Terrorismens starka grepp om Mali

I skuggan av den inhemska maliska konflikten under tidigt 2010-tal kunde jihadistisk terrorism breda ut sig i området. I dag är den kanske det allra största hotet mot stabilitet i området. Hur fungerar den? Och hur kunde den växa sig så stark?

Soldater vid fordon i Mali
Task Force Takuba är en multinationell specialförbandsstyrka som är en del av den pågående franskledda insatsen Operation Barkhane. Det svenska bidraget till Task Force Takuba är en helikopterburen snabbinsatsstyrka som bland annat kan rycka ut vid oförutsedda händelser. Den svenska enheten består av cirka 150 personer. Foto: EMA/Franska försvarsmaktens högkvarter

En av sakerna som gör konflikten i Mali så svåröverskådlig och problematisk att hantera är att det inte tydligt och enkelt handlar om två stridande sidor inom landets gränser. I konfliktens inledning var det kanske så, då nomadfolket tuaregerna i norr gjorde uppror mot statsmakten i landets sydligare delar, men ju längre de inre stridigheterna pågått desto mer har kampen kommit att handla om den jihadistiska terrorismens grepp om regionen.

Under den senaste tioårsperioden har en del av den jihadistiska terrorismen flyttat västerut, från Mellanöstern mot Afrika. Och den rör sig allt friare, vilket försvårar arbetet för internationella insatser som FN-ledda Minusma och den franska Task Force Takuba, som båda innehåller svenska soldater.

– En tydlig skillnad mot tidigare är att förut var frågorna som terrororganisationer drev tydligt knutna till ett särskilt land, nu sprids deras sak mycket längre och över landsgränser, säger Göran Larsson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet, som forskat om jihadistisk terrorism.

Jihadism är inget nytt fenomen. Den moderna varianten fick enligt Larsson sitt fäste i Afghanistan, men spreds vidare till Somalia, Centralasien (främst Tjetjenien) och även till kriget i det forna Jugoslavien. I politiskt osäkra tider är det inte ovanligt att jihadismen växer. Expansionen i Irak och Syrien sammanföll till exempel med, och var en reaktion på, den arabiska våren.

Etableringen av jihadismen förenklas också av att många statsbärande funktioner har stora brister.

– Rent statsvetenskapligt ser man en tydlig distinktion mellan starka och svaga stater, säger Göran Larsson. Sverige, med sin utvecklade välfärdsstruktur och relativt stora tilltro till staten, räknas till de förra, medan många utvecklingsländer hör till de senare. I svaga länder finns inte en fungerande statsapparat, samtidigt som det självklart finns precis samma behov av trygghet, skydd och mat som i starka länder. När staten inte lyckas tillgodose människors grundläggande behov, antingen på grund av korruption, eller bristande vilja, så blir familjer, klansystem och religion allt viktigare. Det är det som utgör en grogrund för de här organisationerna, att de kan erbjuda det som staten inte kan.

Jesper Bjarnesen, forskare vid Nordiska Afrikainstitutet, menar att jihadistiska grupper funnits länge i området, men att de inre stridigheterna i Mali som inledde konflikten i landet ökade möjligheterna för terrorgrupperna att breda ut sig och rekrytera.

– Saharaöknen är lätt att gömma sig i och sedan mobilisera från. 2012 tvingades de nationella styrkorna söderut för att hantera det interna maliska upproret, vilket lämnade fältet fritt för terrorgrupperna att destabilisera norra Mali. I nuläget handlar konflikten mer om externa jihadistgrupper än om interna stridigheter, även om det finns samarbeten mellan jihadister och maliska grupper.

Situationen i Mali är också del av en större problematik, där terrororganisationer etablerar sig och lätt kan rekrytera anhängare, eftersom fattigdomen är utbredd. I de otillgängliga och fattiga norra delarna blir också hotet om våld från terrororganisationerna en faktor i rekryteringen. Genom att använda kidnappningar (inte sällan av barn som omvandlas till barnsoldater), och hemgjorda bomber, så kallade IED:er (från engelskans ”improvised exploding devices”), skapas en omvärld där hotet om våld är konstant och nedbrytande för en redan hårt ansatt civilbefolkning. Detta skapar ytterligare förutsättningar för rekrytering. 

– Om man inte kan besegra terrororganisationerna tycker många att det bättre att gå med i dem, säger Göran Larsson. För då får man i alla fall deras skydd.

En annan svårighet i terrorbekämpningen är de kulturella skillnaderna mellan de nordliga maliska byarna och de utländska insatserna. 

