Foajaure – sjön som inte finns

Ur FOA:s egen dokumentation av arbetet med att simulera en kärnvapendetonation i Nausta 1956. Sirius och Vega. Foto: Försvarets forskningsanstalt (FOA)

Foajaure är sjön som inte finns. Söker man efter den på Google Maps får man ingen träff och den är inte omskriven i mer än en handfull artiklar. Men trots att den inte existerar ligger Foajaure ganska mitt i Lappland i landskapets längdriktning, en bit söder om Jokkmokk, hyfsat nära gränsen till Norrbotten.

Foajaure är heller ingen vanlig eller riktig sjö, utan en lämning från en tid i svensk försvarspolitik som det länge talades tyst om. Sjön har blivit en sjö efterhand, fyllts på med vatten allt efter att tiden har gått.

Från början var sjön som inte finns bara ett hål, en krater från en av de största sprängningar som har genomförts i Sverige. 1956 och 1957 briserade bomber med 36 respektive 50 ton bonyl inte långt från den lilla byn Nausta, med syftet att simulera en mindre atombomb. Efter provsprängningen fylldes sedan kratern långsamt med vatten och blev en klotrund liten sjö med en diameter på 40-50 meter som långsamt börjat växa igen när gräs och skog har tagit över stranden.

Kjell Dahlberg bor i närheten av platsen där provsprängningen genomfördes och även om han inte var med när bomben briserade – inte många i trakten som upplevde explosionen för nästan 60 år sedan är fortfarande i livet – har han hört historierna.

– Sprängmedlet fraktades dit först med tåg, därefter med bil på inte särskilt bra vägar innan de var framme. Sedan byggdes det upp olika torn, skyddsrum och värn för att prova sprängningens påverkan. Förberedelserna pågick nog ett år innan bomben faktiskt brändes av. Det finns faktiskt lämningar kvar – till och med ett fullskaligt modellplan som ställdes upp för att testas.  

Sammansättningen av Foajaures lätt ironiska namn säger mycket om vilken typ av vattendrag kratersjön är. Och hur lokalbefolkningen såg på den. Jaure är det samiska namnet för sjö, så långt inget uppseendeväckande, men Foa brukar vanligtvis skrivas med enbart stora bokstäver och är då förkortningen för Försvarets Forskningsanstalt.

Överst: "Plan för sprängningar i övre Norrland 1956", som FOA (Försvarets forskningsanstalt) resulterade i provserien Sirius. Plats är Nausta i närheten av Jokkmokk. Tillsammans med systerserien Vega 1957, nedan, är detta det närmaste Sverige har kommit en atombomb. I den här FOA-producerade filmupptagningen studeras framför allt uppkastet och stoftets spridning från stora explosioner, samt stötvågors verkan i skog.

Nederst: Skott 4534 i provserien VEGA, i Nausta 1957. Själva platsen Nausta är vald med omsorg; det är stort, tyst och öde. Året därpå, kom att bli en del av det så kallade RFN (Robot Försöksplats Norrland), ett område lika stort som Blekinge i vilket robotar och flygplan utprovats. Ganska precis fyra år senare, den 14 augusti 1961, är det från just Nausta som Sveriges första rymdraket avfyras.
Foto: FOA

Det var FOA som efter andra världskrigets iögonfallande Hiroshima-slut fick extraanslag från regeringen för att i största hemlighet studera den nya typen av enormt kraftfulla vapen – och undersöka möjligheterna för att de skulle kunna ingå också i den svenska arsenalen. I samma veva tillsattes också Atomkommittén, som hade som uppgift att hitta metoder för atomkraftens fredliga användning.  

Jan Joel Andersson är senior research fellow vid Utrikespolitiska Institutet och har skrivit ett flertal rapporter om försvarsutvecklingen under efterkrigstiden:

– Atombomben över Hiroshima kom som en stor överraskning. Det var väldigt överväldigande att se en bomb som kunde utplåna en hel stad. Det förändrade krigsföringen för evigt, säger han.

