Vägen hit är dock längre än den 21 steg långa språngmarschen på yttre borggården. För amfibiesoldaterna startade resan den tredje maj med inryck på amfibieregementet. Som de sista värnpliktiga att genomföra högvakten började den rigorösa exercisträningen direkt efter övning Thorleif i augusti. Baskerprovet som för alla amfibiesoldater symboliserar genomförd grundläggande soldatutbildning.
Noggrannhet ger perfektion
I veckor förbereder sig befäl och soldater. De lär sig hur bevakningsuppgiften ska lösas, memorerar vaktramsor och drillas till att bli så enhetliga som möjligt. Vita handskar ska pendla unisont, putsade kängor ska marschera i takt. Långa, enformiga dagar blir det. Från tidig morgon till sen kväll, om och om igen. Varje detalj dubbelkollas, varje miss korrigeras. Allt för att det ska bli så perfekt som möjligt.
– Perfektion är det som skiljer oss från de andra. Det är det minsta vi nöjer oss med, säger förste sergeant Lindberg.
Inte bara uppvisning
Högvakten beskådas varje år av tusentals turister från hela världen. Under ett postpass, som varar i två timmar, är det inte ovanligt att upp emot hundra personer vill bli fotograferade med vaktkuren i bakgrunden. Så mycket poserande blir det, men posterna runt slottet är inte bara turistfällor. Något som amfibiesoldaterna från Berga vet mycket väl.
– Vi har en bevakningsuppgift att lösa. Vi vaktar kungafamiljen, Stockholms och Drottningholms slott skall skyddas, det gäller att vara vaksam hela tiden, säger löjtnant Ryhd.
Posternas uppmärksamhet prövas ständigt, skarpa incidenter inträffar dygnet runt. Allt från inpasseringen av människor och fordon, till att stoppa vandalism på slottens fasad. Vad som helst kan hända, när som helst. Slottspatrullen alltid redo att rycka ut för att avvärja hot eller att hantera vilken situation de än ställs inför.
– Det kan vara väldigt frustrerande att bara vänta på att något ska hända. Fram emot småtimmarna är det lätt att dåsa, men när larmet går kommer adrenalinkicken och det är hundra procent som gäller, säger patrullchef Jens Nilsson.
Vaktavlösningen är över, folkmassan har skingrat sig. På yttre borggården står gevärsposten ensam kvar. Blicken sveper från höger till vänster, får ögonkontakt med post nummer två vid slottsingången. Ingen säger något, det behövs inte. Blickar säger mer än tusen ord. De vet båda vad som väntar, det gör alla deras kamrater också. Ryggar sträcks, fötter stålsätts och posterna fortsätter att lösa sin bevakningsuppgift med stolthet.