Jörgen Holmlund, terrorexpert på SRI och tidigare anställd inom Försvarsmakten berättar att han själv varit i Timbuktu och i andra delar av Mali och arbetat, och det är svårt att från by till by skapa sig en uppfattning om vad som finns där.

– Vilka grupper är radikaliserade på tisdag? Vilka är det på onsdag? Vad säger byborna om det, ur en kulturell aspekt? Vad ser du och vad betyder det? Kommer man som västerlänning med begränsade språkliga och kulturella kunskaper till en by och försöker ställa sådana frågor – vilka svar får man tillbaka? Att säkerställa vad som har hänt, vilken typ av våldsamma händelser som pågått, är inte så enkelt alla gånger.

Jörgen Holmlund menar också att den speciella geografiska miljön i norra Mali spelar in. Närheten till Saharaöknen ger terrororganisationerna möjlighet att kunna slå till och sen enkelt gömma sig i svårtillgängliga områden.  

– De norra delarna är ganska ogästvänliga, säger han. Tillsammans med en bristfällig infrastruktur innebär det att man kan agera där och komma undan om man vill det. Närvaron från både nationella och internationella styrkor är lägre, kontrollen mindre, rekryteringsmöjligheterna större. Kommer du längre söderut blir det svårare för terrorgrupperna att agera eftersom förutsättningarna är sämre. Det är också svårare att rekrytera där eftersom utsattheten är något mindre hos centralbefolkningen. Det är bördigt på ett annat sätt än i norr.

Holmlund får medhåll av Markus Höök, överste och chef över den mobila stridsgruppen (Mobile Task Force) som upprättats i FN-styrkan Minusma.

– En av svårigheterna med att utföra uppdragen är tveklöst miljön. Mali präglas av ett ganska öde landskap, särskilt i norr, med en kraftigt eftersatt infrastruktur. De få vägar som finns blir sårbara för överfall, minor, hemgjorda IED-bomber. Många förband väljer därför andra transportsätt och försöker ta sig fram med terrängfordon vid sidan av vägen, men det innebär också risker och utmaningar eftersom slitaget på materiel och fordon då blir större. Norra Mali är ett område precis på gränsen till Saharaöknen som har en mycket utmanande terräng, där det är lätt att köra fast i sanden eller få motorn överhettad. Dessutom är det svårt att underhålla fordonen och säkerställa tillgången på  drivmedel, vatten och reservdelar till förbanden.

Jesper Bjarnesen menar att det dessutom är svårt att se Mali som ett isolerat land, ett särskilt rekryteringsområde för terrorn. I själva verket har terrorgrupperna förgreningar i hela Sahel, det savannområde strax söder om Saharaöknen som sträcker sig från Atlantkusten in över Mali, norra Senegal, södra Mauretanien, Burkina Faso, södra Niger, Tchad och delar av Sudan.

Även grannländerna är svårt drabbade av terrorattacker. Nyligen skedde en attack i Niger – där Task Force Takuba också har rätt att agera – som krävde 137 civila dödsoffer.  

– Egentligen går det inte att kalla det som händer för en konflikt – det är flera. Jihadisterna har etablerat sig även i Niger och Burkina Faso med förödande konsekvenser. Bara i Burkina Faso beräknas dert finnas en miljon internflyktingar och i hela regionen är över två miljoner på flykt. Det är en av de allra värsta flyktingkriserna i världen just nu.

Alla de här problemen, och de svåra förutsättningarna att lösa dem, gör att Göran Larsson inte ser särskilt optimistiskt på den närmaste framtiden. Den jihadistiska terrorn kommer påverka Mali – och resten av världen – under lång tid.

– Vi kommer få leva med den här globala konflikten länge. Terrorn skapar en rädsla för att uttrycka sin identitet. Man ses väldigt ofta som en representant för sin religion, oavsett varifrån man kommer eller vilken inriktning man tillhör. En muslim från Bosnien kan avkrävas ansvar för vad som sker i Syrien, det är lite som att vi svenskar skulle ställas till svars för vad som händer i Colombia bara för att båda länderna är kristna.

Att internationella insatser genomförs blir då viktigt för att bekämpa problemet och kunna skapa den stabilitet som krävs för att terrorismen inte får lika starkt fäste igen.

– Om man ska inta en ganska pragmatisk inställning så behövs internationella insatser dels för den demokratiska samhällsutvecklingen och dels eftersom konflikten inte sprider sig om man bekämpar den på plats, avslutar Göran Larsson.