kring detta spionfall.
Effekter på Försvarsmakten: Inga kända.
Värt att veta: En av få spioneridömda svenskar som lever än i dag.

Arne Björn Jensen, a.k.a. IM König (1923–2014) 
”Konungens återkomst”

Ministeriet för statssäkerhet, mer känt som Stasi. Bilden är tagen 1989 och har gjorts tillgänglig som Wikimedia Common av Deutsches Bundesarchiv. Foto: Heinz Hirndorf / Deutsches Bundesarchiv

Uppdragsgivare: Stasi – den östtyska säkerhetstjänsten.
Bakgrund: Journalist som bland annat arbetade på socialdemokratiska tidningen Arbetet.
Värvning: Jensen hade på 1940-talet varit nazistanhängare, men han ändrade politisk ståndpunkt. 1977 rekryterades han av Stasi och fick kodnamnet ”IM König”. König betyder kung på tyska och förkortningen IM står för det tyska begreppet Informelle Mitarbeiter (=Informell Medarbetare), en beteckning som Stasi använde på sina agenter.
Spioneriet: Jensen hade goda kontakter med den socialdemokratiska partiledningen och fick tillgång till viktig information om partiets och den socialdemokratiska regeringens verksamhet. Han informerade Stasi även om vad som sades bakom stängda dörrar på Bommersvik. Den brottsliga verksamheten upptäcktes efter sammanslagningen mellan Östtyskland och Västtyskland, och först 1994, när Arne Björn Jensen var 71 år gammal, inleddes en förundersökning. Jensen förnekade att han spionerat på Sverige.
Gripandet: Ej gripen.
Domen: Det gick inte att väcka åtal då brottet var preskriberat.
I media: Uppmärksammades i en tid när kalla kriget var slut. Därav ett något svalare medialt intresse.
Effekter på Försvarsmakten: Inga kända.
Värt att veta: Professor Birgitta Almgren, som fick tillgång till en rad säkerhetspolisutredningar, upptäckte att säkerhetspolisen började utreda Jensen redan under andra världskriget. Han uppmärksammades för att 1944 ha iscensatt ett bombattentat mot en utställning i Stockholm om den danska motståndsrörelsen. Enligt säkerhetspolisakten misstänkte man att Jensen sympatiserade med nazisterna, vilket han bekräftade när han förhördes om bombdådet.

Hans Melin (1916–96) 
”Läckaget på Utlänningsroteln”

Hans Melin träffar Iraks vicepresident Saddam Hussein och Houari Boumediène, ordförande för Revolutionära rådet, i Algeriet 1975. Foto: Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB).

