Drone Warfare Awareness Course

Under en vecka gick IPSC instruktörer med krigserfarenhet igenom allt ifrån hur drönare har påverkat den ukrainska krigföringen till de organisatoriska förändringar drönarkrigföringen medfört, allt baserat på ukrainska lärdomar från det pågående kriget med Ryssland. Kursen har utvecklats enligt Natostandard för att bidra till Natos krigföringsförmåga avseende drönare i de taktiska funktionerna och planering av operationer.

De svenska deltagarnas intryck och reflektioner från kursen, om den rekordsnabba utvecklingen av drönarsystemen och innebörden av detta för Försvarsmakten och Sverige fångades upp i ett gruppsamtal.

Pilotkursen av DWAC kommer att genomföras på Swedint 29 juni - 3 juli 2026 med närvaro av LANDCOM för Natocertifiering av kursen.

Citat från ett rundabordssamtal med de svenska deltagarna på DWAC.

Grundfråga: Hur mycket och på vilket sätt påverkar drönarkrigföringen övriga delar av stridskrafterna och samhället?

Drönarkrigföring påverkar alla gemensamma funktioner. Kursen heter ju Drone Warfare Awareness, d v s att förstå hur denna krigföring påverkar allt. Det kanske man inte förstår om man inte jobbar med de här frågorna, man tror kanske att det bara är en ”pryl” till, som kan göra intressanta saker.

Bara under de senaste fyra åren har utvecklingen gått i en snudd på logaritmisk fart. Det kanske är den svåra frågan, du har ett svar idag och ett annat i morgon. Man måste hänga med i utvecklingen och har man inte egna drönare som man både kan öva med och mot, så kommer man inte att klara av det. Det kanske är den viktigaste lärdomen - att inte förvänta sig ett färdigt svar på den frågan som kommer att hålla i 10 år. Eller ett liknande försvarsbeslut. Det är en kontinuerlig utveckling.

” . . . Det har döpts till det transparenta stridfältet. Allt är mer eller mindre synligt, mer eller mindre i realtid. Man måste förstå att man inte kan stå still någonstans.”

Det påverkar våra grundfunktioner; ledning, skydd, rörelse, logistik, allt. Jag tror inte att man riktigt förstår skalan på det här, den enorma mängden sensorer som används.

Drönarsystemen är ju både en sensor och ett vapen i sig, och det är ett precisionsvapen där man till skillnad från många andra precisionsvapen inte behöver vara ”line-of-sight”. Dessutom är det billigt. Det finns precisionssystem som inte är ”line-of sight” men de är ofta väldigt dyra och väldigt få. Och själva mängden gör att hotet nu inte är att få ett par, tre kryssningsrobotar på sig, utan kanske tusen drönare om dagen. Och då påverkar det att drönaren även är en sensor, för innan det smäller så ser den ju och kan skicka den informationen tillbaka. Det är därför det har döpts till det transparenta stridfältet, d v s allt är mer eller mindre synligt, och mer eller mindre i realtid. Man måste förstå att man inte kan stå still någonstans. Att stå och bygga en stab går inte längre, för bara under den stunden du står där och drar ihop kablar, fixar med containrar, lastbilar ska backas o s v, så är man bortskjuten. Det blir viktigare med spridning, kamouflage, överraskning, vilseledning, man måste ta till gamla basic-metoder. Inte som vi kanske har vant oss vid i de internationella insatserna att man i lugn och ro kan bygga upp baser, camper, parkera fordon, det hjälper inte med lite taggtråd och skyddsvallar och liknande längre. Drönarna kommer in överallt.

Det här är en militärt inriktad kurs men den information som kommer fram här är högaktuell för totalförsvaret i stort. Som nämndes, bakre leden är inte som bakre leden var förut, vi kan inte samgruppera stora enheter för att underlätta samordning och ledning, de kommer att bli ett mål. Likaså fasta installationer, kritisk infrastruktur i Sverige, kommer att bli måltavlor, det har kriget i Ukraina visat. Ukraina har ju slagit mål långt in i Ryssland som visar på drönarnas kapacitet.

