Det är trångt och svårt att röra sig. Med gallertäckta fönster som ska skydda mot pansarskott, nedtyngd av skyddsutrustning och fastkedjad i ett fempunktsbälte känns det lite som att befinna sig i en fängelsetransport.
I främsta fordonet, som kallas en Husky, finns en markpenetrerande radar som känner av terrängen på jakt efter minor, hemmagjorda bomber och metall. Radarn leverar bild och ljudvågor till föraren som snabbt analyserar informationen. Bakom Huskyn följer att antal fordon med olika specialiteter, bland annat grävarmar som kan frilägga misstänkta objekt som Huskyn detekterar. I Huskyn finns bara en plats. I dag är det Francis som kör. Han säger att han trivs med de långa dagarna helt ensam längst fram.
– Man måste vara något av en ensamvarg för att klara jobbet, förklarar han.
De andra Huskyförarna har låtsaskompisar. En kille brukar skylla allt som går fel på en påhittad co-pilot vid namn Carlos, berättar skytten Gutierrez.
Soldaternas skratt bullrar över radiosystemet när Gutierrez berättar om “Carlos” många fadäser. Med skämt och rövarhistorier håller de humöret uppe. Det blir långa dagar i fordonen eftersom de måste köra så långsamt. Energidryck, vatten och tuggtobak hjälper soldaterna att hålla sig vakna.
Vi befinner oss i ett område väster om Mazar-e-Sharif där det varit 173 så kallade “significant acts” eller betydelsefulla händelser under de gångna tre åren. Med “betydelsefull händelse” menas ofta någon typ av påskjutning eller sprängladdning.
I så kallade KAI (known areas of interest), det vill säga områden som detta där det historiskt sett har skett incidenter, söker man alltid särskilt noggrant. Några av soldaterna får till uppgift att söka fälten till fots på jakt efter kablar eller andra misstänkta objekt. De har gräs upp till midjan. Det är lerigt och någon trampar nästan på en orm. Han varnar övriga över radiosystemet. Han rapporterar om ett misstänkt fynd i fälten, men det visar sig vara en sten. Fordonen ligger och krypkör bakom. En av förarna får syn på vad han tror är en kabel som sträcker sig över vägen. Vi backar och det stridsfordon som har grävförmåga frilägger försiktigt för att exponera mer. Det visar sig vara en gren. En stund senare hittar någon en gammal vapengömma, men just nu är här tomt. Soldaten fotar och noterar koordinaterna på sin GPS.
I nästan varje by vi passerar känner soldaterna igen byborna. De har färdats här många gånger.
– Här bor tvillingarna och hon som ser ut som en kopia av min kusin, säger Gutierrez.
Barnen vinkar och soldaterna vinkar tillbaka. Ibland har de med sig bollar, godis eller vatten som de delar ut.
– Här träffade vi en gång en liten naken tvåring som kastade sten på oss. Och han träffade dessutom, skrattar Armour.
I byn Arab Mazari står en liten pojke med röda hennamålade handflator i en dörröppning. Han tittar oroat på oss när vi slingrar oss fram på den smala vägen. Buffalon är fyra meter bred med utfällda galler och det är svårt att ta sig fram på de smala och dåliga vägarna. Pojken gömmer ansiktet bakom händerna och börjar sedan be, förmodligen för att vi inte ska stöta i och riva muren till hans hem. Vi svänger och klarar oss med bara några centimeters marginal. Sergeant Armour som kör har koll på sitt fordon.
Det finns tre amerikanska vägröjningsenheter i norra Afghanistan som består av ett 30-tal soldater var. Ett i Kunduz, ett i Khilagay och ett i Mazar-e-Sharif. Soldaterna säger att de gillar att jobba med svenskarna i Mazar. De brukar byta så kallade MRE:s (Meals Ready to Eat) – soldaternas fältransoner på påse, eftersom de, liksom svenskarna, uppskattar att få lite variation på maten.
– Och så är reglerna inte riktigt lika strikta när man jobbar med svenskar. Vi får till exempel ha på oss t-shirt och sova ute i fält, säger fordonschefen i Buffalon.
Han är jättelik, tävlade tidigare i bodybuilding och har det passande namnet sergeant Slaughter. Tillsammans med resten av plutonen har han varit i Afghanistan sedan december. Under den tiden har de genomfört närmare 20 operationer tillsammans med svenska soldater.