Ännu en dag på vilket jobb som helst. Nästan

Det finns många fördomar om hur det är att jobba i Försvarsmakten. En av dem är att det allra mest krävande är att springa fort, resa tält och lyfta tungt ute i skogen. Det är fel. Det absolut jobbigaste är att gå och stå i parad.

Traditionsofficer och kontingentschef Patrick Ericzon inspekterar före genomförandet. Foto: Marcus Åhlén/Combat Camera
LedR personal bildade häck för Prins Carl Philip och Prinsessan Sofia Foto: Marcus Åhlén/Combat Camera
LedR personal bildade häck för Prins Carl Philip och Prinsessan Sofia Foto: Marcus Åhlén/Combat Camera
LedR personal bildade häck för Prins Carl Philip och Prinsessan Sofia Foto: Marcus Åhlén/Combat Camera

”Vilken tur du har, tänk att stå på första parkett!” Det är många som tror att det bara är dra på sig finuniformen och sedan gå ut och ställa sig någon timme på gatan medan kortegen långsamt kör förbi och vinkar uppskattande, men för de sjutton ur Psyopsförbandets styrka som deltog under lördagens bröllop startade förberedelserna redan på fredagen. Klockan halv nio samlades de tillsammans med resten av de 150 utvalda medarbetarna från Ledningsregementet för att snöra på sig damaskerna, dra åt bältet och sätta fast bajonetten. Resten av förmiddagen ägnades sedan åt plutonsvis träning, det vill säga ställa sig i givakt, skyldra gevär och marschera i takt. Trötta och genomsvettiga bröt vi sedan för lunch.

Solen strålade helgen till ära från en klarblå himmel och temperaturen hade under förmiddagen klättrat upp till 25 grader. En helt fantastisk sommardag för den som snart ska gifta sig, men inte idealisk för den som ska gå och stå i timmar iklädd kängor och uniform och med basker på huvudet. Efter en riskanalys beslutades därför att två personer ur LedR:s styrka skulle avdelas till sjukvårdare, med uppgift att förebygga vätskebrist och ta hand om eventuella svimningsanfall.

 Efter lunch var det dags för de tre plutonerna att samöva inmarsch och avmarsch. Det var fler än en som blev förskräckta när man insåg hur långt man skulle gå för att komma till sin uppställningsplats, och när dagen var slut värkte både armar och fötter. På lördagen samlades vi klockan tio för att återigen träna tillsammans inför eftermiddagens slutprov. Efter lunch var det sedan dags att hoppa in i bussarna för att åka mot Stockholm och Kungsträdgården, där marschen skulle starta. Strax efter klockan tre stod alla uppställda. Nervositeten hängde i luften: ”Tänk om jag svimmar, tappar takten, tappar vapnet, blir kissnödig?” Halv fyra kom man så äntligen i väg, och efter viss förvirring i början kom alla så småningom in i takten. Gatorna var fulla med flaggviftande människor, men det var svårt att koncentrera sig på något annat än vänster, höger, vänster, höger, vänst och att inte tappa vapnet ur den brinnande armen. Till slut var vi framme vid Nybrokajen och Grand Hotel, där Psyopsförbandet skulle ställa upp. Lättnaden var stor när man äntligen fick kommandot ”lystring ställ” och armleden fick vila en stund.

Därefter väntade vi. Och väntade. Och väntade.

 De allra flesta ur plutonen hade tur nog att hamna i skuggan och därför blev värmen inte det akuta problem man hade fruktat. I stället var det smärtan i kroppen som var värst.  Diskret gällde det att väga på fötterna och byta ställning på vapnet utan att det syntes för alla de som stod och tittade i publiken. Till slut, efter närmare två timmar, kom den äntligen. Kortegen. Rader av militärer red förbi innan dagens huvudrollsinnehavare passerade: prinsen och prinsessan. Några sekunder av deras bakhuvuden var allt man hann se, även från första parkett. När kortegen hade kört förbi beordrade löjtnant Henrik Grawé avmarsch och så stegade man på stumma ben och med brännande armar tillbaka till Kungsträdgården.

Ännu en dag på vilket jobb som helst. Nästan.