Marinen på 1900-talet

Världskrigens och det kalla krigets århundrade.

Allmänna värnplikten och Båtsmanshållets avskaffande

Den största frågan i 1901 års härordning var, att det av Karl XI införda indelningsverket ersattes med allmän värnplikt rörande svenska män 18 – 47 år. Beslutet innebar också, att regementena flyttade från exercishedarna in till nybyggda kaserner i garnisonsstäderna. Först i slutet av 1910-talet var inflyttningarna genomförd.

För flottans del hade båtsmanshållet i princip avslutats med ett beslut 1887.

Under hela 1800-talet hade armén kvar det indelta systemet. För att förhindra en upprepning av ryssarnas ockupation av Gotland 1808 skapades Gotlands nationalbeväring 1811. Drygt 7000 gotlänningar, 15–50 år, fick militär träning och utrustning. Vid Riksdagen år 1812 kompletterades detta med den allmänna beväringsinrättningen, som var den tidens värnplikt. Alla svenska män, 21–25 år, fick en tolv dagar lång militär utbildning. Värnpliktsarmén avsågs de endast som en försvarsreserv, men vid 1847–1848 fastslogs att den skulle utgöra en förstärkning av den ordinarie armén, som skulle bestå av såväl stam som beväring. Under 1800-talet förändrades beväringsinrättningen ett antal gånger, innan det upphörde i samband med 1901 års härordning.

Flottans beväring fanns bl.a. i Sjöartillerikåren, Sjöartilleriregementet och Marinregementet.

Sedan den allmänna värnplikten infördes har många och stora förändringar skett i systemet under 1900-talet.

Från 1902 skulle de värnpliktiga i de flesta fall göra 240 dagar inklusive repetitionsövningar för infanteriet och 365 dagar för specialtruppslagen. Liknande bestämmelse fanns för marinen.

Landstormsorganisationen bestående av äldre värnpliktiga etablerades.

Varje vapenför man mellan 18 och 47 års ålder var obligatoriskt värnpliktig och blev efter rekrytutbildning enligt ovan krigsplacerad i något förberett, men i fred sovande krigsförband. Normalt vart sjätte eller tolfte år inkallades den värnpliktige till repetitionsutbildning under cirka en månad för att i ofred och i beredskapslägen, då krig hotar, vara stridbar och kunna mobiliseras. Repetitionsutbildningarna har dock ofta använts som budgetregulator.

1925 års försvarsbeslut i riksdagen innebar, att en nedrustning av det svenska försvaret inleddes. En tredjedel av de värnpliktiga undantogs från tjänstgöring. Från mitten av 1930-talet ökade spänningen i Europa. 1936 års försvarsbeslut innebar en tioårig upprustningsplan.

Den 3 september 1939 rådde förstärkt försvarsberedskap. Tusentals värnpliktiga inkallades för beredskapstjänstgöring längs alla Sveriges gränser och kuster och beredskapen varade t.o.m. den 30 juni 1945.

1942 bildades Centrala värnpliktsbyrån och under beredskapen föddes det värnpliktssociala systemet.

Efter andra världskrigets slut stod Sverige välrustat sett till resten av världen. Svenska politiker och försvarsexperter trodde att alla inblandade parter i kriget skulle avskräckas för nya krigshandlingar, vilket visade sig vara fel i och med att Sovjetunionen gjorde länderna i Östeuropa till satellitstater, vilket kan ses som en början på det kalla kriget. En närmast enig riksdag beslutade 1948, att försvaret skulle ha samma storlek som under kriget.

Värnpliktsvolymen 1950 uppgick till cirka 40 000 man.

1968 bildades Värnpliktsverket och under samma tid förlängdes mönstringen till två dagar för att innefatta nya medicinska, fysiska och psykologiska tester.

De värnpliktigas medinflytande ökade. 1968 startades en värnpliktskongress och 1971 började man ge ut den statligt finansierade tidningen Värnpliktsnytt och samma år bildades Värnpliktsrådet.

Fram till och med 1970-talet hade endast män omfattats av värnplikten. Under 1975 utreddes kvinnors tillträde till försvaret genom frivillig rekrytering till grundutbildningen. Mellan 1980 och 1989 öppnades alla yrkeskategorier inom Försvarsmakten för kvinnor.

I samband med slutet på kalla kriget i början av 1990-talet, inleddes en ny avrustning av försvarsmakten. Detta medförde att inkallelse till rekrytutbildning inte längre omfattade hela den grupp, som tidigare var värnpliktig. Detta kunde innebära, att många, som ville göra militär grundutbildning, inte fick göra detta.

1995 ersatte Pliktverket myndigheterna Värnpliktsverket och Vapenfristyrelsen.

Under början av 2000-talet var värnpliktssystemet utbyggt och utgjorde en del i den svenska totalförsvarsplikten,  där även civilplikt och allmän tjänsteplikt ingår.

Försvarsbesluten 2000 och 2004 innebar, att allt färre värnpliktiga togs ut för tjänstgöring. År 2009 – 2010 togs endast 5000 ut för militärtjänst.

Som ett led i försvarsbeslutet 2009 beslutade Sveriges riksdag, att Sverige skulle låta den allmänna värnplikten vila i fredstid, och från den 1 juli 2010 ersätta den med en frivillig grundläggande utbildning. 

Mönstringen upphörde. Totalförsvarets rekryteringsmyndighet (tidigare Pliktverket) testade därefter frivilliga till Försvarsmaktens militära grundutbildning.

Med ett regeringsbeslut 2014 återuppväcktes skyldigheten att genomföra repetitionsutbildning och från 2018(riksdagsbeslut 2017) återuppväcktes värnpliktsutbildningen igen efter åtta år i vila. Vi är tillbaka, där vi började 1901.

Kustartilleriet(KA) sätts upp

Den 1 november 1901 fattades beslut av kung Oscar II att kustartilleriet skulle upprättas som ett vapenslag inom sjöförsvarsdepartementets ansvarsområde från den 1 januari 1902.

Under 1890-talet diskuterades möjligheterna att effektivisera det svenska kustförsvaret och samordna dess materielframtagning och utbildning. 1987 års befästningskommitté men framför allt 1899 års kustartillerikommitté gjorde utredningar angående en förbättrad organisation i detta avseende. Kustartillerikommitténs lades fram som proposition i riksdagen 1901, där den bifölls i båda kamrarna utan debatt.

Det nya kustartilleriet fick två regementen, Vaxholms kustartilleriregemente, KA 1 och Karlskrona kustartilleriregemente KA 2. Samtidigt drogs Vaxholms artillerikår, som grundats 1891 och tillhört armén samt Carlskrona artillerikår, som sattes upp 1893 och tillhörde flottan, in. Till det nya kustartilleriet överfördes flottans fasta minförsvar med ett kompani vardera till respektive regemente.

Till KA 1 hörde ett detachement i Fårösund och till KA 2 ett detachement i Göteborg.

Uppgifterna för det nya vapenslaget var

  • Skydd av flottans baser i utgångslägen för operationer och under dess mobilisering
  • Skydd av bakomliggande städer för bombardemang från sjön

Till kustartilleriet överfördes de fem kustfästningarna. Dessa var Vaxholms och Oskar-Fredriksborgs fästning, Karlskrona fästning, Älvsborgs fästning, Fårösunds kustposition och Hörningsholms kustposition.

Kustfästningarna bestod av ett antal smärre anläggningar, s.k. fort, vilka i sin tur omfattade batterier och mineringar vid enskilda inlopp eller avsnitt. Eftersom all materiel var ärvd av de tidigare organisationerna, var den inte i något avseende enhetligt utformad. Den var heller inte särskilt modern. Så utgjordes t.ex.40% av det fasta artilleriet i Vaxholms fästning av mynningsladdade pjäser.

Runt sekelskiftet genomfördes en hel del modernisering av kustfästningarnas materiel enligt 1897 års befästningskommittés förslag. Omkring 1908 var denna verksamhet slutförd.

År 1908 ändras Flottans stab till Marinstaben. Här kommer för första gången namnet marinen in som ett samlande begrepp för de två vapenslagen flottan och kustartilleriet

Kustartilleriet kommer att leva i 98 år, då amfibiekåren tar över verksamheten.

Unionskrisen

Sverige och Norge var sedan freden i Kiel i så kallad personalunion. Motsättningarna mellan de två länderna var periodvis stor och kulminerade 1905.

Den militärpolitiska utvecklingen i Europa gett ökad tyngd åt skälen att hålla ihop den skandinaviska halvön. Men om unionen skulle fungera ur norsk synvinkel, måste den vara grundad på fullständig jämlikhet mellan de båda nationerna.

Redan 1893 hade man gjort vissa förberedelser för ett eventuellt krig mot Norge.  Generalstaben utarbetade en krigsplan, som 1905 godkändes av statsmakterna. Det innebar bl.a., att kustflottans enheter förflyttades från Karlskrona till Göteborgsområdet. Kustflottan förlades till en framskjuten bas söder om Strömstad, där man började planera för ett framträngande in i Oslofjorden.

