Klockan är 11.15, dörren öppnas till hytten och vi blir bländade när ljuset tänds. Halvt sovande kryper vi på styrbordsvakten upp och klär på oss uniformen efter vi sträckt bingen. Uppe i mässen serveras lunch bestående av vitvinsposcherad fisk med vildris. Klockan 12.00 går vi på vår sextimmarsvakt där vi ska bedriva minröjning. Vi får dykmaterielens status avlämnad av babordsvaktens röjdykare för att sen ta över posterna som rorgängare och utkik, medan andra tjänstegrenar förfångar artilleriet, maskincentralen med mera. Avtropp blåses ut och babordsvakten beger sig mot sex timmars frivakt med mat och "bingtjänst" för att sen ta över igen klockan 18.00.
Vi befinner oss i Estland på en minröjningsoperation vid namn Open Spirit, där ett flertal nordeuropeiska länder deltar varje år för att försöka röja upp arvet från ockupationer och två världskrig. Finska viken var Rysslands port till Europa under krigen och är därför också ett av de mest minerade områdena i Östersjön. Det beräknas ha fällts 165 000 minor i Östersjön och västerhavet och ett okänt antal ligger kvar.. Det finns alltså fortfarande en hel del jobb att göra här. Efter tre dagar till sjöss har vi lyckats hitta ett flertal ekon med den skrovfasta sonaren som är mycket intressanta och troligtvis minor. Just i det området som vi befinner oss i har tyska krigsarkiv visat att det ska ha fällts två minlinjer med bottenavståndsminor.
När vi går på vakten får vi ordern att klargöra all dykmateriel för dyk. Så vi packar RIB:en och klargör DCSC-apparaterna (röjdykarnas dykapparater), dokumentationsutrustning och sökmateriel. Stämningen höjs en aning när vi inser att vi snart kommer att få dyka, det är ju trots allt det vi dykare vill göra helst. Efter det får vi ordern ställning till dyk, två mycket intressanta ekon har hittats av babordsvakten och vi ska söka rätt på och dokumentera de objekten. Vi rasslar ner till dykrummet och byter om till torrdräkt. Sen sjösätter vi RIB:en, ilastar och sätter kurs och fart mot positionerna.
På vägen går jag och min parkamrat igenom dyket, vem är ledare i paret, vem tar undervattensvideokameran, vem tar sökutrustning med mera. Dykledaren tar dyksäkerhetsgenomgången, om vi får dykeriolycksfall kommer vi använda oss främst av vår tryckkammare ombord på fartyget, som vi alla dykare har utbildning i att sköta. Skulle det krävas större åtgärder har vi kontakt med dykläkare och tryckkammare på sjukhus i både Estland och Finland. Vi tar på oss fenor, viktbälten, klockor, djupmätare, dykknivar, kompasser, dyklampor med mera. En hel del utrustning och en hel del att hålla koll på. Men vi har gjort detta många gånger förut och är rutinerade. När vi kommer fram till första positionen fäller vi en nedstigning som löper från ytan ner till botten en bit från objektet. Enligt GPS:en ligger nedstigningen 5 meter från objektet. Vi gör de sista kontrollerna av utrustningen och går i vattnet. Täthetskontrollerar varandra och ger klartecken till dykledaren. Det är strömt i vattnet, cirka 1 knop, sikten är mindre än 1 meter, dåliga förhållanden för att göra bra sök och dokumentationer. Men vi har under vår röjdykarutbildning fått dyka i alla möjliga dåliga och bra förhållanden, så vi känner oss säkra.
Vi får dyktecken och börjar sakta sjunka ner i mörkret simmandes mot strömmen. Trots att det är mitt på dagen blir det i stort sett kolsvart redan på 10 meters djup på grund av alla partiklar i vattnet. Vi når botten på 15 meters djup, ett relativt grunt dyk. Väl där nere konstaterar vi att strömmen är svagare vilket kommer underlätta. Vi fäster en söklina i nedstigningen så att vi får en referens och vi väljer att börja med att simma med strömmen. På så sätt kommer vi förhoppningsvis att ha strömmen mot oss när vi hittar objektet, och kan då lägga oss nära botten utan att röra upp sediment och förstöra sikten. Vi tar ut en bäring och simmar med strömmen 5 meter utan att hitta något, därefter börjar vi simma i en cirkel runt nedstigningen. Efter bara ett kvarts varv ser vi en kontur i mörkret, pulsen ökar en aning när jag inser att det är en mina. Vi har strömmen i stort sett rakt emot oss och sätter ner fenspetsarna mot botten och ligger stilla.
Jag plockar fram mätstaven och lägger längs med minans förlängning. Min parkamrat börjar dokumentera med videokamera samtidigt som jag skissar på ett ritplån och tar mått. Det är en två meter lång cylinderformad tysk bottenavståndsmina. Vi känner igen minan från dykgenomgången innan operationen. Den har magnetsensor och går till detonation när en tillräckligt stark magnetisk källa bryter magnetfältet. Det innebär att batterierna i våra dykarlampor skulle vara nog för att påverka minan på nära håll. Dock har den legat där sen slutet av andra världskriget och magnetorganet är mycket sannolikt helt ur funktion. Med viss försiktighet dokumenterar vi minans sidor, tar mått på alla detaljer som går att urskilja, minan är mycket rostig och beväxt med musslor och tång. När vi är klara låter vi strömmen föra ner oss en bit från minan för att sen återvända till nedstigningen och upp till ytan. RIB-båten glider fram och vi går upp ur vattnet. Vi berättar för dykledaren om fyndet och vi lämnar kvar nedstigningen för att kunna komma tillbaks senare och röja objektet. Dyket gick klockrent och vi njuter ett fåtal minuter av färden innan vi når HMS Arholma.
Väl tillbaks på fartyget återställer vi materielen och skriver rapport efter dyk, där vi gör skisser över fyndet med mått och övrig information. När vi är klara lämnar vi över rapporterna samt videodokumentationen till vaktchefen. Han går igenom vår dokumentation för att kunna säkert identifiera objektet och informera övriga enheter om fyndet.
Nu är vårt dykjobb klart och vi går för att förfånga rorgängeri och utkik tills vakten är slut och vi får middag och bingtjänst. Ett utrop på orderanläggningen väcker oss 20 minuter tidigare än vanligt. Det som sägs är att det är sprängning på gång. Vi skyndar oss upp på bryggan där i stort sett hela babordsvakten nu befinner sig medan styrbordsvaktare en efter en dyker upp. Utanför fönstren ser vi en RIB med dykare och dykskötare. De har under sin vakt dykt på minan igen och placerat ut en sprängladdning med syfte att oskadliggöra minan. Mintypen som ska sprängas har en laddning på 700 kg, vilket innebär att det kommer smälla rejält om den går till detonation. Fulla av förväntan på ett fint ytgenombrott blir vi ganska besvikna när minan i stället deflagrerar (brinner upp) med en liten smäll och lite lera som rörs upp. Man har inte alltid turen att få hela minan att detonera samtidigt men minan är oskadliggjord och jobbet är avklarat. Vi går ner till mässen för att äta innan vi går på vår vakt igen. Det är dags att söka nya objekt med sonaren på nya positioner och förhoppningsvis leta rätt på varenda mina i området.