Danmark var ockuperat och Tyskland hade anfallit norska hamnstäder. Finland tvingades sluta fred på Sovjetunionens villkor. Den 15 april 1940 beordrades den svenska översten Gustaf Petri att organisera ett hemvärn och den 29 maj kom riksdagsbeslutet. Hemvärnet hade bildats.
Hemvärnstanken är dock betydligt äldre. Redan 1811 upprättas Gotlands nationalbeväring som omfattar varje arbetsduglig gotlänning mellan 15 och 50 år, nästan hundra år innan allmän värnplikten införs 1901.
En stark förespråkare för allmän värnplikt är den svenska skarpskytterörelsen. Rörelsen initieras på 1860-talet av kända publicister som Lars Johan Hierta, Aftonbladets grundare, som även är för allmän rösträtt och folkhögskolor.
Redan vid årsskiftet 1939 börjar skytteföreningarna själva organisera hemvärn. Den 4 januari 1940 bildas den första hemvärnsföreningen i Tärnsjö i Uppland och skytteföreningar i bland annat Skåne följer efter trots lagen mot olaga kårverksamhet.
Den 31 maj utfärdas "hemvärnskungörelsen" där hemvärnet folkrättslig ställning som en del av armén fastställs. En massiv rekrytering påbörjas vilket gör att de från början 50 000 man utökas så att samtliga som anmält sig under året, nära 94 000, får plats.
Den 25 juni 1940 sattes hemvärnet i beredskap och under de kommande fem åren genomfördes tusentals insatser. En sammanställning av uppdragen under krigsåren visar att 25 svenska flygplan omhändertogs, 35 oidentifierade, 46 utländska samt 45 spärrballonger och propagandaballonger. Hemvärnet ingrep dessutom vid 15 eldsvådor och skogsbränder. Detta trots att beredskapsförband var i tjänst över landet.
Fientliga luftlandsättningar var ett av hoten hemvärnet skulle bemöta, mindre avdelningar och sabotörer skulle uppspåras och oskadliggöras. Hemvärnsmän deltog i efterspaningar av personer och omhändertog även flyktingar. Vid större luftlandsättningar skulle fienden kartläggas och fördröjas och hemvärnsförbanden skulle även biträda vid försvaret av vägspärrar.
Hemvärnet bevakade även förråd och olyckplatser, till de större hörde explosionen i fabriken Nobelkrut i Karlskoga och sprängattentatet mot ett ammunitionståg i Krylbo. Man bevakade även påträffade minor och sprängbojar och oskadliggjorde blindgångare.
Under kriget hjälpte hemvärnssoldater även människor att fly från Danmark och Norge som var ockuperat av Tyskland. Hemvärnschefen och tulltjänstemannen Gunnar Nilsson i Höganäs stödde den danska motståndsrörelsen genom att smuggla vapen och sprängmedel till motståndsrörelsen i Danmark. När samtliga danska judar skulle skickas till läger i Tyskland hösten 1943 lyckades han tillsammans med andra medhjälpare och danska fiskare transportera nästan 1000 judar; män, kvinnor och barn, till Sverige.
Även vid gränsen mot Norge engagerade sig hemvärnssoldater i flyktinghjälp och hjälpte även utländska motståndsrörelser.
Under beredskapsåren bestred Hemvärnet även högvakten samt deltog i massmöten, parader och försvarsutställningar som anordnades för att stärka försvarsviljan.
Att Hemvärnet speglade Sveriges befolkning visade en undersökning som hemvärnsstaben lät genomföra 1944. Skillnaden mellan befolkningen och Hemvärnets medlemmar skilde sig knappt när det gällde näringsgrenar eller de tre socialgrupperna, enda undantaget var hemvärnsbefälen som var överrepresenterar när det gällde företagare och förvaltningspersonal gentemot andelen arbetare.
Redan från början var kvinnor en naturlig del av Hemvärnet. Behovet av hemvärnslottor var stort och de bidrog både genom faktiska befattningar; expeditionstjänst, förplägnadstjänst och materieltjänst, och som tidigare nämnts vid insamlingar och andra stödinsatser.