Vid krigsslutet hade Sverige bättre möjligheter än många andra nationer att utveckla kärnvapen. Neutraliteten under kriget gjorde att industrin varit i stort sett orörd när andra länders fabriker ställdes om till vapenproduktion eller bombades sönder. Sverige behövde varken bygga upp eller om. Det fanns ett litet antal världsledande kärnfysiker inom landet, men också väldigt starka förbindelser med internationella storheter som danske Niels Bohr (1885–1962).

– Tage Erlander och hans inre kärna i regeringen ville satsa på egna bomber och gav FOA uppdraget att gå i den riktningen. Bland annat för att tron var stor att ”alla” snart skulle ha sina egna atombomber, men också för att Sverige hade förutsättningarna att vara tidigt ute. Under 50-talet var vi en ekonomisk stormakt och hade ett både militärt och teknologiskt självförtroende. Vi låg långt framme. Samtidigt som vi också hade naturresurserna – inte minst en stor andel uran i vår berggrund, säger Jan Joel Andersson.

Dessutom fanns ett behov. Sovjetunionen hade gått segrande ur andra världskriget och sågs som ett stort hot. Det fanns enorma militära resurser i grannen österut och kärnvapen skulle kunna sättas in tidigt och förhindra invasion. Framför allt flygvapnet drev på den tidiga utvecklingen.

– Det var ju det amerikanska flygvapnet som släppt bomberna över Japan och flygvapnet blev drivande även här. Strategin var att vapnet skulle kunna användas mot en invasionsflotta och sättas in antingen mot sovjetiska hamnstäder i Baltikum eller ute i yttersta svenska skärgården, säger Jan Joel Andersson.

Kärnvapenframställning i svensk glesbygd

Interiör från Sveriges första kärnkraftsdrivna kraftvärmeverk i Ågesta utanför Stockholm. Ågestaverket var en av drygt tio anläggningar runt om i Sverige med nyckelroll i det svenska kärnvapenprogrammet. Året är 1963. Foto: Gunnar Wåhlén/Tekniska museet

Satsningen på kärnvapenframställning fortskred allt mer och spreds över landet. I Marviken, öster om Norrköping, byggdes en kärnkraftsreaktor som skulle förse kärnvapenprogrammet med plutonium, men som faktiskt inte ens kom igång. De första mängderna plutonium hade redan framställts lite längre uppåt östkusten i Studsvik.

Längre in i landet, i Ranstad, mellan Skövde och Falköping bröts uranet som skulle användas. På västkusten, i lilla Sannäs inte långt från norska gränsen, planerades en fabrik för mer storskalig produktion av vapenplutonium. Inte långtifrån Kumla fanns också Kvarntorp, där ett utvinningsverk för uran började byggas. I den lilla orten mitt i Svealand pågick också försök att framställa den vitala ingrediens för kärnvapenframställning som fortfarande saknades inom landets gränser – tungt vatten.

Även längre norrut, i Ljungaverk i Medelpad planerades för en fabrik för tungt vatten. De olika mer eller mindre storslagna försöken gick dock inget vidare och det tunga vattnet fick i stället importeras från närmaste grannen västerut.

– Norrmännen var nog inte så införstådda med vad det tunga vattnet skulle användas till. Deras försvar sköttes i stor utsträckning genom Nato. Dessutom fanns det rent allmänt ingen större tro på att Sverige skulle klara att utveckla kärnvapen, andra nationer underskattade vår förmåga, trots att vi satsade hårt, hade uran, ekonomi och teknisk kompetens, säger Jan Joel Andersson.

Riskmedvetandet var inte särskilt stort i början. Som med all ny teknik som utvecklas väldigt snabbt går det ibland så fort att det är lite si och så med säkerhetsaspekterna. Det finns kärnkraftverk som ligger på jordbävningssprickor och den första svenska reaktorn byggdes mitt i centrala Stockholm Jan Joel Andersson

Även om en stor del av verksamheten placerades i mindre orter fanns det också ett kluster med anläggningar i Stockholmsområdet. Ursvik, i Sundbybergs kommun, blev ett centrum för plutoniumforskning och det fanns också planer på att anlägga en hopsättningsfabrik för bomber där.

Den allra första reaktorn, av experimentkaraktär, anlades även den i huvudstaden, 27 meter ned i berget under Kungliga Tekniska Högskolan, vilket säger en del om hur lite man fortfarande visste om kraften och riskerna med det nya vapnet.

