Slaget om Suezkanalen

Rök från brinnande oljetanker efter det första engelsk-franska anfallet mot Suezkanalen, Port Said, 5 november 1956. Foto: Imperial War Museum, Storbritannien/Wikimedia Commons

Drömmen om att binda samman Medelhavet och Röda Havet är gammal, men det var inte förrän i mitten av 1800-talet som det blev möjligt att ta sig mellan Europa och Asien vattenvägen utan att behöva ta den enorma omvägen runt hela den afrikanska kontinenten. Lösningen var Suezkanalen, den 163 kilometer långa och över 100 meter breda fraktväg som officiellt invigdes 1869 och knöt samman de egyptiska orterna Port Said i norr och Suez i söder.

Länge var det dock inte egyptierna som hade kontroll över kanalen – utan först fransmän och senare britter. Det skulle visa sig bli ett problem, även om det dröjde ända till mitten av 1950-talet då zonen runt kanalen återbördats till Egypten, innan det realiserades. Mycket på grund av att Egypten och Suezkanalen blev en politisk bricka i kalla kriget.

Egyptens dåvarande president Gamal Abdel Nasser ville inget hellre än att bygga Assuandammen vid Nilen, som både skulle förhindra översvämningar och producera el. Nasser fick också ett löfte om finansiell hjälp från USA, som dock bröts när det framkom att Egypten köpt sovjetiska vapen via Tjeckoslovakien.

I kalla kriget-tider var det självklart känsligt. För att i stället få de finansiella medlen till dammen lät Nasser nationalisera Suezkanalen, ett beslut som inte föll i god jord hos nationerna som tidigare hade kontrollerat kanalen eller grannlandet Israel. I en hemlig plan som egentligen hade passat bättre i en krigssatir på vita duken än i verkligheten beslutade sig Frankrike, Storbritannien och Israel för att återfå kontroll över kanalen.

Planen såg ut som följer: Israel skulle anfalla Egypten, medan Storbritannien och Frankrike skulle ställa ett ultimatum om att upprätta en säkerhetszon mellan de båda stridande parterna – gissa var! – och när Egypten skulle säga nej kunde det bli en ursäkt för de båda europeiska stormakterna att anfalla.

I och med att USA var upptaget med presidentval (Dwight D Eisenhower omvaldes) och Sovjet hade fullt upp med Ungernrevolten trodde tripartiten, som den konspirerande sammanslutningen skulle komma att kallas, att de skulle kunna komma undan med komplotten.

Mot slutet av 1957 fick jag gulsot. Det gick i lägret då, förmodligen på grund av frukt och grönsaker vi åt i Gaza. Jag skjutsade en kollega till sjukhuset och han måste ha smittat mig. Snart var vi båda isolerade på det norska sjukhuset i Gaza. Vi spelade bingo om Marabou chokladkakor ett tag innan vi fick sjuktransport hem.

Sten Jaselius

Den snillrika planen fallerade dock när det framkom att det var just en plan. Genom FN började USA och Sovjet att ägna sig åt påtryckningar för att få slut på attackerna och medan brittiska och franska trupper drog sig tillbaka ersattes de av den nybildade UNEF-styrkan (United Nations Emergency Force) som skulle se till att området mellan Israel och Egypten var säkrat.

I den första UNEF-styrkan ingick soldater från Brasilien, Kanada, Colombia, Danmark, Norge, Finland, Indien, Indonesien, Polen, Jugoslavien – och Sverige.

– Jag åkte ned i december 1956, så det är snart 60 år sedan, säger den i dag 81-årige Sten Jaselius och minns det dryga år han spenderade i området runt Suezkanalen och, i takt med de israeliska styrkornas tillbakadragande, på Gazaremsan.

– Jag åkte för att jag ville ha äventyret och i bästa fall tjäna lite pengar, fortsätter han. Det hade gått lite slentrian i livet hemma, jag ville komma ut i världen och prova något nytt.

Foto: Sten Jaselius
Foto: Sten Jaselius
Foto: Sten Jaselius
Foto: Sten Jaselius
Foto: Sten Jaselius
Foto: Sten Jaselius
Foto: Sten Jaselius

När Sten Jaselius klev på transportplanet i Strängnäs för att ta sig ned till först Neapel och sedan vidare till Egypten väntade hans första flygtur.