Det blev inget krig. Krisen löstes förhandlingsvägen. Sedan den 31 augusti hade underhandlingar pågått i Karlstad mellan svenska och norska delegationer. Efter dramatiska förhandlingar kunde man enas efter vissa jämkningar i de svenska kraven. Bland annat skulle nyuppförda norska gränsfästningar rivas. I oktober undertecknades den så kallade Karlstadskonventionen. Om motsättningarna hade medfört en väpnad konflikt hade Norge varit hopplöst underlägset. Även till sjöss var Sverige avsevärt starkare än Norge. Så här såg styrkeförhållandena ut:

Fartygsslag  Sverige  Norge
Pansarskepp 11   4
Torpedkryssare 5 -
Jagare 1 1
Ubåtar 1 -
1.klass torpedbåtar 18 10
2.klass torpedbåtar 12 19
Monitorer 4 4
Kanonbåtar 14 11

 

 

 

 

 

 

 

Genom unionsupplösningen ändrades Sveriges strategiska och säkerhetspolitiska situation högst avsevärt. Det säkerhetspolitiska problemet krävde en lösning. I stort rådde enighet om att Sverige inte skulle söka stöd hos någon stormakt som garant för tryggheten. Den svenska neutralitetspolitiken stod inför ett stort prov i den internationella spänning, som uppstått kring frågorna om Östersjöns och sundens frihet. Allmänt drog man den slutsatsen, att lösningen på landets säkerhetsproblem låg i en förstärkning av försvaret.

Ubåtsvapnet- strid i en ny dimension

Sedan minan och torpeden tagit plats bland sjökrigsmaterielen, fanns ett stort intresse för att utnyttja dessa vapen med undervattensbåtar (ubåtar). I Sverige hade en mängd förslag till ubåtar utvecklats under de sista decennierna av 1800-talet. Det var strax före sekelskiftet, som man närmade sig en praktisk lösning.

1901 års sjökrigsmaterielkommitté föreslog, att en ubåt för försök borde byggas och Riksdagen beviljade 1902 anslag för bygget. Efter en omfattande arbetsinsats av marindirektör Carl Richson kunde landets första ubåt tas i bruk. Ubåten fick namnet Hajen och var på 111 ton. I förstäven fanns en 45 cm torpedtub och ubåten kunde medföra tre torpeder. Hajen ingick i Kustflottan 1905 i samband med unionsupplösningen och deltog de följande åren i Kustflottans övningar.

1907 års riksdag beviljade medel för att bygga ytterligare tre ubåtar samt en efterföljare till Hajen. För detta bygge hade Marinförvaltningen sökt utländska förebilder och 1907 slöts kontrakt med ett italienskt varv. Hvalen, som ubåten döptes till, var klar 1909 och togs hem av en svensk besättning.

Så har utvecklingen rullat vidare med en omfattande produktion, som pågår med full kraft än i dag. Hittills har ett 80-tal ubåtar byggts i Sverige och till detta kommer ett antal stora modifieringar. Kockums är det varv i landet, som byggt flest ubåtar, följd av Karlskronavarvet och dess föregångare. Endast en ubåt har byggts utomlands, Hvalen från 1909. Sedan Näckenserien 1978 har ubåtarna byggts som ett samprojekt mellan Kockums och Karlskronavarvet. Numera är varven sammanslagna till Saab/Kockum.

Samtidigt med byggena har en omfattande forskning gjort, att Sverige blivit världsledande, vad gäller konventionella ubåtar.

Under första världskriget fanns i Kustflottan fem ubåtar. Under andra världskriget fanns i Kustflottan sex ubåtar och i lokalstyrkorna ytterligare sex.  

Första världskriget och neutralitetsvakten

Den 3 augusti 1914, två dagar efter den tyska krigsförklaringen mot Ryssland, proklamerade den svenska regeringen fullständig neutralitet. Flottan och kustartilleriet mobiliserades. Kustfästningarna försattes i krigsberedskap och vissa mineringar lades ut vid örlogshamnarna. Ett stort antal fyrar släcktes.

I november tillkännagav Sverige, att dess neutrala farvatten omfattade fyra nautiska mil. Denna gräns accepterades inte av Tyskland, som både uppbringade fartyg och lade ut mineringar intill den svenska tremilsgränsen.

Kustflottan var baserad i Stockholms skärgård och bestod förutom av depå- och verkstadsfartyg följande:

9 pansarbåtar, 1 pansarkryssare, 3 torpedkryssare, 8 jagare, 35 torpedbåtar och 5 ubåtar.

Lokalstyrkorna omfattade totalt 3 pansarbåtar, 2 torpedkryssare, ett tiotal torpedbåtar samt kanonbåtar och moderniserade monitorer. Dessa lokalstyrkor var förlagda till norrlandskusten, Stockholm, Karlskrona, Öresund och Göteborg.

Den marina neutralitetsvakten innebar sjöfartsskydd (eskortering m.m.), minröjning, utläggning av mineringar, spaning och bevakning mot kränkningar.

Under de fyra krigsåren eskorterades mer än 3 600 handelsfartyg. Av dessa var 87 procent tyska, 7 procent svenska och 3 procent brittiska. Resterande del utgjordes av fartyg från Österrike-Ungern, Finland, Nederländerna, Norge, Danmark, Belgien, USA och Frankrike.

Den svenska handelsflottan förlorade totalt 280 fartyg på sammanlagt 292 000 bruttoton och 794 personer som en följd av kriget. Mer än 150 fartyg gick förlorade i Nordsjön och Engelska kanalen. I Skagerack, Kattegatt och Östersjön sänktes ett hundratal.

Kustartilleriets uppgifter var bl.a. att skydda örlogsflottans baser samt hamnar och farleder, som var viktiga för sjöhandeln.

En vecka efter den svenska neutralitetsförklaringen uppgick kustartilleriets mobiliserade förband till omkring 7 500 man, vilket var så gott som hela krigsorganisationen. Styrkan var som störst under oktober 1914 och minskades därefter successivt med bibehållen beredskap fram till krigsslutet.

Sommaren 1914 etablerades en flygstyrka på Märsgarn i Hårsfjärden. Den indelades i fyra spaningsgrupper. Stockholm fick två och Karlskrona och Göteborg vardera en. 1918 förfogade marinens flygväsende sammanlagt över 27 flygplan, av vilka 14 var gåvor från privatpersoner eller föreningar.

År 1917 blev Finland självständigt och ett grymt inbördeskrig följde. Trots Finlands självständighet fanns ryska trupper kvar på Åland. Den 23 januari 1918 ställdes Åland under svenskt beskydd och svensk trupp från Vaxholms fästning sändes till ögruppen. I mitten av februari 1918 sändes en svensk expedition till Åland för att ta ombord eventuella flyktingar. En rad händelser, där svenska, finska, tyska och ryska enheter var inblandade, följde.

Ålandsfrågan fick sin lösning i det efter kriget nybildade Nationernas förbund.

Pansarbåtsinsamlingen

Försvarsfrågorna var brännande under 1900-talets två första decennier. I Europa rustades arméer och flottor. Allianser bildades mellan Europas stormakter för att säkra nationell styrka i händelse av krig. Nationalism var en politisk rörelse i efterdyningarna av Napoleons krig och efterföljande stridigheter.

Försvarsfrågorna ansågs centrala. I Sverige utvecklades partiväsende och reformerades rösträtten. Högern, liberalerna och socialdemokraterna hade olika hjärtefrågor och olika tillskyndare.

Efter riksdagsvalet till andra kammaren år 1911 avgick högerregeringen under statsminister Arvid Lindman. Eftersom liberaler och socialdemokrater fått majoritet i kammaren, fick den liberale Karl Staaff uppdraget att bilda regering. Genom valresultatet hade regeringen stöd för frågan att minska försvarsutgifterna. Därför kom då det tidigare beslutade anslaget till en pansarbåt (F-båten) att skjutas på framtiden.  Reaktionen från politiskt mer konservativa och försvarsvänliga krafter tog sig uttryck i bildandet av Svenska pansarbåtsföreningen, vars mål var att samla ihop medel till pansarbåtsbygget på frivillig väg. Det kanske viktigaste i sammanhanget är, att försvarsutgifterna var vid denna tid en mycket kontroversiell fråga.

Några år senare stormade det ytterligare kring kung, regering och riksdag. Då resulterade politiska beslut om besparingar inom försvaret i en protest mot regeringen med det så kallade Bondetåget. Denna demonstration organiserades av grosshandlaren J E Frykberg och godsägaren U V Nyberg. Omkring 30 000 deltagare fanns i Bondetåget, som avslutades med uppvaktning till kung Gustav V på Kungliga slottets borggård. Två dagar efter genomfördes ett demonstrationståg till förmån för den sittande regeringen, det så kallade Arbetartåget. Denna dag samlades omkring 50 000 deltagare. Genom kungens stöd för bondetåget tvingades regeringen Staaf att avgå. I Sveriges politiska historia ses dock den så kallade Borggårdskrisen som sista tillfället, då kungen motsatte sig sådana politiska beslut, som fattats av en regering, som hade stöd i den folkvalda riksdagen.

