Med mission att vårda själen

Bataljonspastor Johan Lundby

Bataljonspastor Johan Lundby är på väg ut från Järva hemvärnsbataljons stabsplats till en av plutonerna. Han bär stridsutrustning. Johan har en intensiv blick, som tillsammans med frimärksskjortan och den lilla vita fyrkanten fram på kragen, gör att man snabbt skiljer ut honom bland soldaterna. Själavård är hans uppgift.

Bataljonspastorns funktion är knuten till stabens personalfunktion, men Johan ser till att aktivt söka upp och vara ute med plutonerna för att på ett naturligt sätt skapa relationer i förbandet. Foto: Petter Persson/Försvarsmakten
Idag ser Johan tillbaka på sig själv som ung vapenvägrare med tacksamhet. Han ser också pacifistiska röster som otroligt viktiga i samhället då de fungerar som en broms, som gör att vi måste tänka till lite extra om varför vi gör det vi gör. Foto: Petter Persson/Försvarsmakten
Fältaltaret är ett perfekt hantverk, som Johan tillverkat av en sprängämneslåda. Lådan innehåller allt som behövs för att hålla en gudstjänst, bland annat ett nattvardskit med kalk, ljus, bibel, fältandaktsböcker och oblater. Foto: Petter Persson

Johan Lundby har varit pastor i 26:e hemvärnsbataljonen, eller Järva hemvärnsbataljon som bataljonen också heter, i ett och ett halvt år. Han övar med bataljonen åtta dagar per år. Den här gången inom ramen för övning Aurora 17.

– När det händer något vill jag vara med och göra en insats. Även om min insats är liten vill jag vara med och vara en kugge. Är man med här blir man det, säger Johan.

Grunden för Johans uppdrag inom bataljonen är krishantering, en annan del är själavård.
– Själavård innebär att ta hand om människor, hur de mår. Det innebär inte att man sitter i en ring och har gruppsamtal, utan att man kanske fikar och pratar om det som är jobbigt och det som ger glädje; att man dyker ner i de allvarligare frågorna och sedan upp igen för att hämta andan, säger Johan.

Stor efterfrågan

Erfarenheten är att Johans funktion är efterfrågad, han har fullt upp under övningarna. Till stor del för att han själv är aktiv, hänger med plutonerna och finns där. Även gudstjänst och korum efterfrågas. Johan är snickare i grunden och till dessa tillfällen har Johan byggt ett fältaltare, som rymmer allt som behövs för att kunna hålla en gudstjänst var som helst, när som helst. Han är särskilt stolt över den perfekta urfasningen, som gör att Jesus på korset passar perfekt i lådan när locket fälls ihop. Altaret är gjort av en gammal sprängämneslåda.

– Jag är inte här för att göra folk kristna. Jag är kristen och det är där jag hämtar energi, berättar Johan apropå frågan om hur han bemöter ateister eller människor av annan trosuppfattning. 
– Mitt tilltal ska vara sådant att alla kan vara med och känna att jag talar till dem.

Civilt arbetar Johan som präst på Kronobergshäktet. Han upplever själv att han är bra på krishantering, han möter dagligen människor i kris och kniviga moraliska situationer. När han övar med Järvabataljonen blir hans roll bredare än att hantera övningstekniskt ”avlidna”. Han har bland annat genomfört en utbildning som syftade till att öva bataljonssjukvårdarnas beredskap för att hantera avlidna, som skulle kunna vara deras vänner och kollegor inom bataljonen. En tankeväckande utbildning. Vardagen med bataljonen innebär också att bli en del av deras civila liv. Privatlivet har man alltid med sig och när det är tungt kan det spilla över i övningarna. Då är Johan med och stöttar.

– Jag brukar säga att jag är en professionell, jourhavande medmänniska. Mitt jobb är inte att anteckna eller behandla, som en psykolog, säger Johan.

Att inte bära andras smärta

För att hantera det som andra lastar på honom har Johan som präst egen handledning. Eftersom han har total tystnadsplikt delar han inte med sig av det andra berättat utan fokuserar på det som vaknat i honom själv. Han jobbar med att ta hand om sig själv, inte minst genom att träna boxning, styrketräning och konditionsträning. Där hittar Johan sitt utlopp.

– Jag är empatisk, men jag har inte så mycket medlidande. Jag jobbar hårt på att inte bära andras smärta, men att hjälpa dem. Annars håller man inte så länge själv, säger Johan.

En operfekt värld

Som 18-åring vapenvägrade Johan när han skulle rycka in i lumpen, men han ville ändå vara en del av försvaret och blev därför ammunitionsröjare. Idag bär han pistol i tjänsten som bataljonspastor i Hemvärnet och hans syn på våldsanvändning har förändrats.

– Vapen lockar mig inte, men jag känner heller ingen olust och det är självklart att jag ska kunna hantera ett vapen om jag bär det. Idag ser jag på våld som något vi tyvärr måste använda ibland mot någon som vill tillfoga väldigt mycket våld. Vi lever i en operfekt värld, det är inte alltid man kan välja mellan två goda ting. När man har två dåliga val måste man hitta det som är minst dåligt och hoppas att man lyckas, säger Johan.

Väl mottagen

Johan känner att han har kommit väl in i förbandet. Han får nya vänner och blir en del av soldater och officerares privata sfär när det ska döpas barn och annat. Men han är väl medveten om att det finns de som är skeptiska mot kyrkan och mot präster i Försvarsmakten. Johans strategi är att bygga relationer långsamt och han hoppas att han ska uppfattas som en trevlig typ, som gör ett eventuellt krishanteringsarbete mycket lättare.

– Jag visar genom att agera istället för att prata. Men alla kommer inte att gilla en, säger Johan och knäpper stridshjälmen innan han hoppar upp i transportfordonet, som ska ta plutonen mot en av kompaniets andra plutoner som behöver understödjas för att de befinner sig i strid.