För militärer är det här kanske jobbigt eftersom man behöver tänka om, framför allt när det gäller taktiskt uppträdande. Men för det civila försvaret blir det ju jobbigt att bli mer eller mindre nedmonterade. Som tur har vi fortfarande en del skyddsrum, bergrum o s v. Allt kanske inte måste grävas ner, det kan vara så att det räcker med byggställningar, nät o s v, som är bättre än ingenting. Man måste i alla fall tänka på det, och det i sig är en utmaning. Att det inte finns någonting som, i teorin i alla fall, är skyddat.

”Safe areas” som begrepp, är nog förlegat.

Det här förändrar grunderna i hur det är tänkt att t ex Armén ska strida. Det är en sak att utveckla drönartekniken men att ändra kultur och taktik är en enorm fråga.

Särskilt med tanke på de investeringar som gjorts. Alla försvarsgrenar har ju sina dyra plattformar, oavsett om det är ett flygplan, ett fartyg eller en stridsvagn. Och de är ju rejält dyra. Om man inte kan använda dem som man hade tänkt sig så blir de ju ifrågasatta, vilket i sig skapar ett visst motstånd. Man måste ju hitta nya former och det tar oftast tid.

Det är intressant hur utvecklingen av UAS egentligen har påverkat utvecklingen av allt som har med försvarsmakt att göra. Att något så litet, med den form och den utformning som det har idag, kommer att driva utvecklingen på alla andra områden.

Delar av den här kursen skulle kunna ligga på officersprogrammet. Men även i specialistofficersutbildningen, mycket av detta är på skruv-och-mutter-nivå, ren taktik, uppträdande o s v. För detta är en ”game changer”.

”Drönare är inte dyra system som vi måste vara försiktiga med, de är ammunition.”

Även i totalförsvaret finns det myndigheter som absolut har nytta av detta. Inte all information, taktiken i sig kanske inte är det som ska fokuseras på, men effekten av de här systemen på driften av Sverige som stat. Där är aktörer som MSB högst aktuella.

Det kanske också är de högre cheferna, de som sitter på besluten, som behöver det ”wake-up call” som kursen ger. Inte minst för att det som de ukrainska instruktörerna berättar är taget direkt ur deras verklighet.

Det är ovärderligt att det är ukrainsk förstahandsinformation, den har inte tolkats av någon annan än de som faktiskt utövar den här typen av krigföring.

En både viktig och svår sak att tänka på är att det som sägs på kursen är hämtat från Ukraina, men hur översätts det till t ex Nordkalotten? Vissa saker kanske översätts direkt, andra försvagas eller förstärks.

Vår dimensionerande motståndare har de här systemen och kunskapen att använda dem och kommer att anpassa dem för t ex Nordkalotten, på samma sätt som vi funderar på hur det kommer att påverka oss. De har ju ändå använt dem.

För operationsanalytiker och de som sysslar med konceptutveckling och spel idag är den här kursen guld. De scenariebeskrivningar som vi haft är mycket värdefulla att ta med sig.

Flaskhalsen idag är att vi inte har tillräckligt med egna drönare och drönarförband så att vi kan  kriga mot varandra. Och krigar man inte mot varandra så lär man sig inte vad det innebär.

På kursen har de varit väldigt noga med att påpeka hur många drönare det handlar om, massan av drönare. Det tar aldrig slut. Det var en ögonöppnare. Det spelar ingen roll om du har 6 stycken interceptors vid något kärnkraftverk, för det kommer att komma 600 drönare.

Drönare är inte dyra system som vi måste vara försiktiga med, de är ammunition. Och det gör man av med i en rasande fart i ett krig. Vi måste ha förmågan att 3D-printa eller ta fram dem på kort tid. Det kanske t o m ska finnas dedikerade plutoner på kompanier eller bataljoner som mer eller mindre 3D-printar ammunition och gör hårdvarumodifieringar i fält, med väldigt kort ledtid. Vi kan inte vänta i två år. Hela strukturen kring materielanskaffning behöver ses över, dag går det för långsamt.

Det är inte rimligt, om man tittar på förhållanden mellan kostnad och effekt, att bekämpa ett system som kostar några tusen dollar med något som kostar flera miljoner dollar, som det dessutom finns en mycket begränsad ammunitionsupplaga av. Krig är pengar och då måste man effektivisera vart pengarna går.