Insamlingen till pansarbåten är den absolut största folkliga manifestationen till försvarets fromma, som Sverige någonsin har skådat. På mindre än ett år samlade svenska folket in en summa, som motsvarade 10 procent av försvarsanslaget. Ett hundra år senare skulle 10 procent av försvarsanslaget vara cirka 4 miljarder kronor. De insamlade medlen, cirka 15 miljoner kronor, räckte också till tre vedettbåtar av Sprängarentyp och till några flygplan för det nyetablerade marinflyget.

Regeringen accepterade gåvan och därmed kunde pansarbåten Sverige byggas. Hon blev färdig först 1917, d.v.s. i slutet av första världskriget, ett krig som Sverige genom neutraliteten lyckades hålla sig utanför.

1925 års försvarsbeslut

I Sverige var man vid första världskrigets slut överens om, att försvarsutgifterna måste minskas. Redan 1920 hade man tagit beslutet att radikalt minska de värnpliktigas övningstid.

Vid början av 1920-talet var Sveriges säkerhetspolitiska läge mycket gynnsamt. De två stormakterna Tyskland och Ryssland hade förlorat kriget och behärskade inte längre Östersjön. De nybildade staterna Estland, Lettland, Litauen och Polen liksom Finland inskränkte Rysslands östersjökust till Leningradområdet.

I det radikalt förbättrade läget ansågs en förändrad försvarsorganisation vara nödvändig. 1929 anslöt sig Sverige till det nybildade Nationernas förbund och man hade här i landet stor tilltro, vad förbundet skulle åstadkomma. Frågan var inte om, utan hur mycket landet skulle nedrusta.

För marinens del gällde, att flottan skulle bestå av en kustflotta, lokalstyrkor och fartyg i materielreserv. I en flottplan fastställd 1927, skulle flottan utgöras av fyra pansarskepp, en hangarkryssare, åtta vedettbåtar och nio ubåtar. Kustflottans fartyg och båtar skulle bemannas med stamanställda. Det fast anställda befälet i flottan skulle minskas med trettio procent, från 5 8760 till 4 070 man.

För kustartilleriet innebar försvarsbeslutet, att Hörningsholms fästning och Luleå kustposition skulle läggas ned. Vaxholms och Karlskrona kustartilleriregementen skulle reduceras. Älvsborgs och Hemsö fästningar skulle inte vara bemannade i fredstid. Vid såväl Vaxholms som Karlskrona fästningar skulle ett antal äldre batterier utgå ur krigsorganisationen.

Kustartilleriets fast anställda befäl skulle minskas med drygt 50 procent, från 1 690 till 815 man.

Övertalig personal överfördes på övergångsstat, frivillig md 75 procent av lönen eller tvångsvis med bibehållen lön, dock med full tjänstgöringsskyldighet.

Resultaten innebar, att krigsmakten skulle organiseras efter fredsbehoven snarare än krigsbehovet.

Det skulle redan i början av 1930-talet visa sig, att situationen i Europa inte var så ljus, som förväntats. Upprustningen och situationen i Tyskland och Ryssland gjorde, att 1925 års försvarsbeslut skulle fordra ett nytt, 1936. 

Marinflyget- strid i ytterligare en dimension

Redan i början av 1900-talet förfogade kustförsvaret över ballongmateriel för spaning. Men redan 1911 kom flyget in i bilden, då en privatperson skänkte ett flygplan till marinen, främst för spaning till sjöss. Planet, som blev det svenska försvarets första flygplan, var en kopia av den franska Blériot-typen, byggd på ett båtvarv i Landskrona. Planet kom att kallas Bryggarkärrran efter donatorn, som var bryggeridirektör. Med överskottsmedel från 1912 års pansarbåtsinsamling kunde marinen 1913 finansiera inköp av ytterligare tre flygplan.

Vid krigsutbrottet 1914 var den lilla flygstyrkan förlagd till Märsgarn i Hårsfjärden. I augusti 1914 indelades flygstyrkan i fyra spaningsgrupper. Stockholms skärgård fick två och Karlskrona och Göteborg vardera en.

År 1915 organiserades det marina flyget och benämndes Marinens flygväsende. Ytterligare flygplan införskaffades och när freden efter första världskriget slöts, förfogade marinen över 27 flygplan. Av dessa var inte mindre än 14 gåvor från privatpersoner eller föreningar.

Vid första världskrigets utbrott hade fasta baser för marinflyget anlagts vid Hägernäs, i Karlskrona och i Göteborg. Från 1921 var ett större antal platser planerade som krigsbaser. Det rörde sig om ett tiotal platser. Under 1920-talet fanns permanenta marinflygbaser med hangarer på Galärvarvet i Stockholm, på Stumholmen i Karlskrona, på Nya varvet i Göteborg samt i Fårösund.

Inom kustartilleriet kom samövningar med flygplanen igång i samband med övningar i de större fästningarna under första världskriget. Övningarna omfattade främst spaning, eldledning och målgång. Under neutralitetsvakten utnyttjades flygplanen för konvojtjänst och spaningar efter ubåtar och minfält. Dessutom användes flygplanen för att avvisa utländska örlogsfartyg, som kränkte territorialhavsgränsen.

År 1926 grundades det svenska flygvapnet och dit överfördes Marinens flygväsende. Flottiljen F 2 i Hägernäs blev bas för sjöflyget och fram till 1949 fanns ett detachement på Stumholmen i Karlskrona.

En unik svensk fartygstyp sjösattes 1933. Det var flygplanskryssaren Gotland, som förenade de traditionella kryssaregenskaperna med ett hangarfartygs egenskaper. Hon kunde medföra åtta spaningsflygplan och därmed förbättrades möjligheterna till spaning och övervakning.

Helikopterverksamheten

Under 50-talet påbörjades försök med helikoptrar i Marinen. Till en början löstes uppgifterna med inhyrda helikoptrar från Ostermans. Uppgifterna som utprovades var ubåtsjakt, personal- och materieltransporter samt sjöräddning.  Försöken ansågs mycket lyckade. År 1956 beslutades att åtta medeltunga helikoptrar av typ Vertol 44(i folkmun kallad ”bananen”) och tio lätta helikoptrar av typen Aérospatiale Alouette II, och den 1 november 1957 bildades 1. helikopterdivisionen som blev Sveriges första organiserade helikopterförband. Inledningsvis grupperad på Bromma flygplats för att senare flytta till Berga. I samband med att leveranserna av de första maskinerna inleddes 1958, beslutades att ett helikopterdetachement skulle sättas upp på Västkusten, med provisoriskt basering till Torslanda flygplats. De två första helikoptrarna anlände till Göteborg klockan 14.00 den 15 oktober 1959. De två helikoptrar som baserades till Göteborg var en Vertol, och en Alouette. Detachementet kom senare att bli 2. Helikopterdivision. 

Den 1 oktober 1975 uppgick 1. helikopterdivisionen och 2. helikopterdivisionen tillsammans med Flygvapnets räddningsgrupper i Barkarby och Ronneby i försöksförbandet Helikopterförsöksförbandet. Helikopterförsöksförbandet var, som namnet avslöjar, ett försöksförband med att samla marinens och flygvapnets tunga helikoptrar, samt marinens lätta helikoptrar i ett gemensamt förband. Den 12 augusti 1982 beslutade regeringen att försöket skulle avbrytas, och att förbandet skulle upplösas och avvecklas den 1 oktober 1982. De ingående helikopterförbanden återgick till sina tidigare lydnadsförhållanden.

År 1989 bytte 1. helikopterdivisionen och 2. helikopterdivisionen benämningar till 11. respektive 12. Helikopterdivisionen. Bakgrunden till namnförändringen berodde på att marinflyget i januari 1987 satte upp 13. helikopterdivisionen i Ronneby, samlokaliserad med Blekinge flygflottilj (F 17). Vid den tidpunkten hade F 17 en egen tredje helikopterdivision. För att erhålla någorlunda samstämmighet inom marinflyget, och även lämna siffran 1 ledigt till en eventuellt framtida marinflygflottilj valdes beteckningarna 11:e, 12:e och 13:e helikopterdivisionerna

Helikopterdivisionernas uppgifter var: Ubåtsjakt(sonarer, sjunkbomber lätta torpeder), personaltransporter(för bl a Kustjägare), minsvepning, spaning och sjöräddning.

De marina helikopterflottiljerna har opererat  bl a följande helikoptertyper:

Hkp 1, Hkp 2, Hkp4, Hkp 6.

Helikopter 4 var den verkliga arbetshästen och kom med tiden att bli sinnebilden för marinens helikopterverksamhet.

Marinens helikopterbesättningar gjorde heroiska insatser under Estoniakatastrofen 1994 och lyckades räddade livet  på många nödställda den ödesdigra höstnatten.

Inför försvarsbeslutet 1996 föreslog Försvarsmakten och regeringen att samla Försvarsmaktens helikopterresurser i ett nytt försvarsgemensamt förband, Försvarsmaktens helikopterflottilj. Vilket skulle underlätta ledning av större samlade insatser under kris och i krig, samt även typsamordning och samordning avseende beredskap och utbildning. I regeringens budgetproposition för statsbudget för år 1998 i utgiftsområde 6 fastställde riksdagen den nya organisationen för Helikopterflottiljen.

