De utvecklade drönaren de saknade

Två soldater trycker i en vedbod utanför Oskarshamn. Deras uppdrag: Stör fienden och samla in så mycket underrättelser ni kan. Männen, T-soldater (tidvis tjänstgörande) vid 32:a underrättelsebataljonen på K 3, har gott om tid att tänka under det där övningsmomentet. En av tankarna: tänk om vi hade en drönare.

Det här var flera år innan drönarkrigföringen i Ukraina visade vad tekniken faktiskt kan göra. Den enda erfarenhet Sebastian Merlöv och Martin Helmersson, som soldaterna heter, har kommer från lek hemma i trädgården. Tanken låg kvar hos dem när de kom hem. Inför nästa övning frågade de sina befäl om de kunde ta med en egen drönare, för att testa.

– Det gick ju inte. Det måste förstås var godkänt uppifrån och det krävs olika sorters tillstånd. Men vi behöll tanken. Den blev allt starkare.

Fältdygn gav insikter

Efter alla dygn ute i fält hade de en klar bild av hur en drönare skulle vara beskaffad. ”Den skulle vara som en stridspars-kamrat”, beskriver Sebastian. Vilket ungefär betyder tålig och pålitlig, alltid tillgänglig och anpassningsbar. Och givetvis snabb och uthållig. Ganska snart insåg de att ingen modell på marknaden motsvarade de kraven.

När tanken hos dem båda växte till övertygelse sa de upp sig från sina jobb och startade bolaget Sweden Dynamics, för att utveckla just en sådan drönare.

Lätt att bära med

När Försvarets Forum besöker deras utvecklingsavdelning ligger en drönare på fikabordet intill en Snigel-ryggsäck. Det var det första kravet: Drönaren ska gå att få med sig i en ryggsäck på enklaste sätt. Utan att behöva skyddas i särskilda väskor eller lådor.

– Som jägare blir det mycket förflyttning till fots och jag skulle inte vilja bära en hård väska för att få med mig drönaren, säger Sebastian.   

Alla kan flyga

En av utvecklarna, Oscar Nilsson, reser sig från sitt skrivbord och tar på sig VR-glasögon, lyfter en handkon-troll och ber mig flytta undan en bit. ”Just den här individen är lite lynnig i dag. Det är det vi försöker komma till rätta med”, förklarar han.

Den svarta kolfiberkonstruktionen med sin fyra gula propellrar, lyfter strax med ett ilsket surr. Två och en halv meter över golvet stannar den, som om den hängts upp i trådar. Oscar släpper handkon-trollen. Drönaren rör sig inte. Inte förrän han för den ena styrspaken framåt förflyttar den sig.

– Det här gör att alla kan flyga den, inte bara utbildade drönarpiloter, förklarar Oscar.

Och det är en av poängerna, att den är enkel att flyga. Men utan att det drabbar prestanda, lägger han till.

Det var Sebastian och Martins andra krav. Drönaren ska kunna flygas av vem som helst. Samtidigt kan den användas i ett mer avancerat läge av ut-bildade piloter, när uppgiften kräver det.

Du ser vad drönaren ser

Kameran används både för flygning – det rör sig om en så kallad FPV-drönare där piloten ser det som drönaren ”ser”

– och spaning. På undersidan finns ett fäste för last som går att manövrera från handkontrollen, och det går att ansluta olika sensorer beroende på uppdragets art. Därmed uppfylls också det tredje kravet: Flexibilitet.

För en oinvigd ter sig hela apparaten tämligen enkel. Och det är högst avsiktligt, understryker Sebastian.

Teknik som kräver kompetens

Samtidigt låter han förstå att tekniken är allt annat än enkel, och nämner kryptering av styrsignaler och videoström för minskad risk för sabotage och att någon lyckas ”smygtitta” genom drönarens kamera. Den används för övrigt också för att guida drönaren längs en förutbestämd rutt utan att  vara beroende av GPS-systemet.

Sebastian och Martin kommer sannolikt inte tillbaka till vedboden som soldater. Men om deras idé når hela vägen fram kan andra göra det – med en stridsparskamrat i luften.