– Riskmedvetandet var inte särskilt stort i början av användandet av atombomber och kärnkraft, det var flera olyckor och tillbud i Sovjetunionen till exempel. Som med all ny teknik som utvecklas väldigt snabbt går det ibland så fort att det är lite si och så med säkerhetsaspekterna. Det finns kärnkraftverk som ligger på jordbävningssprickor och den första svenska reaktorn byggdes som sagt mitt i Stockholm, säger Jan Joel Andersson.

Rädsla för tredje världskrig

Nils Swedlund var överbefälhavare mellan 1951 och 1961, och en av de drivande krafterna bakom det svenska kärnvapenprogrammet. Foto: Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB)

Efter knallarna i Nausta började det planeras för nya provsprängningar, som skulle genomföras 1964 eller 1965, och då med riktiga atomladdade bomber som tagits fram vid de planerade fabrikerna. Överbefälhavare Nils Swedlund tog offentligt ställning för anskaffning av svenska taktiska kärnvapen. Allt pekade åt samma håll – Sverige skulle skaffa kärnvapen. Men redan under 60-talets första år svalnade det svenska intresset betänkligt.

– Under 1960-talet blev frågor om välfärd och resursfördelning allt viktigare, något som försvårade dyra kärnvapenprogram. Teknikutvecklingen gjorde att det konventionella försvaret blev dyrare och satsningar som den på Viggen-planen gjorde att kärnvapenprogrammet blev allt mindre viktigt, säger Jan Joel Andersson.

Även världsläget förändrades. Det kalla kriget kulminerade i Grisbukten, hotet om ännu ett världskrig och medvetenheten om de nya vapnens förödande kraft blev allt mer påtaglig. Stormakternas provsprängningar ökade i antal och gjordes allt oftare uppe i atmosfären, med radioaktivt nedfall som farlig sidoeffekt. Nya avtal tillkom, men flyttade bara sprängningarna under jord. Medan intresset och rustningen tilltog globalt, avtog det på hemmaplan.

– Kärnvapen blev allt mer en fråga som diskuterades och det fanns olika falanger både inom regeringen och inom försvaret, men störst betydelse hade kanske den folkliga opinionen. I och med att risken för ett tredje världskrig blev mer påtaglig ökade också motståndet mot kärnvapen. Synen på kärnvapen förändrades – de blev allt mer avskräckningsvapen. De var för få, små och dyra för att verkligen vara värda investeringen, säger Jan Joel Andersson.

”Tage Erlander och hans inre kärna i regeringen ville satsa på egna bomber och gav FOA uppdraget att gå i den riktningen. Bland annat för att tron var stor att ”alla” snart skulle ha sina egna atombomber, men också för att Sverige hade förutsättningarna att vara tidigt ute.”

Jan Joel Andersson

Sverige fick under 1960-talet, med sin historia av neutralitet och position som ett land i framkant, också en allt viktigare roll i nedrustningen. 1968 godkändes icke-spridningsavtalet, som innebar att bara fem stormakter skulle få ha kärnvapen – och dessutom aktivt arbeta med att skära ned på arsenalen.

– Sverige blev allt mer inblandat och drivande i nedrustningen. Med vår höga tekniska kompetens, Sverige var på många sätt världsledande, kunde vi bemöta och förklara argumenten för avveckling. Många FOA-tekniker blev ansvariga i processen.

Opinionen var hela tiden delad när det gällde den svenska hållningen till kärnkraft, både vad gäller civil och militär användning. Här en protest Foto: Stockholms länsmuseum

1972 kom det formella avslutet på det svenska kärnvapenprogrammet och det föll i glömska till dess att tidningen Ny Teknik i mitten av 1980-talet i en artikel avslöjar provsprängningarna i Nausta. Om det nu var ett avslöjande.

– Det var ingen större hemlighet att vi hade haft ett kärnvapenprogram. Det som framför allt har diskuterats i efterhand är huruvida forskning fortfarande har pågått även efter avvecklingen, menar Jan Joel Andersson.

Han menar att Sveriges eventuella försprång efter kriget snabbt åts upp. Resurserna räckte inte till.

