Pappa och på internationell insats

I Sveriges militära bidrag till FN-insatsen Minusma, Mali 07, ingår cirka 250 soldater och officerare. En av dessa är Christian från Norrbottens regemente I 19. Hemma i Sverige väntar och längtar hans familj på att han ska komma hem. En väntan och en längtan som är ömsesidig. Christian delar med sig av hur det är att vara pappa och make på distans.

Flygsamverkansofficeren Christian. Foto: Mikael Wallentin Åström/Försvarsmakten

Christian har två söner, Vincent och Kian, tillsammans med sin fru Sara. Deras vardag är fylld av aktivitet och rörelse året runt. Aktivitet och rörelse som just nu sker utan Christian. Han tjänstgör som flygsamverkansofficer i Mali 07 och är placerad med huvuddelen av styrkan i Timbuktu.

Sönerna Vincent och Kian är i förskole- och skolåldern. Christian och Sara såg det som viktigt att så tidigt som möjligt prata om att Christian skulle iväg på internationell insats. Det är en del av jobbet som soldat och officer i Försvarsmakten. Bakom officeren eller soldaten står ofta en familj som lånar ut sin anhörig för ett år med utbildningstid och insatstid. 

— Jag köpte boken ”När jag lånar ut min pappa till landet osams”. Den är ett av många bra stöd för och förklara varför jag åkte iväg och jobbade. Sönerna fick ett exemplar till förskolan, skolan och hemmet. Sara köpte även en jordglob där vi kunde visa avståndet mellan Sverige och Mali.

Tidsuppfattning för barn kan ibland vara svårt. Ett sätt att få barn till att bättre förstå tiden av väntan på sin förälder är att sätta det i relation till något som går att relatera till, förklarar Christian. 

— Jag försökte dela upp mina frånvarande stunder på olika sätt: ”mellan den första snön och efter nyårsafton, efter nyårsafton och efter påskharen”.

Längtan och väntan är ömsesidig. Tiden i insatsområdet och tiden hemma i Sverige går på utan paus. Något som gör sig påmint under mindre intensiva perioder i insatsområdet. 

— Det är känslomässigt varierande att vara borta från familjen. När verksamheten är intensiv i Mali går dagarna väldigt snabbt, men de dagar som är ”lågintensiva” bjuder det in till mer tankar och reflektion. Då funderar jag väldigt mycket på hur familjen mår, vad pojkarna gör och hur Sara har det på sitt arbete. Jag försöker ringa hem så ofta jag kan, bara för att få höra ”familjelivet” i telefon.

Kontakten med familjen är viktig och gör att den känslomässiga distansen inte känns lika långt som det faktiska avståndet på drygt 550 mil. 

— Jag försöker vara öppen med hur jag känner och tillåter mig att berätta hur jag mår. Det tror jag är viktigt för att också få en bra kontakt med familjen där hemma. Jag längtar efter dem och de längtar efter mig, och det behöver sättas i ord nu när vi är så långt ifrån varandra och inte kan visa det inför varandra.

På frågan om vad Christian saknar mest kommer svaret utan någon större fördröjning: 

— Känslan av att ”finnas till” för hela familjen i deras vardag. Känslan av att få säga god natt åt Vincent och Kian varje kväll i deras rum. Sara är duktig och rutinerad på och få ihop vardagen när jag inte är hemma, men inget kan ersätta min frånvaro fullt ut och det vet jag.

— Jag ser fram emot och få dela mina söners äventyr i skidbacken, längtar efter att få fylla på mitt familjekonto med närhet, få njuta av mjölk vid middagsbordet, äta mat som vi själva lagat, umgås med vänner. Längtar kort och gott efter sådant som inte går att ta för givet under insatsen.