– Det var väldigt obekvämt och högljutt. Vi flög i ett amerikanskt transportplan och satt på rad med ryggarna mot flygplanskroppen, hela tiden med fallskärmarna på. När vi kom en bit ned i Europa och började flyga över vatten så åkte flytvästarna på också, det blev inte mer behagligt.

Flygande var inte det enda som Sten Jaselius provade på för första gången under resan ned. Tvärtom. Det blev ett omtumlande möte med världen.

– Vi blev sittande i Neapel i en vecka medan vi väntade på att vi skulle få tillåtelse att åka vidare till Egypten och på anläggningen där stod den första tv-apparaten jag såg. Under samma vecka var vi ute på stan och gick in i en gränd och hamnade på vår första pizzeria. Nu finns det ju i varje gathörn, men då var det helt nytt. Och när jag beställde en fiskgryta visade det sig att det var bläckfisk i, som jag aldrig ätit. Det var en annan tid då. Sverige var så litet, världen var så stor…

Osäkert läge runt den 29:e breddgraden

När Sten väl landade i Egypten i december 1956 för att påbörja sin tjänst som kock märktes redan splittringen runt kanalen.

– Vi fick åka tåg upp genom egyptiska, indiska och engelska posteringar om vartannat hela vägen upp mot Port Said. Det luktade väldigt annorlunda jämfört med hemma, kryddigt och exotiskt. Vi åkte genom både öken och gröna oaser med palmer, hela tiden med Suezkanalen till höger om oss. Här och där låg det stora båtar som var instängda eftersom Egyptiska trupper sänkt båtar i Port Said och Suez som gjorde att fartygen i kanalen inte kunde komma ut åt något håll.

Var det några stridigheter utmed vägen?
– Nej, men för ett ögonblick trodde vi det. När vi åkte igenom de engelska posteringarna kröp plötsligt tåget fram och vi hörde ett flertal skott. Det visade sig att det bara var en dromedar som gick på spåret och skulle skrämmas bort.

I och med att FN-styrkan var nyskapad och situationen runt kanalen var lätt kaotisk var det mycket som hängde i luften och var oklart.

– Det var nytt för alla. Vi hade väldigt lite förhandsinformation att gå på när vi kom dit. Det gällde det mesta, inte bara kriget. Vi låg i baracker som DDT-sprutades till exempel; insekterna dog, men vi klarade oss. Vi fick väldigt många vaccinationer också, säkert 20 stycken olika mot tyfus och hepatit och en massa annat…

Under en del andra, senare, FN-uppdrag har svenska soldater berättat om att de trots FN-flaggan hamnade i strider och skottlossning. Så var inte fallet vid Suez; där kunde UNEF genomföra sitt uppdrag utan problem.

Vi hade väldigt lite förhandsinformation att gå på när vi kom ner till området runt Suez-kanalen. Det gällde det mesta, inte bara kriget. Vi låg i baracker som DDT-sprutades till exempel; insekterna dog, men vi klarade oss. Vi fick en väldigt stor mängd vaccinationer också, säkert 20 stycken olika mot tyfus och hepatit och en massa annat. Så mycket var nytt för oss.

Sten Jaselius

– Vi möttes bara av respekt när vi kom i FN-uniformer, men vi svenska killar uppträdde också alltid korrekt. Trots att vi var amatörer – många av soldaterna från andra länder var ju yrkessoldater – och hade andra jobb hemma. Men vi vände det till vår fördel tror jag man kan säga. Många av oss kunde hjälpa till på annorlunda sätt tack vare vår erfarenhet från yrkeslivet hemma i Sverige. Vi hade elektriker och VVS-killar som kunde hjälpa till med praktiska saker för lokalbefolkningen. Den typen av saken gör skillnad.

Läget fortsatte dock att vara osäkert runt den 29:e breddgraden. När tripartitens planer föll samman förändrades konflikten ganska snabbt. De brittiska och franska trupperna drog sig tidigt undan, men Israel höll kvar vid Sinai-halvön och Gazaremsan ytterligare en period.

– Framåt nyår 1956 var engelsmännen så gott som helt borta från Suez-området, det gjorde också att stridslusten lade sig. Egyptiska polisen kom in i stället, då blev det livat.  Folk sköt i luften av glädje när de kom.

Engelsmännens reträtt innebar också förändringar för Sten Jaselius yrkesroll som kock.

– När engelsmännen lämnade fick vi ta över många av deras varor. Det var mycket corned beef och torra kex, det var svårarbetat. Vi var fyra kockar, två var väldigt rutinerade och hade arbetat på en del ganska bra restauranger, medan jag och en annan kille bara hade den utbildning vi fått inom värnplikten. Det var skönt att ha med de mer rutinerade, det var en stor hjälp.

