Mentorteamet ska utveckla, stärka och stötta den afghanska bataljonen (som i Afghanistan benämns som kandak) i sitt säkerhetsarbete. På sikt ska bataljonerna vara självständiga och utvecklas på egen hand.
– Vi är inte det första mentorteamet som är här och inte heller det sista. Men det tar tid. Det är väldigt mycket de små framstegen som gör arbetet värt att vara här, säger Johan.
På en övergiven arbetsstation, från Sovjetunionens ockupation, har den afghanska armén förlagt en patrullbas. Denna spökstad vittnar om en arkitekts förkärlek för kubism. Jordlotter, jämt fördelade över ytan som skulle uppmuntra till rekreation och arbete. Kvar finns nu bara husskelett och förfall. Gångarna med stenplattor leder från det ena husskelettet till det andra, lika långt mellan varje hus. På sikt ska platsen utvecklas till ett grönområde. För nu, är den den afghanska arméns bas och en plats där mentorteamet utför mentorskap av sina adepter inom bataljonens skyttekompani.
Egna initiativ uppmuntras
– Får du inte resurserna du behöver, får du ta saken i egna händer, säger Johan när han går omkring på patrullbasen med en av sina adepter, löjtnant Naim Jan, ställföreträdande chef för skyttekompaniet.
– Som du ser är det väldigt öppen terräng. Det behöver stärkas upp i skyddet här, säger Johan till Naim, där de går kring basens utkanter och ser över skalskyddet.
I Sverige kan många beslut fattas på soldatnivå, genom uppdragstaktiken. I Afghanistan, är situationen annorlunda. Johan förklarar att den afghanska armén fattar beslut på toppnivå och sedan låter åtgärderna sippra nedåt i organisationen. Det gör hans arbete med den afghanska armén utmanande på det viset att egna initiativ inte alltid ligger i deras organisationskultur. Därför utmanar Johan sina motparter för att driva dem mot att ta egna initiativ.
– Jag behöver pressa och utmana dem. En dag kommer vi (Isaf) att lämna Afghanistan och då ska den afghanska armén lösa allt detta själva, utan vår hjälp att peka ut problemen för dem.
– De ber ofta mig att lösa problemet åt dem. Jag kan hitta lösningen, men att åtgärda problemet får de göra själva. För dem blir det frustrerande för att det tar lång tid. Inget här sker per automatik, fortsätter Johan.
Naim och Johan promenerar omkring i spökstaden och fortsätter med sin säkerhetsbesiktning. Det börjar bli vår i Afghanistan och solen värmer på. Johan har kavlat upp ärmarna och Naim har öppnat upp vapenrocken. Johan är hela tiden noga med att få Naim att upprepa vad han precis har sagt, med egna ord. Deras relation är avslappnad och frispråkig.
– Det är mitt jobb att vara en nagel i ögat, Naim.
– Ja, såklart.
– Vi är tacksamma för att kapten Johan är här. Att han är här med sina kollegor på mentorteamet. Vi behöver bli bättre och ska klara av det här själva, fortsätter Naim.
Lös uppgiften
Johan är i Sverige spaningsplutonchef på Södra skånska regementet, P7, och han ser likheter med sin vardag med truppföring av svenska soldater.
– Genvägar som vi tar i Sverige tar vi även här, ibland. Det kan handla om att lösa en uppgift med att gräva ner ett fordon (istället för att bygga sandsäckar omkring) för att säkra det. Det är mer jobb, men det löser uppgiften när man inte har andra förutsättningar. Den afghanska armén är duktig på att lösa sina uppgifter med knappa resurser, förklarar Johan.
Johan tycker också att den afghanska armén är bättre på att reagera snabbare än den svenska armén.
– De kan organisera en skyttebataljon på 20 minuter, om det skulle behövas. De kan anpassa sig. De lever mitt i konflikten hela tiden. Ibland under odrägliga förhållanden och det får vi ha i åtanke när vi utövar vårt mentorskap. Det är på deras villkor. De utvecklas hela tiden.