Baskerprovet – en övning i att gräva djupt

Kolonnen av leriga soldater som slingrar sig fram på grusstigen rymmer så många känslor samtidigt. Det liksom syns i ögonen att de har gått igenom mycket tillsammans de senaste dagarna.

– Det var en åktur, säger Lukas Sjögren med ett snett leende.

På fredagen gick P 18:s värnpliktiga ut i fält för att genomföra baskerprovet. På måndagskvällen återvände truppen till regementet och många trodde att övningen var avklarad. Men när vapnen hade vårdats och skulle låsas in blev de beordrade ut igen.

– Det tog hårt på truppen. Många var ledsna och besvikna. Då kan man inte som ledare vara stenhård, utan måste vara mjukare och mer juste för att kunna omvandla bitterheten till kämpaglöd, säger ställföreträdande plutonchef Lukas Sjögren.

Under ceremonin befordrades han och de andra plutonsbefälen till korpraler. De genomförde sitt eget baskerprov tidigare i år, eftersom plutonsbefälseleverna ryckte in tre månader innan övriga värnpliktiga. Den här gången var uppgiften en annan: att öva på att leda soldaterna genom deras prövning, vilket på många sätt var svårare.

– När vi gjorde baskerprovet var det mer intensivt och mer fysiskt. Den här gången handlade det mer om uthållighet och var psykiskt påfrestande. Vi grävde värn och sedan kom nästa uppgift: att gräva värn. Vi väntade och sedan fick vi återigen gräva värn. Det var många som dippade.

Den som har försökt gräva på Gotland vet att det kostar på. Det kräver ett särskilt mått av envishet, eftersom jordmånen är tunn och klinthällen ständigt gör sig påmind. Man hugger bokstavligen ofta i sten.

– Fast det jobbigaste var när vi skulle framrycka genom ett lerdike i låga ställningar, säger Lukas Sjögren.

Att leda när krafterna tar slut

Under provet fick han öva på att leda en trupp som utsattes för sömnbrist, matbrist och fysisk och psykisk utmattning. Då blir ledarskapet en viktig del av att hålla ihop gruppen.

– Truppen gjorde det bra och alla är måna om att hjälpa varandra och bära någon annans packning om det behövs.

Den ställföreträdande gruppchefen Reuben R Rimarchi lyfter också fram ledarskapets betydelse när krafterna börjar ta slut.

– Det är jätteviktigt att se självsäker ut, även när man själv känner att man inte orkar mer. Då gäller det att fejka att ”vi är inte trötta”, så att man får med sig gruppen.

Äntligen den riktiga målgången

Efter fyra dygn i fält står soldaterna till slut på Södra hällarna. Uniformerna är lertyngda, men tröttheten blandas med stolthet när de tar emot beröm och applåder under ceremonin.

I sitt tal till soldaterna lyfter regementschefen, överste Andreas Gustafsson, fram betydelsen av att genomföra provet tillsammans.

– Man får baskern enskilt, men provet genomförs i grupp. Ni har säkert upptäckt att ni orkar mer än ni tror och att det alltid går att gräva djupare i sig själv. Samtidigt tror jag inte att någon skulle ha stått här om det inte vore för era kamrater.

För Reuben R Rimarchi är det just kamraternas insats som gör målgången extra betydelsefull.

– När man inte får någon mat är det lätt att bli irriterad och arg. Men alla hjälptes åt med att bära extra för att se till att alla kunde gå i mål.

Soldaterna borstar av sig den värsta leran innan hemfärden till regementet på Tofta där en varm dusch och bastu lockar. En längre stunds vapenvård lär det också bli, med tanke på mängden grus och lera som har letat sig in i alla skrymslen. Tröttheten är påtaglig i Reubens ögon, men också leendet när han pratar om sammanhållningen och hur nära man kommer varandra under en krävande strapats.

– Jag känner glädje över att se samtliga i min grupp lyckas. Den glädjen kommer rakt från hjärtat. Nu ser jag fram emot den fortsatta utbildningen. Det finns mer i Försvarsmakten för mig.