När väl utbildningen inför missionen börjar blir närvaron av den uppgift man ska lösa mycket mer verklig och tydlig. Inte minst blir det en helt annan verklighet när det utbildas i till exempel hur soldaterna ska hantera den hotbild som finns i form av hemmagjorda vägbomber och annat som kan skada. Soldaten Jennifer Lindholm berättar hur hennes tankar går inför en kommande insats i Afghanistan.
Måndag morgon och jag har passerat vakten på ett snötäckt Berga, ännu en dag i Kåren. Jag tror att jag är en av de få som på söndagar längtar till att det ska bli måndag. Jag heter Jennifer och jag är soldat på 201. Ledningskompaniet, andra amfibiebataljonen.
Det är ett konstant bakgrundsbrus om det som har påverkat hela bataljonen, den kommande Afghanistaninsatsen. Redan ett halvår innan insatsen, har det påbörjats en hel del förberedelser inför missionsutbildningen som drog igång i januari. Syftet är att alla ska fångas upp och ligga på samma utbildningsnivå inför det som i Försvarsmakten benämns som FS 25 – det 25:e bidraget till Isaf-styrkan i Afghanistan.
Vi har redan fått en grundläggande utbildning om de förekommande hoten som vi kan förvänta oss möta i Afghanistan - att alltid vara vaksamma på ”frånvaron av det normala och närvaron av det onormala”.
Citatet upprepas ideligen på utbildning i C-IED (skydd mot improviserade sprängladdningar).
När det visas filmklipp på IED:er och vad de kan ställa till med, slår tanken mig om hur jag och min grupp om bara ett par månader kommer att åka på sandiga vägar där de finns en risk att IED:er finns nergrävda och citatet att ”en olycka kommer sällan ensam” är något som etsas sig fast i mitt minne efter att utbildningen slutförts.
Vanligtvis så ingår jag i en stridsledningsgrupp som arbetar i det trånga utrymmet nere i amfibieledningsbåtarna. Det finns många ledningssystem och rutiner som äntligen börjat kännas bekant men snart ska skärgården utanför regementet med dess kobbar och skär bytas ut mot sand och klippiga berg i Afghanistan.
Det kändes lite vemodigt att lämna sin ordinarie och familjära arbetsplats på ledningsbåten och tanken slog mig att det kanske var den sista gången som jag var nere i båten tills det att jag kommer hem efter missionen. Min nya arbetsplats och miljö kommer sannolikt vara lika främmande för mig som det måste kännas för de nya soldaterna som nyligen tillkommit till kompaniet under hösten. Det är ju inte bara ledningsplatsen som kommer att ändras, det är även ny materiel som tillkommer. Jag känner dock att vi har en gedigen grund att stå på och vi har redan genomfört utbildningar på delar av den materiel som vi kommer att se under missionen så att det inte ska vara några tveksamheter om handhavandet när vi drar igång med missionsutbildningen på Livgardet.
Det är med lite blandade känslor inom gruppen när det kommer ut stora lass med ny personlig materiel, vissa blir stormförtjusta och älskar allt som heter ny materiel medan andra inte är lika entusiastiska över att få ännu mer som ska få plats i de redan knökfulla skåpen.
Under det senaste halvåret har banden i gruppen vuxit fram och blivit allt starkare ju längre vi kommit i soldatutbildningen, och ju närmare vi kommer avresedatum. Förutom på arbetstid så blir det allt oftare att man träffas utanför grindarna för att umgås.
Ett roligt exempel var under semestern då vi var flera från bataljonen som åkte ner till södra Nederländerna och deltog i Nijmegen marschen. Under fyra dagar gick vi totalt 160km och mötte glada människor och militärer från många nationer. Det var ca 50 000 deltagare i marschen och längs med vägarna var det folkfest. Det är nog en upplevelse som samtliga deltagare sent kommer att glömma.
Jag tror att vi som påbörjade missionsutbildningen i januari är utvalda, men vi är inte speciella. Vi har fått en uppgift som vi ska lösa på bortaplan tillsammans med andra militära enheter från andra nationaliteter. Vi kommer att prövas som grupp, soldat och människa men vi kommer också att lösa uppgiften gemensamt.
”En soldat hatar inte den som står framför sig,
utan älskar de som står bredvid sig”
Jennifer Lindholm