Den 31 december 1997 upphörde 11:e, 12:e och 13:e helikopterdivisionerna som självständiga förband i Marinen, då ledningsfunktionen, över samtliga helikopterförband, den 1 januari 1998 överfördes till Helikopterflottiljen.  Helikopterflottiljen har sin ledning och huvudbas i Linköping men dess 3:e skvadron, som förfogar över marinhelikoptrarna, är baserad i Kallinge tillsammans med F17.

Mellankrigstiden och 1936 års försvarsbeslut

Frågan efter 1925 års försvarsbeslut var inte om, utan hur mycket landet skulle nedrusta.

Under första hälften av 1930-talet var den svenska flottan relativt stark i jämförelse med andra östersjönationers. Tyskland hade börjat bygga en ny typ av fartyg och den sovjetiska var i alla avseenden omodern. Trots detta tillfördes flottan nya enheter.

Det mest intressanta fartyget i flottan var flygplanskryssaren Gotland, en konstruktion som väckte uppseende utomlands. En del nya fartyg tillfördes som ersättning för de, som togs i bruk under tiden för sekelskiftet. Exempel på detta i nya typer av jagare, Ehrenskiöld och Nordenskiöld togs i bruk under tidigt 1930-tal och kompletterades efter några år med jagarna Klas Horn och Clas Uggla. Åren 1933 – 1936 tillfördes en ny vedettbåtstyp om fyra fartyg, Jägaren, Kaparen, Snapphanen och Väktaren. År 1939 togs kustartilleriets första moderna minutläggare, Mul 10, i bruk som en första ersättning för de gamla ångkranpråmarna från 1800-talets slut.

1936 års försvarsordning innehöll två väsentliga nyheter. En gemensam försvarsstab organiserades redan i fred och en överbefälhavare skulle tillsättas vid krig. Varje försvarsgren fick en enhetlig ledning med arméchef, marinchef och flygvapenchef i spetsen.

1936 års försvarsordning innebar för marinen, att Kustflottan fick fler ubåtar i väntan på typutredning, Sverigeskeppen skulle moderniseras och kustartilleriets befästningar i de yttre skärgårdarna och vid Fårösund skulle byggas ut.

Med 1936 års försvarsordning bestämdes, att fredsorganisationen skulle utgå från krigsorganisationens behov. För marinens 3 400 värnpliktiga (flottan 2 600 och kustartilleriet 800) gällde samma övningstid som tidigare – 200 dagar.

Den inledda återupprustningen var blygsam med hänsyn till den internationella utvecklingen och den förändrade hotbilden, där ett hot närmade sig i ilfart.

Andra världskriget och neutralitetsvakten

När andra världskriget bröt ut den 1 september 1939, vidtogs ett stort antal åtgärder avseende rustning och beredskap, vilka anpassades så långt möjligt efter den rådande situationen i omvärlden.

För marinens del innebar den förstärkta försvarsberedskapen i praktiken mobilisering. För att etablera en effektiv och heltäckande neutralitetsvakt, tvingades man inkalla all personal och rusta alla fartyg, som överhuvudtaget hade flytförmåga.

Dagen före krigsutbrottet var Kustflottan sammansatt av följande fartyg:

2 pansarskepp Gustav V och Drottning Victoria
1 flygplanskryssare Gotland
6 jagare Ehrensköld, Klas Horn Klas Uggla, Stockholm, Göteborg och Malmö
6 ubåtar Sjölejonet, Sjöbjörnen, Springaren, Delfinen, Gripen, Draken
1 vedettbåt Snapphanen
1 flygdepåfartyg Dristigheten
1 ubåtsdepåfartyg Svea
3 trängfartyg Sökaren, Sveparen, och Sprängaren

Redan de följande månaderna rustades ett antal andra fartyg, där även mycket gamla fartyg togs i bruk. De modernaste fartygen hölls samman i Kustflottan och de äldre i de så kallade lokalstyrkorna. Vissa civila fartyg togs i anspråk och när dessa var som flest, så handlade det om cirka 125 fartyg.

Nya fartyg tillfördes, bl.a. jagare, kustjagare, ubåtar, minfartyg m.fl. Behovet av eskortfartyg och minsvepare föranledde anskaffandet av nya minsvepare.  De första, Arholma och Landsort, blev prototyper för 12 nya minsvepare, byggda samtidigt på ett antal svenska varv.

Vid krigsutbrottet var Vaxholms och Karlskrona fästningar väl etablerade med sina fredsförband KA 1 och KA 2. Båda fästningarna var inne i en omställningsperiod med bl.a. nya enheter på flyglarna. I Stockholms skärgård pågick utflyttning av huvudförsvarslinjen till yttre havsbandet. När den förstärkta försvarsberedskapen  måste materiel och personal överföras från KA 1 och KA 2 till Fårösunds, Älvsborgs och Hemsö fästningar. Kustartilleriets rörliga enheter förstärktes. Man kunde konstatera, att upprustningsarbetet för kustartilleriets del var snabbare, än vad som förutsattes i beslutet från 1936.

Kriget fortsatte och flottans huvuduppgift var neutralitetsvakt och eskortering, medan kustartilleriet hade hög beredskap i den omfattande svenska skärgården. Ett par uppmärksammade händelser för flottans del var:

  • Italienjagarnas hemkomst
  • Jagarolyckan på Hårsfjärden
  • Minsprängningen av ubåten Ulven

Trots den omfattande eskorttjänsten förlorade Sverige ett stort antal civila fartyg, de flesta föll offer för minor eller torpeder.

För kustartilleriets del ger texten på en minnestavla på Kungsholmen en bild av, hur det tedde sig i den svenska beredskapen. Texten är författad av kapten Gustav Karlsson KA 2 och tavlan invigdes den 1 juli 1995, på femtioårsdagen efter beredskapens slut.

På öar och skär växlade veckor och årstider monotont, havet ljöd, än häftigt, än vänligt, för tusentals män på vakt för fred och frihet, med hot över, oro inom, men hopp framför sig.

Dessa gärningar och offer må vi minnas med aktning och tacksamhet.

Jagarköp i krig

Försvarsbesluten efter första världskriget präglades av en alltför optimistisk uppfattning hos våra politiker om den tusenåriga freden. Vid försvarsbeslutet 1925 tycktes riksdagen vara övertygad om, att det aldrig mer skulle bli krig i världen och att Nationernas förbund skulle vara garant för detta. År 1936 fattades ett försvarsbeslut, som inte tog hänsyn till utvecklingen i omvärlden.

Orosmolnen hopades över Europa och händelseutvecklingen gick snabbt fram till andra världskrigets krigsutbrott.

Av största vikt för Sveriges politik under andra världskriget var det militära försvarets förmåga. Det var eftersatt, när kriget började 1939 och en forcerad upprustning började. Först 1944 – 1945 började det svenska försvaret te sig någorlunda modernt i förhållande till omvärlden.

I mitten av 1930-talet hade Sverige ett antal omoderna koleldade jagare från första världskriget och endast fyra moderna, Ehrenskiöld, Nordenskiöld, Klas Horn och Klas Uggla. Två jagare, Göteborg och Stockholm var under byggnad. 1936 beviljades medel för ytterligare två, Malmö och Karlskrona och strax därefter medel för ytterligare två, Gävle och Norrköping.

Den italienska flottan befann sig vid denna tid i en rekordsnabb utveckling. De goda marina kontakter, som fanns mellan Italien och Sverige intensifierades från 1936 och kom så småningom handla om anskaffning av krigsmateriel.

På uppdrag av Chefen för Marinen upprättades 1938 en promemoria om snabbanskaffning av krigsmateriel från Italien omfattande jagare m.m.

I början av december 1939 beslöt försvarsministern att sända en marinkommission till Italien med uppdrag att köpa torpeder och motorer till motortorpedbåtar och att efterhöra intresset att sälja jagare och motortorpedbåtar. Efter besiktning av tänkta köp och ett stort antal förhandlingar fick kommissionen bemyndigande att förhandla om priser efter tre olika alternativ, vad gällde jagare.

1. Fyra Spica (Remus)

2. Två Spica och två Sella

3. Fyra Sella (Puke)

Efter bemyndigande den 10 januari 1940 kunde marinkommissionen beställa de två Spicajagarna jämte fyra motortorpedbåtar typ MAS. Den 21januari beställdes två Sellajagare. Det kan påpekas att Italien ännu ej anslutit sig till det pågående kriget.

Till förbandschef för de fyra jagarna utnämndes kommendörkapten Torsten Hagman.

Den 27 mars skiftades flaggor på fartygen och jagarna blev svenska örlogsfartyg. De två Sellajagarna döptes till Puke och Psilander och de två Spicajagarna döptes till Remus och Romulus.

Utrustningen och färdigställandet av de fyra jagarna och motortorpedbåtarna gjordes under drygt två månader efter en imponerande insats av personalen, såväl svensk som italiensk.