Uppdragsgivare: Irak.
Bakgrund: Polis som hade tjänstgjort som livvakt och trivdes i ”de finare salongerna”. Men efter en olycka kunde han inte längre fortsätta som livvakt, utan började istället arbeta på utlänningsroteln i Stockholm. Han var missnöjd med hur livet utvecklade sig och hemma knakade äktenskapet. Han hade vidmakthållit några av de kontakter han knutit som livvakt. En av dessa kontakter arbetade vid Iraks ambassad i Stockholm.
Värvning: Det är oklart varför Melin inledde relationen med den irakiske underrättelseofficeren Abu Haidar. Kanske handlade om en kombination av pengar och att känna sig betydelsefull. Själv hävdade Melin i förhör att han arbetat för att främja goda förbindelser mellan Sverige och Irak.
Spioneriet: Lämnade som kriminalkommissarie ut hemliga handlingar till sin kontakt på den irakiska ambassaden. Melin hade inte bara lämnat upplysningar om irakiska medborgare som sökt asyl i Sverige, utan även lämnat ut Rikspolisstyrelsens hemligstämplade så kallade ”terrorlista” samt fotostatkopior på hemliga rapporter från UD. Det var lite av en slump som spioneriet upptäcktes. Den irakiska ambassaden hade anställt en person som talade flytande svenska för att hjälpa till med bevakningen av massmediarapporteringen. Kvinnan som anställts såg att det på ambassaden fanns hemligstämplade svenska dokument. Efter en tid tog hon kontakt med polisen. 
Gripandet: Hans Melin anhölls den 4 februari 1979. Han greps i en trappuppgång på Sveavägen i Stockholm där han sammanstrålat med Abu Haidar. Haidar hade  hemligstämplade dokument från polisen på sig, liksom ett dokument där Melin skrivit att han vill samarbeta med den irakiska regeringen. Hans Melin å sin sida hade en sedelbunt med 3 000 dollar i fickan.
Domen: Fyra års fängelse för spioneri. Abu Haidar hade diplomatisk immunitet och släpptes samma dag. Kort efteråt förklarades denne som persona non grata och utvisades ur Sverige.
I media: Uppmärksamheten rörde främst det faktum att en person, som därtill var kriminalkommissarie, med tillgång till så känslig information på utlänningsroteln hade lämnat ut denna både till irakisk och sovjetisk underrättelsepersonal.
Effekter på Försvarsmakten: Inga kända.
Värt att veta: Irak var inte den enda samarbetsparten. Under utredningen framkom också att Melin lämnat ut uppgifter om sovjetiska medborgare som beviljats asyl i Sverige till en KGB-officer vid Sovjets ambassad i Stockholm. Därutöver hade Melin lämnat ut säkerhetspolisens interna telefonlista.

Stig Wennerström (1906–2006) 
”Röda skräckens poster boy”

Överste Stig Wennerström förs in i rättssalen 1963. Foto: Wikimedia Commons

Uppdragsgivare: GRU – den sovjetiska militära underrättelsetjänsten.
Bakgrund: Startade som fänrik i flottan 1929, genomgick därefter flygutbildning, avancerade till löjtnant i flygvapnet 1936 och gick därefter hela vägen till överste (1951). Chefen för flygvapnet, Otto Nordenskiöld, ansåg dock honom som olämplig som flottiljchef. Wennerström hade kraschat två plan och fick vid båda haveriutredningarna kritik för sitt agerande. Wennerström insåg att hans möjligheter till befordran var begränsade.
Värvning: När karriärmöjligheterna mörknade började han läsa ryska och fick ett stipendium för att studera på plats i Riga. Enligt egen uppgift var det där som Wennerström värvades av GRU. Det finns emellertid indikationer på att han tidigare kontaktats av den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB.
Spioneriet: Det bevisades att han spionerade för Sovjet åtminstone under 15 år, 1948–1963.
Gripandet: Gripandet av överste Stig Wennerström skedde 20 juni 1963 helt odramatiskt på Riksbron i Stockholm när han var på väg till sitt arbete. Det var slutet på ett hela 20 (!) år långt spaningsarbete. Redan i mars 1943 hade säkerhetspolisen inlett telefonavlyssning och kontroll av post, detta då Wennerström, av då oklara skäl, ringt samtal från den sovjetiske militärattachéns bostadstelefon på Rindögatan 16 på Gärdet i Stockholm.
Domen: Livstids straffarbete för grovt spioneri för Sovjetunionens räkning. Straffet omvandlades därefter till 20 års fängelse och den 6 september 1974, 66 år gammal, fick Wennerström villkorlig frigivning.
I media: Spionavslöjandet inträffade mitt under det kalla kriget i en tid då det fanns en skräck för Sovjet och ett kärnvapenkrig, och fick mycket stor massmedial uppmärksamhet som ytterligare spädde på rysskräcken.
Effekter på Försvarsmakten: Frågan om Wennerström hade en medhjälpare – den så kallade Mr X – blev aldrig klargjord. Försvarsmakten märkte att det fortfarande efter Wennerströms gripande läckte uppgifter. Vid ett tillfälle utfärdade ÖB en så kallad generalorder som delgavs en mycket begränsad krets av höga militärer. Ordern handlade om en marin övning i Östersjön. Övningen var fiktiv, men på rätt plats och rätt tid infann sig sovjetiska fartyg, vilket ytterligare stärkte misstanken om ytterligare en sovjetisk spion i försvaret. De ekonomiska skadorna av Wennerströms spionage var enorma. Försvaret gjorde en uppskattning och skickade en skrivelse till regeringen där man ville kompenseras för detta; regeringen beviljade en femtedel av det begärda beloppet.
Värt att veta: Det verkliga genombrottet för utredningen kom när säkerhetspolisen beslöt att kontakta Wennerströms städerska, Carin Rosén, även känd under täcknamnet ”Peace”. Redan 1959, fyra år före gripandet, började hon misstänka att Wennerström höll på med något kriminellt. Hon hade försökt ringa säkerhetspolisen, men på den tiden fanns inte ens dess telefonnummer i telefonkatalogen, vilket fick bli en lärdom för framtiden. Den avgörande bevisningen bestod i ett antal filmrullar som hon fann i en taklucka på övervåningen i Wennerströms bostad.