Med tiden bytte Sten Jaselius tjänst och kom ut på fältet mer, när han gick från att jobba i köket till att sköta vatten- och livsmedelstransporter. Medan engelsmännen och fransmännen ganska snabbt drog sig tillbaka, vägrade tripartitens tredje part att släppa kampen om den strategiskt viktiga transportleden.

Det blev en extremt lång flygtur. Först från Gaza till Aten, och redan där var jag väldigt trött av gulsoten. Sen tog vi en svensk DC-3:a upp genom Europa, men vi hann bara upp en bit innan ett rejält oväder slog till. När vi till slut kunde gå ned i Lyon såg man inte landningsbanan längre. Piloten kämpade för att få ned planet och när vi till slut landade stod planet på gräsmattan bredvid landningsbanan.

Sten Jaselius

– Israel ville inte ge sig. Medan de motvilligt drog sig tillbaka följde vi efter. Vi sågs som befriare när vi kom. Vi sattes att bevaka gränsen mellan Gaza och Israel. Det var mycket smuggling under nätterna och en del egyptiska styrkor gjorde räder in i Israel.

Ett knappt år på plats blev det för Sten Jaselius, eller Jasse som han kallades av uppdragskollegorna. Avslutningen på tiden vid Suezkanalen och på Gazaremsan, säger han, blev sedan ganska tråkig.

– Mot slutet av 1957 fick jag gulsot. Det gick i lägret då, förmodligen på grund av frukt och grönsaker vi åt i Gaza. Jag skjutsade en kollega till sjukhuset och han måste ha smittat mig. Snart var vi båda isolerade på det norska sjukhuset i Gaza. Vi spelade bingo om Marabou chokladkakor ett tag innan vi fick sjuktransport hem.

Att ta sig hem visade sig dock vara lättare sagt än gjort. Flygturen över den europeiska kontinenten blev minst lika dramatisk som året i Suez och Gaza – om inte mer.

– Det blev en extremt lång flygtur. Först från Gaza till Aten, och redan där var jag väldigt trött av gulsoten. Sen tog vi en svensk DC-3:a upp genom Europa, men vi hann bara upp en bit innan ett rejält oväder slog till. När vi till slut kunde gå ned i Lyon såg man inte landningsbanan längre. Piloten kämpade för att få ned planet och när vi till slut landade stod planet på gräsmattan bredvid landningsbanan. Innan vi kom hem till Stockholm hade vi även hunnit landa i Bryssel, Köpenhamn och Oslo.

Konflikten i Kongo

Svenskt jaktflygplan av typ J29 Tunnan uppställt i skyl på Kaminabasens flygfält i södra Kongo. Bilden är tagen någon gång under 1960-talet. Foto: Okänd

Uppdraget blev ett starkt minne och tack vare det fick Sten Jaselius också nya vänner senare i livet. En av dem heter Tommy Johansson och de båda har träffats genom Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna och genom deras träffar blivit vänner. År 1961, fyra år efter att Sten Jaselius lämnade Gaza, åkte den då 26-årige Tommy Johansson till samma plats. I dag är han 80 år och minns det som igår.

– Det var ganska lugnt, säger Tommy på telefon från Borås.

– De var så vana när vi kom dit och hade sett många FN-soldater tidigare, men visst stod de och tittade på områdena vi bevakade och beklagade sig över att de egentligen var deras. Bara några år tidigare hade de ju odlat eller bott där. Vi patrullerade och gjorde våra vaktturer. Det var inga direkta skärmytslingar. Det var värre i Kongo då…

Kongo, ja. Under slutet av 50-talet hade Belgien alltmer tappat sin makt över kolonin och den första juli 1960 förklarades republiken Kongo självständig. Tyvärr innebar inte frigörelsen från kolonialmakten att allt var frid och fröjd. Tvärtom.

Det var hätska tongångar i Kongo. De gillade inte FN:s inblandning alls och jag minns att vi ofta fick dra oss undan eller gå när vi var på en bar för att undvika bråk. FN går inte hem i alla läger. Det beror så klart på vilken sida de anses stå på.

Tommy Johansson

I landets första val blev vänsternationalistiska MNC och liberalkonservativa Alliance Des Bakongo de största partierna. De sistnämndas Joseph Kasavubu valdes till president och Patrice Lumumba blev premiärminister.