Den 9 april anföll tyskarna Danmark och Norge och kriget kom närmare Sverige och det låg såväl marinchefens liksom avdelningschefens intresse att lämna Italien så fort som möjligt. Utöver de fyra jagarna skulle tankfartyget Castor och passagerarfartyget Patricia delta.

Den 14 april lämnade fartygen La Spezia för färd till Neapel, där förrådskomplettering och vissa reparationer genomfördes. Rutten efter Neapel var tänkt att gå via Cartagena, Lissabon, Vigo, Cobh på Irland, Torshavn, Kristiansand och Göteborg, men fick ändras efter hand. Ett par haverier inträffade, vilket försenade rutten. I Lissabon stannade förbandet cirka en månad.

Efter bunkring m.m. i Lissabon, detacherades Castor och Patricia för enskild färd till Irland. Castor togs till Casablanca för undersökning, men efter ingripande av den svenska regeringen släpptes tankern och fick order att gå direkt till Färöarna. Den 2 juni nådde man Cobh i södra Irland. Eftersom Castor deporterats, uppstod problem med bunkring, men efter vis utjämning beräknades, att jagarna kunde nå Färöarna med viss marginal.

Den 19 juni 1940 ankrade jagarna i den långsträckta Skaalefjorden på Färöarna. Man kände en tillfredsställelse över att ha kommit så långt och att inga större missöden skett. Fartygen låg nu skyddade i ett vänligt sinnat land. Nu gällde det att efter bunkring göra förbandet redo för sista etappen hem till Sverige.

På morgonen efter fick Hagman besked om, att en motorbåt med två brittiska sjöofficerare anlänt. Hagman trodde det handlade om jagarnas bunkring och proviantering. Äldste brittisk officer var Captain Clifford Caslon. Han hade fått ordern att ta de svenska jagarna i beslag och föra dem. Besättningarna skulle utrymma och få transport till Sverige via England. Castor och Patricia var fria att lämna Färöarna.

Kommendörkapten Hagman ställdes inför ett svårt beslut. Skulle han släppa jagarna eller skulle han ta upp strid och på så sätt försöka slå sig fri från britterna. Efter samråd med alla fartygscheferna, beslöt Hagman att följa den brittiska ordern. Skälet var av hänsyn mot besättningarna och att fartygen hade en mycket liten chans att komma undan britterna, bl.a. genom att fartygen nästan låg innestängda i fjorden.

Besättningarna överfördes till Patricia (tre besättningar) och den fjärde placerades på Castor. Hagmans uppfattning var, att fartygen vid överlämnandet var i gott skick. Efter överföringen lämnade Patricia och Castor Färöarna,

Så fort Patricia nått fritt hav sände Hagman ett telegram till marinledningen om vad som förevarit. Ordern blev att omedelbart återvända till Torshavn och återfordra jagarna.

I och med att Hagmans rapport nådde marinledningen, så utbröt en omfattande diplomatisk aktivitet mellan de berörda ländernas regeringar. Det hela slutade med att britterna skulle släppa jagarna. Detta besked mottog Hagman den 25 juni.

Vid den här tidpunkten hade britterna fört Puke och Remus till Kirkwall medan Psilander och Romulus var på väg dit.

Den 30 juni vid midnatt avgick Patricia med jagarnas besättningar till Kirkwall. Där låg jagarna och Hagman beskriver, att de utgjorde ett bedrövligt skick. Det visade sig, att jagarna praktiskt taget var plundrade på alla lösa inventarier. Åsynen av detta fick Hagman att skriva: Utplundringen står i särklass, kemiskt fri från förmildrande omständigheter.

Den 2 juli kunde återembarkeringen ske. Besättningarna arbetade dag och natt med att få fartygen rena, beboeliga och tjänstdugliga. Den brittiska regeringen betalade senare 879 000svenska kronor i skadestånd.

Den 5 juli lämnade jagarna och Patricia Kirkwall och satte kurs mot Färöarna. I och med tyska invasionen och angreppet på Nederländerna och Belgien hade Nordsjön blivit en fullskalig krigszon. Ubåts- och minfaran var påtaglig.

Hagmans avsikt var att passera den tyska Skagerackspärren i dess nordligaste ände, varför man överenskommit med tyskarna att ta ombord minlots utanför Lindesnäs i Norge. Den 9 juli löpte avdelningen in till Kristiansand.

Utan några incidenternådde man svenskt vatten tidigt på morgonen den 10 juli. Först möttes förbandet av jagarna Wrangel och Nordenschiöld och senare pansarskeppet Manligheten. Vid inlöpandet till Nya Varvet i Göteborg anslöt sig minkryssaren Clas Fleming till de hemvändande.

Någon riktigt god stämning ville inte infinna sig, efter det att jagarna förtöjt på Nya Varvet. Varken statsminister Per Albin Hansson eller försvarsminister Per Edvin Sköld hade kommit till Göteborg för att ta mot besättningarna. I stället blev det chefen för marinen, amiral Fabian Tamm, som hälsade fartyg och besättningar välkomna hem. Men han gjorde det med en kylig underton, som uppfattades av såväl befäl som meniga.

Det skulle dock bli ett efterspel, där Hagman ställdes under krigsrätt. Han blev dock frikänd på alla punkter han anklagats för.

Statsminister Per Albin Hansson har senare sagt, att om det var något han ångrade, var, att han inte personligen mötte besättningarna vid hemkomsten till Sverige.

Jagarna Puke och Psilander placerades vid den s.k. Göteborgseskadern och jagarna Remus och Romulus placerades på Kustflottan. Fartygen utgjorde ett bra tillskott till den svenska neutralitetstjänsten med framför allt många eskortföretag.

Jagarolyckan på Hårsfjärden

Den 17 september 1941 inträffade den svenska flottans största förlust under beredskapsåren. Flera av kustflottans fartyg låg förtöjda eller till ankars i Hårsfjärden i Stockholms södra skärgård. Pansarskeppen Sverige, Drottning Victoria och Tapperheten låg till ankars mitt ute på fjärden och en grupp flygplan från F 2 utförde anfallsövningar mot dem. Anfallen insattes österifrån över ön Märsgarn, där jagarna Klas Uggla, Klas Horn och Göteborg låg förtöjda. Den fjärde jagaren i divisionen, Stockholm, befann sig under gång på Mysingen med avsikt att förtöja utanpå Göteborg, där man höll på med utbildning vid de aktra torpedtuberna.

Plötsligt inträffade en kraftig explosion akterut på Göteborg, omedelbart följd av en likadan på Klas Horn, som låg närmast. Det var med all säkerhet de stridsladdade torpederna, som exploderat. En häftig brand utbröt och brinnande olja rann ut på vattnet, vilket gjorde det omöjligt att bogsera undan de skadade fartygen för att rädda Klas Uggla. Inom en kvart hade Göteborg och Klas Horn sjunkit, sedan deras osäkrade sjunkbomber detonerat. Inom en timme sjönk Klas Uggla, som hade antänts av den brinnande oljan. Bryggan, där jagarna legat förtöjda och ett antal byggnader i närheten tog också eld. Enorma rökmoln steg mot himlen och detonationerna hördes vida omkring.

Vid olyckan omkom 33 man, medan förvånansvärt få blev skadade. Hälften av besättningarna var på permission och merparten av de ombordvarande på Göteborg och Klas Horn befann sig i fartygens förskepp för läkarundersökning och persedelvård.

Den särskilda fältkrigsrätt, som under stor sekretess utredde katastrofen, skrev i sin sammanfattning två år senare, att övervägande sannolikhet talar för att den orsakats genom uppsåtlig skadegörelse, vars förövare dock icke kunnat anträffas.

Det bedömdes alltså vara sabotage, medan man var osäker på eller inte ville offentliggöra några misstankar, om vilka som låg bakom.

De tre jagarna bärgades under våren och sommaren 1942. Göteborg och Klas Horn var åter i tjänst hösten 1943. Klas Uggla utrangerades på grund av alltför stora skador.

De sänkta jagarna utgjorde en betydande del av de kvalificerade resurserna för eskortering, ubåtsjakt och sjöfartsskydd. En minnessten på Märsgarn minner om den stora olyckan, som drabbade den svenska flottan.

Minsprängningen av ubåten Ulven

Den 16 april 1943 rapporterades ubåten Ulven saknad i samband med övningar utanför Göteborgs skärgård mellan Vinga och Pater Noster. Larmet kom efter det, att pansarskeppet Manligheten passerat Ulvens övningsområde, utan att ubåten genomför övningsanfall eller svarat på radioanrop. Samtidigt fann man en av Ulvens telefonbojar med avsliten kabel. I sökandet efter Ulven deltog alla fartyg i Göteborgsavdelningen samt ett stort antal fiskebåtar och flygplan. Från ostkusten avgick t Belos, utrustad med dykarklocka.

Sökandet efter den försvunna ubåten försvårades av ogynnsamt väder, ojämn botten, stark ström och risken att gå på tyska minor. Efter tio dagar gav man upp hoppet att finna någon ur besättningen vid liv.

