Under våren 1943 var det säkerhetspolitiska klimatet mellan Sverige och Tyskland spänt. Sverige såg en risk att Tyskland genom ett blixtanfall skulle vilja ta kontroll över landet. Då, precis som idag, utgjorde marinens enheter till sjöss ett skydd av Sveriges territoriella integritet.
HMS Ulven ingick i Göteborgseskadern och skulle delta i en taktisk övning utanför Göteborg tillsammans med bland annat pansarskeppet Manligheten samt ett antal jagare och ubåtar. Övningen gick ut på att ytfartygen skulle förflytta sig längs kusten, i remsan av svenskt territorialvatten, medan ubåtarna fick tilldelat sig vars ett område, eller ruta, ett den 15 april och ett annat den 16 april.
Under övningen den 15 april sågs HMS Ulven under övningsmässiga förhållanden anfalla ytfartygen under förmiddagen, men inte under eftermiddagen. Detta ansågs inte uppseendeväckande utan kunde bero på olika anledningar, bland annat på de då korta skjutavstånden för torpeder, vilket gjorde att man var tvungen att ligga helt rätt för att få ett bra skjutläge.
”Jag står på Ulvens torn”
När man under natten inte lyckades få radiokontakt med HMS Ulven för att ge order om att de skulle byta område började man ana oråd och när pansarskeppet Manligheten under den 16 april inte heller kunde se några livstecken, befarade man att något allvarligt kunde ha hänt. Samtliga fartyg i området samt flygspaning beordrades då till sjöss för att söka efter HMS Ulven. Redan klockan 11.30 hittades en av HMS Ulvens telefonbojar, men det visade sig att kabeln till bojen var avsliten, varvid det stod klart att en olycka hade inträffat. Sveriges samtliga resurser för ubåtsräddning beordrades till området i hopp om att kunna hitta besättningen vid liv för att rädda dem. Det var dock inte förrän den 5 maj nyheten kom från en av HMS Belos dykare att HMS Ulven var funnen.
— Jag står på Ulvens torn, rapporterade dykaren.
Dykaren kunde konstatera att förskeppet var skadat och tog med HMS Ulvens flagga till ytan som bevis. Den 21 juli bärgades HMS Ulven från 52 meters djup och en grundlig undersökning av ubåten kunde genomföras. Den 4 augusti genomfördes en minnesceremoni på Nya varvet i Göteborg och därefter fördes de omkomna besättningsmedlemmarna till sina respektive hemorter.
Minnet lever vidare
På 75 årsdagen för HMS Ulvens förlisning hedrades minnet av de 33 omkomna besättningsmedlemmarna på olika platser i landet. Första ubåtsflottiljen genomförde en minnesceremoni på platsen till sjöss där ubåten förliste samtidigt som det genomfördes en minnesceremoni på galärkyrkogården på Djurgården i Stockholm, där fartygschefen samt sekonden på HMS Ulven ligger begravda.
På ceremonin i Stockholm fanns bland annat representanter för marinen i form av marintaktisk chef Anders Olovsson samt stabschefen för marin produktion Per Öhrstedt, ubåtsklubbar samt anhöriga till besättningsmedlemmarna på plats. Under ceremonin på förlisningsplatsen utanför Göteborg höll marinchef Jens Nykvist tal, amiralitetspastor Daniel Breimert genomförde korum medan Marinens musikkår spelade.
— Mina tankar går idag, 75 år efter Ulven-olyckan, till våra omkomna ubåtskamrater och deras anhöriga, sa marinchef Jens Nykvist.
Olyckan satte tonen för dagens säkerhetsarbete
Trots den mycket beklagliga totalförlusten av HMS Ulven och hennes besättning har Sverige fortsatt att designa, bygga och operera ubåtar. Som skydd för Försvarsmaktens ubåtsbesättningar har ubåtarnas design utvecklats för att bättre kunna hantera en eventuell olycka.
— Vi har också byggt upp ett världsledande ubåtsräddningssystem, med HMS Belos och ubåtsräddningsfarkost, som ska kunna omhänderta besättningen i en skadad ubåt. Men framför allt vill jag lyfta fram vår fantastiska personal. Vi kan ha all teknik och säkerhetslösningar i världen, men utan vår professionella personal som genom sitt agerande minskar risker inom ubåtslivet avsevärt är teknik ingenting värt, sa marinchef Jens Nykvist i sitt tal på HMS Belos.
Ett exempel på den säkerhetskultur som finns inom Försvarsmakten är att det årligen genomförs en ubåtssäkerhetsdag på Första ubåtsflottiljen, ofta i tiden runt årsdagen för HMS Ulvens förlisning, för att utveckla och förädla säkerhetsarbetet på förbandet. Den verksamhet som bedrivs i Försvarsmakten är inte riskfri men det arbetas konstant med att minska riskerna inom både teknik och kunskap.