Vi skruvar tillbaka tiden fyra timmar, närmare bestämt till klockan kvart över sex på morgonen. Platsen är den svenska militärbasen Camp Northern Lights utanför Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan. Solen klättrar med bestämdhet upp på himlavalvet, termometerns stapel stiger den med. På den stora asfalterade ytan står ställföreträdande gruppchefen Magnus Kjerling och går igenom det kommande uppdraget med sina kollegor. Först ska de till militärbasen Monitor i utkanten av Sheberghan, sedan tillbaka mot Mazar-e-Sharif och den stora tyska militärbasen Marmal, varefter de vänder hem mot Camp Northern Lights. En heldag och mycket gods som ska levereras.
– Jag har varit i Afghanistan i cirka två månader, och jag har kört mellan 70 – 80 lastbilstransporter. Så mycket jobb är det, berättar Magnus när han med stadig näve fattar tag i ett handtag för att klättra upp i lastbilshytten.
Tändningen vrids om och den kraftiga Scania-motorn startar med ett muller. Därefter formeras en mindre fordonskonvoj med första delmålet Monitor, cirka två och en halv timme väster ut.
– Att köra med ett långt lastbilssläp är inte jätteroligt överallt, berättar Magnus och fortsätter:
– Man måste komma in i ett visst tankesätt. Lära sig förstå trafikrytmen och beteendet här. Folk kastar sig ut i korsningar och man måste verkligen ha stenkoll på medtrafikanterna. Just nu har vi exempelvis en trehjulig motorcykel som tränger sig på högersidan, säger Magnus samtidigt som han fokuserar blicken i sidobackspegeln.
Efter en stund lämnar vi storstadsmyllret inne i Mazar-e-Sharif och accelererar upp i anständig landsvägsfart. Det känns som en oerhörd lång raksträcka fram till Sheberghan. Det torra och karga landskapet tycks oändligt. Men efter en stund kommer vi till ett område som är relativt grönt. Längs med väggrenen sitter tre pojkar i sex – sju årsåldern och leker, samtidigt som bilar dundrar förbi i hög fart. Längre fram passerar vi en by där några herrar sitter och säljer vattenmeloner. Det är högsäsong för det nu.
– Man ser melonförsäljarna överallt just nu, fastlägger Magnus.
Svagt i bakgrunden strömmar ömsom country, ömsom hip-hop ur högtalarna i lastbilshytten. Ibland bryts musiken av det sprakande ljudet från kommunikationsradion. Efter ett antal mil längs den afghanska riksvägen kommer vi fram till Sheberghan och militärbasen Monitor. Avlastning av godset, pålastning av ett par bilar som ska till verkstaden på Marmal, och seden en välförtjänt lunch. Jämte Magnus sitter Emanuel Johansson som också är lastbilschaufför, men som idag bemannar kulsprutan på en av transportbilarna.
– Vårt jobb med fraktningar är väldigt viktigt. Gods i större mängder måste ju alltid transporteras, annars fungerar inte verksamheten, säger Emanuel med allvarlig min.
Lunchrasten är slut. Fordonen bemannas. Det är dags att åka tillbaka till Mazar-e-Sharif för leverans till Camp Marmal, sedvanlig av- och pålastning, varefter vi kan återvända till Camp Northern Lights. Klockan är runt halv sex på eftermiddagen när Magnus tar av sig säkerhetsbältet, klättrar ner från hytten, för att avslutningsvis konstatera:
– Jag trivs jättebra med det är jobbet!