Den 5 maj påträffades Ulven på 52 meters djup omkring 125 meter innanför den svenska tremilsgränsen. Trålaren Normy fastnade med sin trål i något och en dykare från Belos kunde konstatera, att man funnit ubåten.

Ubåten bärgades och fördes in till Göteborg för undersökning. Olyckan hade orsakats av en mina, som hade slagit upp ett fyra meter stort hål i förskeppet. Fartyget hade vattenfyllts mycket snabbt, eftersom de vattentäta dörrarna var öppna.

Samtliga 33 ombordvarande hade omkommit så gott som omedelbart.

Den tillsatta krigsrätten konstaterade, att någon myndighet eller enskild person inte kunde ställas till svars för olyckan.

Kalla kriget

Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå sänkts över kontinenten. Bakom den linjen ligger alla huvudstäderna i Central- och Östeuropas urgamla stater. Warszawa, Berlin, Prag, Wien, Budapest, Belgrad, Bukarest och Sofia, alla dessa berömda städer och befolkningarna runt dem ligger i vad jag måste kalla den sovjetiska sfären, och de är i en eller annan form underkastade inte endast sovjetiskt inflytande utan i mycket hög grad och i många fall stigande grad kontroll från Moskva.

Så uttryckte sig Winston Churchill i ett tal i Fulton den 5 mars 1946.

Järnridån kom att utgöra ett synligt bevis på det kalla kriget.

Genom Tysklands och Japans kapitulationer hade de allierades krigsmål uppnåtts. Därmed upphörde det öst-västliga militära samarbetet. Men redan under andra världskrigets slutskede hade stora intressemotsättningar visat sig mellan Förenta staterna/Storbritannien och Sovjetunionen. Under två toppmöten 1945, Jalta på Krim och Potsdam utanför Berlin, löstes en del problem, men de stora motsättningarna kvarstod.

När kriget i Europa var slut, var Tyskland krossat och stora delar av Europa var svårt sargade av kriget. De gränsförändringar som företogs i Europa, var relativt obetydliga jämfört med gränserna efter första världskriget. Delar av Finland, de baltiska staterna och en del mindre områden i Europa kom att stå under Sovjetunionen.

Uppdelningen i Öst- och Västtyskland 1949 fanns inte med i överenskommelsen på Jalta.

Gränsförändringarna och den militära ockupationen i Europa ledde till konfrontationer mellan segermakterna. Motsättningarna, som rådde mellan de västallierade och Sovjetunionen kom att kallas kalla kriget. Maktbalansen i Europa och Asien var helt förändrad genom kriget.

I stora delar av världen hade Tyskland, Japan, Frankrike, Nederländerna och Storbritannien haft stor betydelse, men denna hade i mångt och mycket upphört.

Förenta staterna och Sovjetunionen upprätthöll balansen genom att hålla kontroll över sina respektive intressesfärer. Under skydd av sitt kärnvapenparaply övertog Förenta staterna rollen som världspolis. Storbritannien försvagades och inriktade sig på att förfoga över starka sjöstridskrafter. Sovjetunionen kom efter kriget att överta ett antal örlogsfartyg från Tyskland och Italien.

Existensen av atomvapen påverkade inte den upprustning, som kom till stånd redan ett par år efter freden. Förenta staterna var ensamma om atomvapen fram till 1949, då Sovjetunionen genomförde sin första provsprängning.

Motsättningarna mellan väst och öst ledde så småningom till att försvarsallianserna Atlantpakten och Warszawapakten bildades.

Inriktningen för Atlantpakten var en militärallians, vars medlemsstater accepterade, att ett anfall på en av dem, skulle räknas som ett angrepp på dem alla. Atlantpaktens ursprungliga 12 medlemsstater var Belgien, Danmark, Frankrike, Förenta staterna, Island, Italien Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal och Storbritannien.

År 1951 förstärktes Atlantpakten, genom att den fick en särskild organisation för ledning och samverkan, som senare successivt byggdes ut: North Atlantic Treaty Organization (NATO). 1982 hade medlemsantalet ökats till 16 länder och idag drygt 30 år efter Berlinmurens fall är medlemsantalet 30, varav många har stått under Sovjetunionens eller varit medlem av Warszawapakten.

Warszawapakten bildades 1955 som en reaktion på att Västtyskland upptagits som medlem av NATO. Pakten omfattades inledningsvis Sovjetunionen och sju länder, som tillhört östblocket. Pakten upplöstes 1991, som en följd av Berlinmurens fall.

Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig var Sveriges målsättning under det kalla kriget. Detta innebar, att vid stod ensamma och gjorde att Sveriges försvar kom att vara ett av Europas största. Bland annat var det svenska flygvapnet under delar av kalla kriget ett av världens största.

Redan på tidigt 60-tal inleddes ett omfattande samarbete med NATO, ett samarbete som utökats och ses som en förutsättning för landets säkerhet.

Isbrytarna och sjömätarna

Behovet av isbrytning uppkom, när ångfartygen blev alltmer vanliga, under senare delen av 1800-talet. Segelfartygen tingades avsluta seglationsperioden i våra farvatten i oktober/november. Seglationen kunde inte upptas förrän normalt i maj månad.

I Sverige hade man ofta vintertid problem med trafiken mellan fastlandet och Gotland och postföringen till och från Finland via Åland. Svenska skeppsredare hävdade vid 1800-talets mitt, att det skulle gå att trotsa isarna i Gotska sjön med ångfartyg med järnskrov.

Den första vinterpostångaren Polhem sjösattes 1858. Hon gick i trafik mellan Västervik och Gotland åren 1858 – 1871 och klarade sig överraskande bra.

I Sverige byggdes de första isbrytarna privat eller i kommunalt för att arbeta i de större hamnarna.

När den svenska riksdagen år 1925 beställde Statsisbrytaren, beslutade man, att isbrytningsverksamheten skulle bli en del av Marinen. Anledningen till detta var, att isbrytningen var en så ny och annorlunda verksamhet och Marinen var de, som hade bäst organisation för att operera fartyg. I och med att isbrytaren Ymer togs i tjänst 1933, döptes Statsisbrytaren om till Atle. När andra världskriget bröt ut 1939 hade Sverige två statsägda isbrytare. Fartygen bestyckades, Atle med 57 mm kanoner och Ymer med 7,5 cm luftvärnspjäser. Båda fartygen utrustades med kulsprutor. Besättningsstorleken utökades kraftigt på båda fartygen.

Fortsättningsvis utrustades alla nya isbrytare med fundament för artilleri.

Flottan fortsatte att bemanna alla isbrytare, även när isbrytarflottan successivt utökades fr.o.m. 1950-talet.

Det fanns många fördelar med militär bemanning av isbrytarna. Ett av skälen var, att flottan fick ett antal nya plattformar att användas för ökade kunskaper i navigering och manöver. Vidare skulle isbrytarna i krig bl.a. kunna fungera som minutläggare. Därför utrustades alla isbrytare fr.o.m. Tor med minräls. Från och med isbrytaren Thule i början på 1950-talet har fartygens skrov varit utrustade med ett elektriskt minskydd, som skydd mot magnetminor.

Besättningarna har utgjorts av officerare, stam och reserv, på olika nivåer samt ett antal värnpliktiga. Storleken på bemanningen har kunnat varieras bl.a. med hänsyn till den årliga issituationen. Vid milda vintrar har besättningarnas antal kunnat reduceras och fler fartyg i Kustflottan har kunnat vara i drift.

Genom att krigsplacera besättningarna på respektive fartyg, har man haft en hög mobiliseringsberedskap.

Ett antal utredningar, visade, att kostnaderna för verksamheten kunde reduceras med Marinen som besättningsansvarig.

Sist men inte minst skapade verksamheten på isbrytarna en goodwill för flottan, som med denna verksamhet gjorde en påtaglig insats för samhället i fred.

Vid sekelskiftet 2000 övergick bemanningsansvaret från Marinen till Sjöfartsverket, detta efter ett flertal utredningar och riksdagsmotioner. Samtidigt tog all bestyckning av fartygen bort.

Motsvarande verksamhet förekom inom sjömätningsverksamheten. Här ska observeras, att sjömätningsverksamheten från början var rent militär och efter många omorganisationer förändrat verksamheten. Bl.a. hade dåvarande Lotsverket fram till 1956 ett övergripande ansvar. Det året skapades Sjöfartsstyrelse, från 1967 Sjöfartsverket, där såväl isbrytarverksamheten och sjömätningen ingår. Marinens uppgift i sjömätningen blev civil samtidigt som isbrytarverksamheten.