Strax efter valet gjorde militärstyrkor myteri och de mineralrika provinserna Katanga (där Belgien vägrade att släppa sina ekonomiska intressen) och Sydkasai utropade självständighet. Läget förvärrades av att stormakterna gav sig in i konflikten: Kasavubu hade nära kontakter med USA, medan Lumumba fick hjälp av Sovjetunionen för att slå ned separatistuppror.

FN fann till slut läget ohållbart och satte från och med 1961 in ONUC-styrkan vars mål var att avväpna trupperna i Katanga och arrestera de legosoldater som provinsen anlitade. Krisen utmynnade i att arméchefen general Joseph-Desiré Mobutu, med hjälp av CIA, tog makten 1965. Mobutu skulle leda landet, nu under namnet Zaire, fram till 1997, men läget fortsatte att vara problematiskt och hans styre präglades av korruption och nepotism.

Som många andra i den svenska utlandsstyrkan blev Tommy Johansson utsänd till ett antal oroshärdar i världen. Många av de som åkte på FN-uppdrag under 1950- och 1960-talet hann med något slags kombination av Gaza och Kongo, Kongo och Cypern eller Gaza och Cypern. Tommy var alltså i Gaza först och sedan Kongo. Mottagandet från civilbefolkningen skiljde sig åt mellan de olika områdena.

Svenska FN-soldater ur Gazabataljonen VIII som fick uppgiften att omstationera till den nya operation i Afrika ilastar här godsvagnar vid Gaza järnvägsstation för tågtransport till Kairo. Därifrån gick färden vidare med flygplan till Leopoldville (nuvarande Kinshasa). Foto: Försvarsmakten

– Det var hätska tongångar i Kongo. De gillade inte FN:s inblandning alls och jag minns att vi ofta fick dra oss undan eller gå när vi var på en bar för att undvika bråk. FN går inte hem i alla läger. Det beror så klart på vilken sida de anses stå på.

I Kongo blev Tommy Johansson beskjuten och stämningen och tonen mellan FN-styrkor och de stridande lokala parterna var betydligt tuffare än under Gazatiden.

– Det var första gången jag hamnade i strid och det var väldigt omtumlande. Men jag tycker jag klarade mig bra… Blir man utsatt för en eldstrid blir man först rädd och sedan ilsken och väldigt fokuserad på uppgiften man har framför sig.

Trots det svåra läget i Kongo är insatsen inget som Tommy Johansson skulle vilja ha ogjort. Den nyfikenhet på världen och vilja att hjälpa människor som drev honom till Gaza blev allt starkare med åren. Genom FN-uppdraget skaffade han sig erfarenhet som gjorde att han senare kunde söka sig till Röda Korset och hjälpa till i Somalia, Nigeria, Etiopien och Kambodja.

– Det var en stor merit att ha varit på FN-uppdrag. Man lärde sig hantera stress och arbeta i grupp. Och även om det var hotfullt emellanåt så lärde jag mig också att samarbeta med civilbefolkningen på ett sätt som gjorde det lättare när jag senare hjälpte till att bygga sjukhus för Röda Korsets räkning.   

– Jag har två barnbarn och även om de utbildar sig inom andra områden så försöker jag få dem att söka sig till försvaret. För jag tycker verkligen det är den bästa skolning man kan få. Man lär sig arbeta i grupp, blir självständig och får utveckla sina färdigheter för att hitta kreativa lösningar på problem.  

Källor

Intervju med Sten Jaselius

Intervju med Tommy Johansson

"Utlandsstyrkan i fredens tjänst", (Bokförlaget Arena/Försvarsmakten, 2006)

"The Tragic State Of The Congo: From Decolonization To Dictatorship", Jeanne M. Haskin, (Algora Pub, 2005)

Folke Bernadotteakademin

26:15

Med Älvsnabben på världsomsegling (1954)
I denna film får vi se Älvsnabben och matroser med anhöriga vid kajen i Göteborg. Sedan får vi följa med på resan mot Suez och Röda havet.

28:30

Som FN-soldat i mellersta östern (1960)
Informationsfilm av Bertil Lekström om situationen för svenska FN-soldater i Gaza, Jerusalem och Kairo. Det fredsbevarande FN-uppdraget Swed BN IX ägde rum mellan september 1960 och april 1961. 

20:39

Möte med Kongo (1961)
Informationsfilm om en svensk soldat i FN-tjänst 1961.