Sågspån, svett och självtillit

Ett euforiskt hopplag som genomfört sitt första hopp skrattar högt när de återsamlar sig. Den förväntan, oro och nervspänning som man tydligt kunde se på kadetterna i hangaren och i flygplanet är borta. Men allt hade under två intensiva veckor drillats* in i ryggmärgen, och väl ute ur flygplanet försvann oron och tankarna. Allt gick bra, så som det var övat och tänkt.
Stojet avbryts med en tydlig stämma av förvaltaren som är chef på plats. ”Rätta in reservskärm, fallskärm och hjälmen ska vara inrättade på höger sida, inte vänster.” Drillen tar inte slut bara för att man har tagit mark.

Övning inför fallskärmshopp i en hall med sågspån på golvet. Man i uniform och röd basker blickar mot hoppare som hänger i linor.
Examinatorn studerar kadetternas teknik i gungan och vid landningsövningen. Det bokförs och feedback ges. Det vill säga godkänt eller ej godkänt. Foto: Torbjörn F Gustafsson/Försvarsmakten
Ett hopplag med sex stycken kadetter under sitt första fallskärmshopp.
Ett hopplag med sex stycken kadetter under sitt första fallskärmshopp. Foto: Torbjörn F Gustafsson/Försvarsmakten
Porträtt på mansperson i uniform. Bakgrund med grön gräsmatta och vitt betongtorn.
”Hoppningen ger kadetterna en självtillit att de kan fungera i extrema situationer” sammanfattar David Bergman som doktorerar på hur man fungerar under extrem stress. Foto: Torbjörn F Gustafsson/Försvarsmakten

Ett lågmält gäng från Militärhögskolan Karlberg anlände till Karlsborg på måndagen för första dagens hoppträning. Den drill som de flesta möttes av via hoppmästarnas försorg var nog en aning striktare än man som enskild soldat varit van vid tidigare. Det var tydligt att befälen från hoppmästargruppen är experter inom sitt område Hoppmästarna betonar att drillen är en stark orsak till att man undviker skador eller, ännu värre, olyckor som kan inträffa i den utsatta miljö man kommer att verka i före och under fällning. Under knappa två veckor drillades kadetterna i snodda bärlinor, uthoppsteknik, fallteknik och rullteknik i de gamla stallarna. Sågspånet var ständigt närvarande i näsa, öron och mun under samtliga övningsdagar. Varje dag fick de svettiga och damiga kadetterna borsta av det från motoroverallerna och kängorna som var indränkta i svett.

Dagen D

Efter genomförda praktiska och teoretiskt prov kom belöningen, efter många och långa dagars rullningar och språngmarscher mellan övningsstationer, dagen med stort D som kadetterna hade väntat på och tränats inför. De var fokuserade och förväntansfulla. Nu blev det kontroll av tilldelad fallskärm och reservfallskärm, först av kadetten själv, sedan av kamrat och som slutkontroll i hangaren genomförde två hoppmästare kontrollen ytterligare en gång. Inga detaljer lämnades åt slumpen.

Väl inpackade i en Tp-84 "Hercules" lyftes kadetterna mot hopphöjden 300 meter. Efter visst cirkulerande öppnas lastbryggan. De väl inövade tecknen följde varandra: "Lossa säkerhetsbältet", "Laget stå upp", "Kroka fast" (utdragsremmen), "Kontrollera utrustningen". Hoppmästarna genomförde ytterligare en kontroll "Anmäl klar", och pulsen steg ordentligt för det flesta hopparna. Inom några få hjärtslag kom "Grönt ljus" och kommandot "Gå" samt klappen på axeln. Drillen tog kommandot över hopparna och stegen mot och över rampkanten: in i badmintonbollposition, räkna ettusen, tvåtusen, tretusen, fyratusen i kontrollställning, observation och frånstyrning.

Efter 50 till 75 meter av tystnad och den makalösa utsikten över Tiveden rycker drillen tag i hopparen igen för att förbereda 75-metersrutinerna som är grunden till landningen. Korrigering av riktning, ordentlig avvridning av fötter och eventuellt korrigera färdriktningsförändring de sista 15 metrarna. Och sedan rulla på exakt det sätt som drillats i sågspånshallen i dagar i förväg.

Första hoppet en intensiv upplevelse

– Personlig utveckling börjar där komfortzonen slutar, säger kapten David Bergman. Han doktorerar i psykologi, har studerat kadetterna under den två veckor långa övningen, och specifikt studerar hur människan tränas att verka i extrema situationer. Första gången en person hoppar fallskärm är ofta en intensiv och ibland skrämmande upplevelse. Hopparna lär sig att överkomma en betydande upplevd risk och kontrollera eller undertrycka den ångest och rädsla som de allra flesta ofrånkomligen upplever. Detta är en av anledningarna till att fallskärmstjänsten infördes som del av officersutbildningen redan 1954.

– Hoppningen ger kadetterna en självtillit att de kan fungera i extrema situationer, sammanfattar David Bergman. Tilltron till att de kan överkomma en svår uppgift ger en överspridning att uppgifter med liknande eller ökande svårighetsgrad kan överkommas på samma sätt.

Uppdraget inte slut

Vilandet får vänta. Enligt drillad metod skall huvudskärmen packas, krokas ihop med reservskärm, krängas över huvudet och sedan under språngmarsch levereras till uppsamlingsplats. Där sker anmälan till förvaltaren som är chef på landningsområdet. Sedan ska utrustningen, enligt inlärd rutin rättas in. För egentligen har ju bara uppdraget, om det varit skarpt, precis tagit sin början.