"Ambassadbrevet" till den polska ambassaden i Stockholm som fick Bertil Ströberg på fall. Vem som egentligen dolde sig bakom aliaset Poste Restvante, Sven Roland Larsson är ännu idag ej helt klarlagt. Foto: Okänd
Det är idag välkänt att Sovjetunionen lät producera en omfattande bank svenska militärkartor under kalla kriget. Det var alls inte bara huvudstaden som tilldrog sig intresse. Den här kartan över Gävle vittnar om tillgång till utomordentligt ingående uppgifter om produktion, ledning och infrastruktur på lokal nivå. Foto: Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB)
Den ambassadtäta stadsdelen Östermalm i Stockholm blev ett självklart centrum för spioneriverksamhet under kalla kriget. Här på Villagatan 17 opererade den ryska underrättelsetjänsten. Andra närbelägna adresser som lyfts fram, av bland andra Wilhelm Agrell, är Nybrogatan 27 (tysk underrättelsetjänst), Strandvägen 82 (brittisk underrättelsetjänst), Strandvägen 7A (amerikansk underrättelsetjänst) samt Östermalmsgatan 87 (den svenska generalstaben). Foto: Stockholms stadsmuseum
Källor

Intervju med Christer Olsén

Armémuseum

Föreningen Sveriges öga och öra

"Stig Wennerström – Spionen som teg" av Birgitta Bergmark (Bonnier Alba, 1993)

”Den dolda alliansen” av Mikael Holmström (Atlantis, 2011)

"Stockholm som spioncentral" av Wilhelm Agrell (Historiska Media, 2006)

19:59

Tig i tid (1955)
En film i sex scener om vikten av att militär personal ska tänka först och prata sedan. Det gäller att vakta sina ord, spioner kan finnas överallt i samhället. I rollerna märks bland andra Stig Järrel och Tor Isedal. Filmen producerades mitt under McCarthyismens, den antikommunistiska misstänksamheten, guldålder. Hemma i Sverige hade bara något år gått sedan den omskakande Enbomaffären. 

24:42

Spioner finns dom (1982)
Informationsfilm om hur en försvarsanställd, spelad av Kjell Berqvist, blir spion mot det egna landet. Reservkaptenen Nilsson är inkallad till krigsförbandsövning. Nilsson, som har dålig ekonomi, och bland annat spelat bort pengar på Täby Galopp, hotas av en långivare med konkurs om han inte lämnar ut sin krigsplanläggning. Filmen är regisserad av Larsgöran Hedström. 

 

Tändsticksförsvar

Vardagsföremål var en viktig kommunikationsyta när beredskapen mot lyssnande öron skulle stärkas. Här en tändsticksask från kalla krigets senare del för att sprida budskapet om att alltid vara på sin vakt mot eventuella spioner. Avsändare är Försvarsstabens inrikesavdelning.