Från OS-final till fältpräst

Det är ett cv som sticker ut – hockeydomare på högsta nivå, personalchef i stora IT-och mediaföretag, präst i Svenska kyrkan och jobb inom Försvarsmakten. Men förJohanna Kuisma är det den perfekta kombinationen.

− Jag tror det påverkar mig mycket att jag bär med mig ett arv från Finland och att jagförlorade många av mina släktingar i vinterkriget och fortsättningskriget. Jag har ennaturligt stark försvarsvilja och det är fantastiskt att jag får göra min insats. Jag kan kombinera två fina världar, kyrkans och Försvarsmaktens, i den här rollen. Det är ett
drömjobb tycker jag, säger hon.

Rollen som fältpräst är en del av hennes anställning i Svenska kyrkan, men det är två uppgifter som skiljer sig åt på många vis

− Det är fantastiskt att hela bredden finns här. De flesta samtalen handlar om någotannat än religion, det är mer de mänskliga och existentiella frågorna. Många harkanske inte tänkt så mycket på sin egen död tidigare, men det kan också handla om att det är jobbigt, att något har hänt hemma eller att någon relation strular och man känner att man vill samtala. Som fältpräst lyssnar jag och hjälper till att reflektera och gå igenom tuffare perioder, säger Johanna Kuisma.

− Nästan alla frågor är gemensamma, oavsett religion. Vi är för alla. Det är många som inte är troende alls och det spelar ingen roll. Alla ceremonier är frivilliga men jag märker att det är många som vill ha korum och som vill delta, det är fantastiskt att så många upplever det som återhämtning och en fin stund där man får kraft och hopp.

Hon fungerar som ett stöd, både för värnpliktiga och för anställd personal med detfrämsta syftet att stärka stridsvärdet och stridsviljan. Men hon ger också stöd i etiska och moraliska frågeställningar. Själv är Johanna Kuisma ofta med ute i fält och går sida vid sida med de värnpliktiga under tuffa prövningar.

− Det är det enda sättet att kunna göra ett bra jobb, att man är nära och går bredvid.

Då kan man skapa bra relationer och man märker hur bra det blir. Man får tillit och många kommer och vill snacka. Jag tycker det är så kul och det är det bästa – att man får dela vardagen med fina ungdomar och anställda i verksamheten, säger hon.

Hockeykarriären, med 20 år på elitnivå, bär hon med sig och har nytt av även i sin nya karriär. Skillnaden är inte så stor som man kanske tror.

− Man håller sig lugn oavsett vad som händer. Speciellt i skarpt läge gäller det att vara stabil, lugn och rogivande. Det är enormt viktigt när det händer saker, att det finns människor som kan sprida lugn, säger hon.

− Man blir inte provocerad och det kräver ledarskap, samarbete och samverkan. Det är inte alltid roligt att vara domare, så är det med värnplikten också. Men det är värt det. Man får väldigt fina erfarenheter och har nytta av det resten av livet. Med rätt inställning kan man ta sig igenom väldigt mycket och till och med växa av det.

Kan du sakna hockeyn ibland?

− Ja, såklart man saknar hockey. Det är obeskrivligt att vara på isen när människor jublar och skriker i arenan. Att döma en OS-final innebär en extrem press där varje beslut är avgörande, vilket kan kännas överväldigande. Samtidigt är det en starkt stimulerande upplevelse som kräver total koncentration och ger en unik känsla av fokus och energi. Det är en balans mellan ansvar och prestation på högsta nivå. Efteråt är det en fantastisk känsla … om man har dömt bra.