Det var en imponerande skara veteraner som majoren Jonas Björkqvist kunde presentera för kadetterna.
Först ut på scen var dåvarande majoren Mike Seear som var 35 år vid tiden för kriget. Han hade nyligen fått befälet över ett kompani Ghurka-soldater. Mer om dessa kan du läsa via länken i kolumnen till höger. Tillsammans med dessa stred han om ett berg med namnet Tumbledown efter en lång sjöresa från England, som delar av sträckan företogs med kryssningsfartyget Queen Elisabeth II. Han berättade med stor inlevelse om ledarskapets utmaningar, rädsla, brist på förnödenheter och mycket annat som hör till kriget på en kall och vindpinad ögrupp i Sydatlanten.
Nästa föreläsare var Steve Cocks som var vicekorpral och 19 år gammal när kriget bröt ut. Han kunde ge den enskilde soldatens syn på händelserna i detta krig, vilket är en nog så viktig kunskap för kadetterna när de blir chefer.
En annan viktig aspekt som belystes var hur en civilperson ser på händelserna. Detta fick kadetterna förmedlat genom Rachel Aspögård som hade varit sjuksköterska på sjukhuset i Port Stanley under kriget. Annars var ju civilbefolkningen i detta fall mycket begränsad på ön, vilket inte är fallet i de flesta andra konflikter.
Fredagen inleddes med en berättelse från sjökriget runt öarna, med understöd till de stridande på land. Den som trodde att det var lättare att delta i kriget till sjöss fick nog tänka om under detta föredrag. Den som talade om detta var kommendörkaptenen Ian Inskip. Vid tiden för kriget var kan örlogskapten och navigationsofficer ombord på jagaren HMS Glamorgan. Han berättade om vädrets makter som inte är så nådiga för sjömän i södra Atlanten. De brittiska fartygen utsattes ju också för ständig beskjutning från argentinska enheter. Ett av de värsta hoten utgjorde de Excocet-robotar, som argentinarna förfogade över. HMS Glamorgan utsattes också för ett anfall med detta vapen, men lyckades genom tur och skicklighet undgå det öde som bland annat HMS Sheffield mötte, nämligen att gå till botten. Det var dock inte utan förluster, utan 13 sjömän fick sätta livet till.
Den siste att framträda var kapten Mike Cole som var kompanichef för ett kompani ur Royal Marines. Dessa skulle enligt planerna flygas fram till den plats varifrån de skulle anfalla mot berget Two Sisters. Det blev dock istället en lång marsch till fots eftersom helikoptrarna slogs ut ombord på fartyget där de var grupperade. Mike har en mycket god förmåga att på ett levande och personligt sätt berätta om sina personliga erfarenheter av att vara i strid.
En liten detalj överraskade förmodligen kadetterna, nämligen att en av officerarna talade flytande norska och en flytande svenska. Förklaringen till detta är att Mike Seear är gift med en norska och Mike Cole har bott i Sverige under lång tid. Han har bland annat varit lärare i engelska på Karlberg under flera år.
I princip alla föredragshållarna har efter kriget haft kontakt med flera av de officerare som de den gången stred mot. De konstaterar samfällt att det inte råder någon personlig fiendskap mellan dem, utan att de bara löste de uppgifter som de politiska ledarna ålagt dem.
Kadett Anton Sjödin säger efter föreläsningarna att han upplevde dessa som intressanta eftersom de speglade så många olika sidor av kriget, även om det bara var ur ett brittiskt perspektiv. De olika föreläsarna gav också en mycket personlig bild av kriget. Han tyckte också att det var intressant ur taktisk synvinkel, även om det har gått trettio år sedan det utkämpades.