”Jag är lyckligt lottad som fått uppleva detta”

För drygt en vecka sedan påbörjade förväntansfulla killar och tjejer den tre månader långa grundläggande militär utbildningen (GMU). Strax före sommaren avslutades den senaste grundläggande militära utbildningen på förbandet, Sofia Wranding var en av rekryterna som genomförde GMU. Under utbildningen kunde vi följa Sofia på marinbloggen där hon tillsammans med rekryt Emelie Persson bloggade om sin tid. Efter muck fanns det tid till reflektion och här nedan delar Sofia med sig av sina tankar och erfarenheter.

Närkamp var både roligt och jobbigt Foto: Sofia Wranding
Fältvecka gav bra kunskaper Foto: Sofia Wranding
En noggran kontroll gjordes på handgranaten Foto: Kristina Swaan/Försvarsmakten
Soldatträning ute i terrängen Foto: Sofia Wranding
Sofia (vä längst upp) och några av hennes kollegor Foto: Sofia Wranding

Dagarna gick i ett på slutet av vår GMU och där av att det blev dåligt med uppdateringar på marinbloggen tyvärr! Jag tänkte att det kanske finns intresse av att läsa om hur allt gick på slutet och om mina tankar kring hela GMU i sig.

Sista projektet ”aldrig ge upp”

Det sista projektet ”aldrig ge upp” fanns det redan från start en nervositet kring. Många av oss hade hört olika historier från tidigare rekryter gällande det, och alla hade sina olika förväntningar och tankar om hur det skulle bli. Själv hade jag inte funderat kring det så mycket, inte förrän några dagar innan vi skulle ge oss ut i fält. Då började nervositeten komma även för mig, men samtidigt visste jag att det inte fanns någon mening med att ha ångest eller oroa sig i onödan. Jag hade bestämt mig för att ”aldrig ge upp”. Jag fick ett sms från en av mina bästa killkompisar, som också genomfört GMU, där han skrev tre saker att tänka på under övningen: 1. Det hjälper aldrig att oroa sig eller ha ångest. 2. Alla moment tar slut. 3. Du kommer hata dig själv om du ger upp. De här tipsen hade jag hela tiden i bakhuvudet och tänkte på när det kändes som värst.

Hur var då ”aldrig ge upp”? Jo, om man säger såhär, det var absolut det jobbigaste jag gjort hitintills i mitt liv, en utmaning utan dess like. Men ALLA tog sig igenom det och det var ändå väl anpassat för att vi skulle klara det, bara vi kämpade och gjort det bästa vi kunde. Under ”aldrig ge upp”, sattes våra psykiska och fysiska förmågor på prov. Vi genomförde bland annat soldatprovet då vi marscherade mer eller mindre en hel dag, men med avbrott av olika typer av tester, så som till exempel att göra upp eld och plocka isär våra vapen på tid. Efter soldatprovet var min grupp väldigt nöjda med vad vi hade presterat. Vi hade alla klarat det, hållit humöret uppe hela dagen trots att det var jobbigt och peppat varandra in i det sista.

Andra övningar vi fick genomföra under ”aldrig ge upp” var till exempel att plutonen skulle transportera en person i en bestämd formation. Det låter enklare än vad det var om man säger så. När vi äntligen, efter säkert fyra timmar tagit oss fram till slutmålet och lämnat av personen, blev han skjuten. Då var vi tvungna att bygga en bår och transportera honom en längre sträcka. Utöver de olika övningarna vi genomförde under dessa åtta dygn så fick vi under några dygn mer begränsat med mat än vad vi varit vana vid. Man märkte då att energinivån blev betydligt lägre och uppgifterna tuffare att genomföra. Under ”aldrig ge upp” fick vi även sova i gruppbivack som vi byggt, det var en rolig upplevelse. Sista dygnet avslutades med ett ensam-dygn, då var vår uppgift att överleva ett dygn ensam ute i skogen. Med enbart en kniv, en burk och ett tennstål, skulle vi koka vatten. Under det här dygnet fick vi ingen mat, eller rent vatten, så vi fick helt enkelt äta det skogen hade att erbjuda och koka upp vatten för att få det drickbart. Det var minst sagt lärorikt!

Känslan när man tagit sig igenom projektet ”aldrig ge upp” var oslagbar. Jag kände mig så sjukt nöjd, glad och lättad att man nästan glömde bort över hur trött man faktiskt var. Åtta dygn med mycket begränsad sömn, delvis begränsad mat och konstant fysisk aktivitet, ja det tar minst sagt på krafterna. Inte nog med den fantastiska känslan av att ha klarat av det, så blev även min grupp utsedda till ”bästa patrull” under övningen. Vilket såklart var galet roligt och ett bevis på att vi gjort vårt yttersta, kämpat och helt enkelt presterat bäst!

Mina tankar och åsikter kring GMU

GMU är utan tvekan det absolut bästa jag gjort, den fantastiska sammanhållningen i vår pluton, all den kunskap utbildningen gett och även att få testa sig själv, både psykiskt och fysiskt. Även fast det fanns stunder då jag starkt tvivlade på vad jag gjorde där, så är jag glad att min vilja tog mig igenom det. För nu i efterhand kan man se på det hela med helt andra ögon än vad man gjorde just där och då när det kändes förjävligt. Jag kan utan tvekan påstå att jag aldrig någonsin tidigare lärt mig så mycket som jag gjort under mina tre månader på Amfibieregementet. Tidiga mornar och sena nätter har satt sina spår med kunskap. Innan jag påbörjade GMU hade jag uppfattning av att det vi skulle lära oss inte skulle komma till användning så mycket i det civila livet, där hade jag helt fel. Jag skulle vilja påstå att 90 procent av det vi fått lära oss kommer att komma till nytta i mitt civila liv. Och tro mig det känns helt grymt att inte bara fått möjligheten att göra den här utbildningen och skaffa underbara vänner, utan också känna att man lärt sig mer än vad man någonsin tidigare gjort.

Jag ser tillbaka på min GMU med ett leende på läpparna. Såhär en tid efter sitt slut, tänker jag tillbaka på min vår flera gånger om dagen och inser hur lyckligt lottad jag är som fått uppleva detta. Jag saknar det helt klart och hade möjligheten funnits att göra om det, hade jag inte tackat nej. Jag rekommenderar alla som kan, ta chansen att genomföra GMU, det är inte något man kommer att ångra, det vill jag lova.