Sökning efter en annan tid

Efter andra världskriget stod Sverige med en massa överbliven ammunition som inte behövdes. Med åldern blev också en del av den instabil, och därmed inte säker att förvara. På den tiden sågs det som en bra lösning att dumpa ammunitionen i sjöar och vattendrag. På så sätt skulle den bäddas in i bottensedimenten och inte längre vara farlig. Tenhultasjön, någon mil söder om Jönköping, är en av dessa sjöar. I veckan var röjdykare från Tredje och Fjärde sjöstridsflottiljen där och sökte. Uppgiften för röjdykarna var att hitta och områdesbegränsa dumpningarna.

Dykaren får hjälp med att sätta på sig lampor och all annan utrustning som behövs
Dykaren får hjälp med att sätta på sig lampor och all annan utrustning som behövs Foto: Jimmie Adamsson/Försvarsmakten

Tenhultasjön är en ganska välmående sjö som används både för fiske och bad. Den är på sina ställen relativt djup, med sina djupaste punkter på närmare 30 meters djup. Just djupet var säkert en av anledningarna till att sjön kom i fråga för ammunitionsdumpning för länge sedan, då det förhindrade att privatpersoner skulle komma i kontakt med ammunitionen.

En annan tid med ett annat miljötänk..

I de gamla protokoll som finns kan men finna att det vid två tillfällen sänkts ammunition i sjön, dels 1954-1958, dels 1964-1965. Både tändrör och granater, såväl enskilt som förpackade i lådor sänktes från små båtar. På den tiden fanns inte de industriella sätten att förstöra ammunition på ett säkert sätt, som vi använder idag. Inte bara Försvarsmakten resonerade på det här sättet utan det var också vanligt inom industrin.

.. och före GPS

Vid denna tid fanns inte heller dagens möjligheter att exakt fastställa positionen för dumpningen. I de gamla arkiven kan man läsa att dumpningen gjordes "1500 meter söder om Tenhults herrgård". Det är lätt att förstå att osäkerheten kring de exakta koordinaterna är mycket stor vilket skulle visa sig stämma. För att underlätta för dykarna har personal från röjdykardivisionen tidigare sökt av det mest intressanta området med sonar. På så sätt får dykarna ett antal punkter med ekon som man kan dyka ner på och undersöka närmare

Ingen sikt vid botten

Som vid de flesta sjöar i södra Sverige är sikten vid botten så gott som obefintlig. Jakob Allgren, en av röjdykarna, berättar att botten är så lös att man kan komma ner ungefär en och en halv meter innan den blir fast. Därför används undantagslöst minsökare som hjälpmedel för att detektera metallföremål, att försöka se något är bokstavligen utsiktslöst. Helst vill man inte vidröra det som dumpats varför det gäller att vara försiktig under sökandet.

Felaktig position?

Efter att dykarna undersökt alla de intressanta platser man fick via sonaren, står det klart att något är fel. Ingenstans får man utslag av metallföremål i minsökarna som kommer ifrån den dumpade ammunitionen. Örlogskapten Martin Blomqvist är insatsledare för dykningen:

- Tyvärr hittade vi inget på de positioner vi fått. Anledningen är förmodligen att vi söker på fel plats, då de gamla positionerna är så vaga. Eftersom sikten är så dålig är det inte heller rationellt att fortsätta söka på måfå. Det enda rätta är att i framtiden göra mer omfattande sökningar med sonar på andra positioner, för att på så sätt lokalisera dumpningen.

Någon ny tidpunkt för dessa undersökningar är i skrivande stund inte satt.

Vad blir nästa steg?

Det finns alltså anledning att göra mer omfattande sonarsökningar av sjön för att hitta rätt ställe. När detta är gjort blir nästa steg att, med fortsatta dykningar, hitta gränserna för dumpningen, så att man exakt vet var den finns. På längre sikt talar mycket för att det bästa är att låta ammunitionen ligga kvar där den ligger. Risken för allmänheten, exempelvis fiskare eller badare, bedöms som liten då den ligger relativt djupt och dessutom nersjunken i dyn. Endast i undantagsfall plockas ammunition upp från botten på sjöar, exempelvis när muddringsarbeten måste ske.