– Utvecklingen gled ifrån oss, vi hade inte och skulle aldrig kunna ha de ekonomiska möjligheterna för att hänga med. Sättet man använde atombomber på förändrades och man slutade att släppa bomberna från flygplan och började göra robotar i stället. När USA och Sovjetunionen hade tiotusentals robotar var ett tiotal svenska inte längre relevant.

Samtidigt är han fortfarande fascinerad av tiden, av framstegen, av utvecklingen. Tekniksatsningen ledde i förlängningen också vidare till andra vapensystem, inte minst inom flygvapnet.

– Det är intressant att det fanns tillräckligt med teknisk kompetens för att ligga i framkant. Det är på många sätt en väldigt spektakulär period i svensk historia.

Det svenska kärnvapenprogrammet under 1950-och 60-talet sysselsatte industri och lärosäten runt om i landet. Den så kallade "svenska linjen" klubbades igenom i riksdagen 1956 och går ut på att man ska klara av hela tillverkningen, från uranbrytning till färdig bombproduktion, inom landets gränser.
Källor

Intervju med Jan Joel Andersson

Intervju med Kjell Dahlberg

Martin Goliath, FOI

FOA Veteranförening

"Den svenska atombomben", artikel i Ny Teknik av Anders Wallerius, (19/7 2011)

"En sörlänning i Nausta 1956", artikel av Bengt Rask för Arboga Elektronikhistoriska Förenings (AEF) 

Flygvapenmuseums utställning "En svensk atombomb" (2015)

Svenska kärnvapenprogrammet, P3 dokumentär, (30/3 2008)

Det svenska kärnvapenprogrammet

1945 Försvarets forskningsanstalt, FOA, bildas. 

1947 AB Atomenergi sätter igång verksamhet för att utveckla civil kärnkraft.

1953 Parterna har samordnat sina intressen och formulerar nu ett explicit kärnvapenprogram. I en annan del av världen, håller president Eisenhower den 8 december det berömda talet "Atoms for Peace" inför FN:s generalförsamling i New York City.

1955 Atomenergiutredningen föreslår ett helsvenskt kärnenergiprogram. Uranutvinning i Kvarntorp (se karta) har redan påbörjats. Vid KTH i Stockholm har man redan börjat producera blygsamma mängder plutonium

1956 Ågestareaktorn i södra Stockholm projekteras. Det är ett direkt resultat av "den svenska linjen", det vill säga att parallellt ge kärnkraftenergi till svenska hushåll och förse försvaret med plutonium till atombomber. Det är ett hektiskt år som innehåller både storskaliga  protester mot kärnvapenprogrammet och – se artikel – en serie simuleringar med bonylsprängningr i Nausta. 

1957 Starka viljor och politiskt maktkamp när dåvarande ÖB vill börja tillverka atombomber, FOA får tillstånd av regeringen att köpa in vapenplutonium från Storbritannien, men riksdagen ändå förbjuder kärnvapenforskning. 

1958 FOA bygger plutoniumlaboratorier i Ursvik.

1959 FOA:s anläggning i Grindsjön byggs ut för tillverkning av kärnvapendelar. Sverige förfogar nu över drygt 5 kg plutonium. ÖB kräver att bombtillverkningen startar; riksdagen säger nej.

1963 Planer på att simuleringarna i Nausta ska gå över till faktiskt atombombsdetonation. Komponenter tillverkas.

1965 Sverige lär ska ha max sex månader från order till produktion av landets första atombomb.

1968 Sveriges godkänner det internationella icke-spridningsavtalet, NPT. Riksdagen beslutar i praktiken att flygvapnet har högre prioritet och att nationell kärnvapenproduktion ska slopas. 

1969 Kärnvapenförberedelserna vid FOA och AB Atomenergi avvecklas. Ågestas plutonium skeppas istället utomlands.

1972 Kärnvapenprogrammet avslutas. 

1985 Tidningen Ny Teknik avslöjar ingående detaljer kring det hittills topphemliga svenska kärnvapenprogrammet. 

1990-tal Uppgifter, bland annat FOA:s rapporter i ämnet,  avhemligas.