Lätta flottan- Marinplan 60

Försvarsbeslutet 1958 innebar för Krigsmakten en satsning på kvalitet framför kvantitet, vilket i sin tur innebar en mindre reducering av armén medan det skedde en kraftig omfördelning av resurser från marinen till flygvapnet, där attackflyget skulle överta de större fartygens uppgifter. Samtidigt skulle försvarsanslaget inför varje år räknas upp automatiskt med 2,5 procent.
Försvarsbeslutet var en överenskommelse med bred politisk majoritet. Bedömningar som låg bakom beslutet var inte helt dominerade av försvarspolitiska överväganden, utan motiverades också med sakskäl som samhällsekonomisk utveckling och det statsfinansiella läget.
För marinen innebar beslutet att andelen av försvarsbudgeten minskades från 18 till 12 procent. Detta planerades att ske genom att de stora övervattensfartygen med ubåtsjaktförmåga successivt skulle ersättas av ett större antal mindre attackfartyg. Samtidigt skulle undervattensfartygen få ett större ansvarsområde och ökad effektivitet Med andra ord: en övergång till en lätt flotta. Storleken på dessa nya attackfartyg medgav inte, att de också utrustades med system för att lokalisera och bekämpa ubåtar.
Genom försvarsbeslutet tillkom Marinplan 60, en marinplan som kom att styra utveckling inom marinen under hela 1960-talet och i vissa avseenden även tiden  därefter.
Marinens minskade anslag och den i början av 1959 framlagda sjömålsutredningen ledde fram till utvecklandet av Marinplan 60. Planen utgick från marinens traditionella huvuduppgifter, invasionsförsvar, sjöfarts- och neutralitetsskydd. Detta innebar, att endast lätta fartyg skulle anskaffas som ersättning för utrangerade. De faktorer, som främst bedömdes påverka den kommande perioden, var robotutvecklingen, tillkomsten av taktiska kärnladdningar och ökade möjligheter för undervattensstridsmedel i form av moderna ubåtar och avståndsminor.
Fartygen kunde därför göras så små, som kraven på sjöduglighet och vapensystem medgav. Under perioden 1960 – 67 skulle nyanskaffningen omfatta 7 torpedbåtar, 8 pansarkanonbåtar, 8 attackubåtar och 12 minsvepare. Flottans grundstomme skulle vara jagarflottiljer, sammansatta av jagare och torpedbåtar. Pansarkanonbåtarna var främst avsedda för bekämpning av invasionsfarkoster. Deplacementet skulle vara 100 ton och bestyckningen skulle omfatta en 7,5 cm och en 40 mm kanon och lätta trådstyrda robotar.
Den politiska behandlingen av Marinplan 60 gjorde, att Chefen för marinen kunde konstatera, att planen varken hade blivit förkastad eller accepterad.
Spica 1-serien, träminsveparna och ubåten typ Sjöormen kan hänföras till Marinplan 60.
Projekt som tillkom genom försvarsbeslutet var bland annat ubåtsklassen Sjöormen
 

Sjömålsroboten

Svenska Marinen har sedan mitten på 60-talet haft ett antal robotsystem i sin organisation.

Robot 08

Den svenska marinen började intressera sig för kustrobotar redan under andra världskriget. Under åren 1943 och 1944 kom ett antal tyska V1 och V2-robotar ur kurs och havererade på svenskt territorium. Marinen påbörjade genast studier av dessa fynd och den tyska tekniken med inriktning att utveckla en svensk sjömålsrobot.

Man studerade att antal olika alternativ tillsammans med Saab. Man började med Robot 310 och Robot 311, de s.k. lufttorpederna och detta ledde fram till ett projekt, Robot 315 avsett för de svenska jagarna Halland och Småland och Robot 316 för kustartilleriet.

De första skjutproven genomfördes 1951 – 1952, men de var inte så framgångsrika, som man hade hoppats. Dessutom prioriterades flygvapnets robotutveckling under några år, varför marinen tvingades söka sig utomlands för att hitta redan utvecklade system.

Under senare delen av 1950-talet påbörjades prov med en fransk målrobot CT 10 och en senare modell, CT 20. Proven genomfördes först i Medelhavet och i Saharaöknen, men fortsatte sedan på Gotland. 1962 beställdes en systemutveckling av dessa robotsystem av den franska tillverkaren Nord Aviation. Det nya systemet benämndes ROBOT 08. Radarmålsökaren beställdes från ett annat franskt företag. Stridsdel och zonrör tillverkades i Sverige.

Robotbyrån vid Försvarets Materielverk (FMV) klarade inte av att hålla samman två olika franska leverantörer, varför svenska Saab fick rollen som huvudleverantör 1964.

Utprovningen av Robot 08 skedde i stor utsträckning i Karlsborg och på Gotland för att avslutas med verifieringsskjutningarna på Härnön i Bottenhavet.

Utbyggnadsplanerna var omfattande. Först skulle de två jagarna ha robotbestyckning med Robot 08A och sedan en omfattande utbyggnad av fasta och rörliga förband i kustartilleriet med Robot 08B. En viss överste Wennerström överlämnade alla dessa planer till östsidan och då bestämde man sig för att lägga ner versionen Robot 08B och bestycka ett rörligt kustartilleriförband med en modifierad Robot 08A.

Den ursprungliga stora skillnaden mellan version A och B var att A-versionen hade en begränsad räckvidd till cirka 100 km för att inte uppfattas som ett anfallsvapen. B-versionen fick en räckvidd på cirka 250 km för att kunna gruppera dolt långt in i landet. Den verkliga räckvidden var ungefär den dubbla.

Här följer ett avsnitt om kustartilleriets 1.kusrobotbatteri med Blekinge kustartilleriförsvar (BK) som mobiliseringsmyndighet och Karlskrona kustartilleriregemente (KA 2) som utbildningsförband.

Så länge förbandet fanns i krigsorganisationen genomfördes ett omfattande underhållsarbete. Varje år demonterades roboten i mobiliseringsförrådet, varefter den togs till verkstaden i Karlskrona för bl.a. provkörning av motorer. Man såg alltid till, att mobiliseringsberedskapen var så hög som möjligt. Vid mobilisering lastades 24 robotar på förbandets lastterrängbilar.

Förbandet deltog i ett antal krigsförbandsövningar (KFÖ). En av dessa var Försvarsmaktsövning 1982 (FMÖ 92), där huvuddelen av de värnpliktiga kom från grundutbildningen 1968, samma år som förbandet ingick i krigsorganisationen.

Förbandet sköt robot från Listerlandet och en av jagarna sköt samtidigt robot ute till havs. Vid tillfället sköts den sista av övningsrobotarna. Flertalet av flottans fartyg, som deltog i övningen, låg vid Utlängan i östra Blekinge. Fartygen hade laddat sina luftvärnssystem för att skjuta ner roboten, men det misslyckades man med.

Ett antal övningar genomfördes därefter med samövning med såväl flygvapnet som flottan. Förbandet gick ur krigsorganisationen i mitten av 1990-talet, då 1.kustrobotbatteriet med robot 15 tog vid.

Robot 12

Robotsystem 12 med robot 12 Mk 2 utgjorde huvudbestyckning på våra patrullbåtar. Patrullbåtarna kunde bestyckas med sex robot 12 och kunde verka mot sjöföretag efter hela Sveriges kust. Patrullbåtarna var av klasserna Hugin och Kaparen. 

Robotsystem 12 tillverkades i Norge och benämndes där Penguin Mk 2 mod 3. Den svenska versionen fick namnet Robot 12 Mk 2 mod 3. 

I slutet av 1980-talet uppgraderades systemet med avseende på IR-målsökaren och benämningen ändrades till RB 12 Mk 2 mod 5.

Efter senare modifieringar ändrades benämningen till RB 12 Mk 2 mod 6. Räckvidden var c:a 25 km

Robot 15

Robot 15 är en Saab-tillverkad sjömålsrobot avsedd att slå ut ytfartyg. Roboten infördes på 1980-talet på torpedbåtarna i Norrköping-klassen, som därefter benämndes robotbåt. I slutet av 1990-talet modifierades den till en förbättrad version. Under 2000-talet uppgraderades systemet ännu en gång, version Mk 3. Robot 15 använder aktiv radar för att hitta sitt mål och har en räckvidd på 200 kilometer. Roboten används av svenska flottan och utgör huvudbestyckning på svenska korvetter av Gävle- och Visby-klass samt på patrullfartyg av Malmö-klass. Robot 15 finns också i en luftburen version (Robot 15F) avsedd för svenska flygvapnet samt i en landbaserad version. Den senare lades ned år 2000 i samband med att kustartilleriet lades ned, men har återuppstått och ingår numera i en av sjöstridsflottiljerna.

Robot 52

Robot 52 är en kustrobot avsedd att bekämpa fartyg ingående i kustinvasion och raidföretag.

Redan på 50-talet påbörjades försök inom kustartilleriet att använda den franska pansarvärnsroboten SS10 för rörlig strid i skärgården. Försöken gav positivt resultat och i slutet av 50-talet antogs den uppdaterade varianten SS11 av kustartilleriet som Robotsystem 52.

Robot 52 ingick i Rörlig spärrbataljon från 1969 och samtidigt i rörliga spärrkompanier. Till detta kom ett antal fristående robotbatterier som ingick i de fasta spärrförbanden.

Roboten var trådstyrd och skytten styrde med en joystick och observerade roboten med en kikare. Vid mörkerskjutning disponerade varje robotpluton en 57 mm lysraketpjäs eller strålkastare och en spaningsradar av Deccatyp.

Roboten fanns som strids- och övningsrobot. Max skjutavstånd var strax under 3000 meter. Robot 52 utgick ur krigsorganisationen 1992 och ersattes av RB 17.

