Förbandschefen överstelöjtnant Jonas Nellsjö beskrev att det var med visst vemod som han överblickade den sista flygningen samtidigt som hela förbandet präglades av en positiv känsla av att uppgiften har lösts med stor framgång utan incidenter och med all personal välbehållen.
Inleddes i april 2011
Det var med Helikopter 10B som insatsen inleddes i början av april 2011. Uppgiften var då så kallad "Tactical medevac" vilket innebär planerade taktiska transporter av skadade från en enklare sjukvårdsinrättning till en med kapacitet för mer avancerad sjukvård. Fram till slutet på mars 2013 löste Helikopter 10B totalt 82 uppdrag inom stora delar av Regional Command Norths område där skadade av ett flertal olika nationaliteter transporterades för att få bästa möjliga vård. Totalt flögs det nästan 600 timmar under framförallt skarpa uppdrag, men även under flygträning.
För att lösa av Helikopter 10B i Afghanistan anskaffades amerikanska UH 60M Black Hawk-helikoptrar (benämnda Helikopter 16 i Försvarsmakten). Dessa upphandlades och förbereddes för insats på rekordtid och i början av april 2013 övertog Helikopter 16-förbandet medevac-uppgiften. Uppgiften vidgades vid skifte av helikoptertyp till att även omfatta transportflygningar och "forward medevac", vilket innebär förmåga att hämta sårad personal i eller i nära anslutning till ett stridsområde.
Den nya uppgiften har inneburit att stå i beredskap under två dygn åt gången för att vid inkommande larm inom 15 minuter kunna starta med en rote för att hämta upp sårade och akut sjuka och inom en timme från start kunna överlämna dessa för vård på sjukhuset på Camp Marmal. Mellan början av april 2013 och den sista beredskapsdagen nu i maj 2014 har Helikopter 16-förbandet genomfört tio Forward-uppdrag, fyra Tactical-uppdrag och 14 transportuppdrag. Beredskapen har delats med ett tyskt förband med NH 90-helikoptrar (samma helikoptertyp som i Försvarsmakten benämns Helikopter 14). Totalt har Helikopter 16 flugit lite drygt 1 000 flygtimmar i Afghanistan eller cirka 18 flygtimmar per vecka.
Några reflektioner
− Att insatsen med våra helikoptrar av olika typer nu är över i Afghanistan känns tomt. Det är å andra sidan såklart glädjande att alla som deltagit i insatsen är hemma eller på den sista etappen mot Sverige och att uppgiften är löst utan att någon allvarlig incident med olycklig utgång inträffat. Uppgiften har nu under mer än tre år lösts på ett föredömligt sätt tack vare ett mycket professionellt arbete, uppträdande och inställning av alla de som bidragit till lösande av medevac-uppgifterna från Camp Marmal, säger brigadgeneral Gabor Nagy, flygtaktisk chef vid Försvarsmakten.
Gabor Nagy berättar att det känns som en ofantlig tid sedan han första gången var på plats på Camp Marmal 2008 för att göra en första rekognosering för det som skulle bli den första insatsen med transportflygplanet TP 84.
− Jag och några medarbetare var som en första omgång på Camp Marmal för att samtala med den tyska baschefen om att få nyttja plats för en "commandpost" i anslutning till plattan på flygplatsen. Vi blev tilldelade en "ruta grus" i det som sedermera blev Camp Gustaf. Inledningsvis var campen till för vår första och andra insats med TP 84 i Afghanistan under fyra sommarmånader 2009 och 2010.
I början av april 2011 etablerades enheten SAE Hkp 10 på Camp Gustaf och under några månader 2012 var campen välutnyttjat av personal från såväl helikopter- som transportflyget då Försvarsmakten genomförde sin tredje insats med C-130 i Afghanistan.
− Vi har genom våra insatser i Afghanistan lärt oss väldigt mycket om uppträdandet i en internationell miljö. Mycket har startat från en relativt blygsam kunskap, vilket jag minns väl vad gäller bland annat framtagande av flygprofiler inför uppstarten i Afghanistan med Helikopter 10. Under tiden på plats har anpassningen till rådande förhållanden med olika kulturer, procedurer och krav skett mycket fort och i de flesta fall relativt friktionsfritt, berättar Gabor Nagy som passar på att ge en eloge till alla som arbetat i insatsen:
− De som genomfört jobbet på plats har under och efter våra insatser i området fått lovord för sitt professionella uppträdande och för det jobb de gjort, vilket är väl värt att upprepas och sägas igen. Många är de som har de att tacka för ett omhändertagande som sannolikt räddat liv eller i många fall reducerat framtida men och lidande.