Robot 17

Robot 17 är en svensk sjömålsrobot avsedd att verka från land mot fartyg.

I grunden är det den amerikanska pansarvärnsroboten AGM-114C Hellfire, som vidareutvecklats av Bofors för att kunna verka mot sjömål samt transporteras och avfyras på land.

Systemet ingår i Amfibiekåren (AMF), som använder snabbgående stridsbåtar för att transportera roboten mellan land och öar, varefter soldater sedan snabbt kan placera roboten och göra den skjutklar. Genom att på så sätt skapa ett rörligt och oförutsett hot från sjömålsrobotar längs den svenska kusten

Förbandet ska funna försvåra för en motståndare att ta sig in med fartyg i den svenska skärgården eller i någon hamn.

Luftvärnsrobot 07

RB 07 var en fartygsburen luftvärnsrobot med kort räckvidd avsedd för eget skydd mot anfallande flygplan. Luftvärnsrobotsystemet installerades på jagare av Östergötland-klass varvid lv-akan borttogs och ersattes med lavetter för RB 07. Fartygen bar 12 robotar i durk och 4 stycken på startstället. Robotarna var radiostyrda och flög i underljudsfart.

Luftvärnsrobotsystem 07 (Seacat) tillverkades i England och började införas på svenska jagare 1963.

U137 och Ubåtsjakteran

Kvällen den 27 oktober 1981 grundstötte den sovjetiska ubåten U 137 vid Torumskär på Gåsefjärden i Karlskrona östra skärgård och i ett militärt skyddsområde.

Händelsen blev en världsnyhet och ”besöket” varade i 10 dagar, som verkligen satte Karlskrona på världskartan.

Orsaken till grundstötningen är fortfarande efter 40 år okänd. Var det en felnavigering, var det ett spionuppdrag eller var det en operation, där man skulle ta hem soldater från ett uppdrag. Frågorna är många och fortfarande aktuella.

Incidenten sköttes av regeringen under ledning av statsminister Torbjörn Fälldin, medan verksamheten på fältet sköttes av två samverkande chefer, Chefen sydkustens örlogsbas och Chefen för Blekinge kustartilleriförsvar, båda stationerade i Karlskrona.

Den svenska flottan hade under 1960- och 1970-talen gjort sig av med det mesta, som fanns av utrustning för ubåtsjakt och av Sveriges en gång så starka krafter som jagare och fregatter hade successivt utrangerats. Det var torpedbåtar, patrullbåtar och minsvepare, som kom att vara verksamma kring händelsen.

Detta var första och hittills enda incident, där angriparen avslöjats.

1980-talet var ubåtsincidenternas tid. Visst hade det skett incidenter från 1955 och framåt, bl.a. på Gotland.

År 1980 inträffade den s.k. Utöincidenten, som följdes av Gåsefjärden 1981. Några andra incidenter var: Hårsfjärden 1982, Karlskrona, Töre och Sundsvall 1983, Karlskrona 1984, Gotland 1986 och 1987, Töre 1987, Hävringebukten 1988 och Sundsvall samma år.

Ett antal ubåtskommissioner har varit verksamma åren 1983, 1995 och 2001.

Efter Berlinmurens fall minskade incidenterna i antal och under perioden 1995 – 2011 var antalet 0. 2010-talet och framåt har en viss ökning av kränkningar skett.

Under 1980- och 1990-talen gjordes avsevärda satsningar på utrustning lämplig att utnyttjas vid eventuell ubåtsjakt.

Man kan så här på slutet konstatera, att endast U 137 år 1981 har med säkerhet identifierats.

Från fast till rörligt kustartilleri

När kustartilleriet sattes upp den 1 januari 1902 med regementena KA 1 i Vaxholm och KA 2 i Karlskrona övertog man anläggningar, personal m.m. från Vaxholms respektive Carlskrona artillerikår, uppsatta 1889 respektive 1893.

Det rörliga kustartilleriets vagga stod på Oscarsvärn i Karlskrona. Det började redan 1897, då Carlskrona artillerikår fick sitt fjärde kompani, vilket skulle bemanna de rörliga enheterna placerade på Oscarsvärn. Rörligheten var inte särskilt stor och vid förflyttning gällde handkraft.

Enligt 1914 års försvarsbeslut skulle kustartilleriet tillföras rörliga batterier, men det skulle dröja flera år, innan de levererades. I samband med mobiliseringen tillfördes femton ridhästar och successivt tillfördes 65 stamhästar och ytterligare 200 inhyrdes.

1925 års försvarsbeslut, innebar, att den rörliga tjänsten vid kustartilleriet i princip upphörde och att avhästningen var klar 1926.

Omkring 1930 togs frågan upp om att motorisera det rörliga kustartilleriet och det började gå sakta framåt. År 1936 fanns vid KA 2 två traktorer, fyra s.k. rekbilar, fyra dragbilar, fyra lastbilar och en motorcykel. Omkring 1930 tillfördes KA 2 fyra 10,5 cm kanoner m/27.

År 1937 genomfördes två samövningar med armén bl.a. en i Västervikstrakten, där den nya 15,2 cm kanonen m/37, visades upp för representanter för riksdag och flera andra institutioner. Resultatet blev, att kustartilleriet skulle överta de av armén beställda pjäserna m/37. Samtidigt ökade antalet fordon radikalt, såväl stamfordon som inhyrda.

Detta system kom att bli kustartilleriets ledande rörliga förband in på 1980-talet.

Under andra världskrigets slut tillfördes nio 21 cm kanon m/42 med tillhörande dragfordon från Skodaverken i Tjeckoslovakien. Pjäserna klassades som rörliga, men var egentligen endast flyttbara.

I slutet på 50-talet påbörjades försök med marina kommandoförband enligt brittisk förebild. Det resulterade i kustjägarkompanier. Totalt åtta stycken kustjägarkompanier organiserades. Det var kraftfulla anfallskompanier med eget understöd i form av 12cm granatkastare och egna resurser för fjärrspaning, innästling och sabotage i form av attackdykare. Kustjägarkompani 70 som beteckningen kom att bli var förmodligen att av världens största kompaniförband med lite drygt 250 man. Kustjägarkompaniernas uppgift var att agera ”brandkår” i brigadområdena för att snabbt kunna återta terräng och skydda artilleriförbanden. När amfibiebataljonerna organiserades uppgick de åtta kustjägarkompanierna i det nya förbandet(n).

I slutet av 60-talet kom de rörliga spärr­bataljonerna. I bataljonerna ingick ett kanonbatteri, ett robotbatteri och en minspärrtropp som stridsmedel samt ett stabsbatteri för ledning. Pjäsen, KA-pjäs m/65, var en rörlig version av 7,5 cm fast pjäs m/57.

Under 90-talet utgick de rörliga spärrförbanden och ersattes av en helt ny sjörörlig förbandstyp, amfibiebataljon och  självständiga amfibiekompanier. Amfibiebataljonens huvudvapen var robotar (Rb 17) och minor(System M9). För markstriden fanns två kustjägarkompanier och ett granatkastarkompani. Förbandet var till sin helhet båtburet där Strb 90H var den dominerande båttypen. När Kustartilleriet lades ner år 2000 fanns det sex amfibiebataljoner och sex fristående amfibiekompanier i krigsorganisationen.

1977 började en ny era för det rörliga kustartilleriet. Då påbörjades trupproven med 12/80-systemet (Karin), för att ersätta de gamla 15,2 cm kanonerna m/37, som alltså hade tjänat Kustartilleriet under 40 år.

Det var ett helt nytänkande vad beträffar rörligt kustartilleri genom att pjäsen med 12 cm kaliber blev självgående, automatriktad och med automatisk laddning. Detta hade inte förekommit bland rörliga pjäser i hela världen.

Parallellt med utveckling av en ny rörlig pjäs skedde en omfattande förnyelse av eldledningsutrustning, sambandsutrustning, fordon m.m.

Systemet togs i bruk i mitten av 1990-talet och kvarstod tills kustartilleriets nedläggning år 2000. Systemet betraktades av många som världens främsta rörliga artillerisystem.

När kustartilleriet sattes upp den 1 januari 1902 tillfördes 85 batterier av olika kaliber, ålder och rörlighet. Dessa var i huvudsak grupperade nära de anläggningar de var tänkta att försvara. Successivt avvecklades många av dessa, men det tillfördes nya enheter. I Stockholms skärgård skedde en förflyttning av artilleriet från centralt på Värmdö ut till den s.k. havsbandslinjen och på motsvarande sätt skedde i Göteborgs skärgård.

Från 1955 och framåt avvecklades huvuddelen av de äldre batterierna. Vid Kustartilleriets nedläggning år 2000 fans av de fasta batterierna kvar 6 st 12 cm batteri m/70 (18 pjäser), 3 st 10,5 cm batteri m/54 (6 pjäser) och 5 st 7,5 cm batteri m/57 (av ursprungligen 30).

I och med nedläggningen av det fasta och det rörliga kustartilleriet var kustartilleriet förpassat till historien och ersatt av Amfibiekåren.