Det är onsdag den 11 april och knappt tre veckor sedan vi landade på Pristina flygplats, Kosovo. KS 24 lämnade i början av veckan och nu är det vi, KS 25, som har ansvaret. Just den här dagen har vi som militärpoliser till uppgift att skjutsa kontingentschefen till Podujevo, en liten stad i nordöstra Kosovo, där han ska besöka det ungerska samverkansteamet.
När chefen och den medföljande turkiska officeren satt sig till rätta i baksätet, kryper vi långsamt ut från Camp Film City och fortsätter norrut längs väg ”Fish” och vidare på ”Shark”. Väl framme i Podujevo parkerar vi bilen vid den lokala polisstationen och bestämmer en tid för återsamling.
Nyfikna blickar
Medan chefen är på sitt möte passar vi på att till fots utforska den, för oss, nya staden. Vi går längs stadens kanal och vidare upp på vad som verkar vara huvudgatan med affärer och kaféer. Var vi än går hälsar människor glatt och barn och ungdomar tittar nyfiket. Vi försöker få kontakt med ett gäng ungdomar i högstadieåldern för att förstå vad alla fnissar åt. Är det ovanligt med militärer just i den här staden? Är det spännande med en ung, blond tjej i uniform? Är det någon text på uniformerna? Ingen av våra frågor blir besvarade. Men reaktionerna är ju uppenbart positiva, så vi vinkar glatt och går tillbaka mot bilen.
Samverkansteamet besöker en serbisk familj
Efter en bättre lunch frågar en av ungrarna om vi är beredda att köra ut i terrängen. Absolut tycker vi och följer efter de andra bilarna längs de gropiga grusvägarna. Efter några kilometer förstår vi varför han kände sig tvungen att fråga. De små groparna har förvandlats till stora vattenfyllda hål och gruset till ordentliga stenar. Det är tur att vi begåvats med en ordentlig terrängbil, annars hade det inte gått.
Den väg vi nu färdas på leder till en obevakad gränsövergång mellan Kosovo och Serbien. Efter en halvtimme når vi målet, en mindre samling hus som tillhör en serbisk släkt på den kosovanska sidan.
Vi blir först tillsagda att vänta vid bilarna, medan chefen och samverkansteamet går för att möta släktens äldste. Den äldste verkar dock inte förstå varför vi ska stå där, utan bjuder in även oss till sitt hem.
Senare förstår vi att en av anledningarna till att chefen beordrat oss att stanna vid bilarna är för att familjen som vi besöker är mycket fattig och samtidigt gästvänlig. Chefen vet att man ofta blir bjuden på något hos den familj som man besöker och vill på detta sätt undvika att tära på familjen resurser.
Inlagd potatis, chilifrukter, ost, torkat kött och vackert målade ägg
Vi blir inbjudna till ett spartanskt möblerat sällskapsrum som domineras av ett bord med tillhörande bänkar. Vid en av de kalkvita väggarna sprakar en kamin.
Cheferna och den äldste småpratar genom en tolk medan frun i huset dukar fram plockmat från gården. Det bjuds på inlagd potatis, chilifrukter, ost, torkat kött och vackert målade ägg. Snart ställs även en långsmal flaska hemmagjord Raki på bordet. Den äldste häller upp i små glas och ställer sig helt oförstående till att vissa är förare och inte borde dricka. Det är väl bara att le och låtsas dricka, tänker vi men chefen är väl medveten om denna taktik och vägleder oss i hur vi ska göra. En av ungrarna förklarar senare att den gamle mannen alltid kör med samma taktik. Försöka få cheferna att dricka flera glas (vilket de inte går på), för att sedan komma till problemen.
Vänskapliga samtal
Släkten på gården består av sex personer, vilka är de enda serberna i området. Den äldste beskriver hur de länge varit förtryckta och uttrycker en frustration över att Kosovos ledning inte verkar bry sig. Samverkansteamets chef förklarar att han lyssnar och tar med sig mannens berättelser, men understryker att det är en fråga för Kosovo och tyvärr inget som KFOR kan göra något åt. Den äldste verkar förstå och förklarar att han inte kräver någonting annat. Han har ett gott öga till KFOR.
Mötet drar ut på tiden och vi avrundar. Alla tar i hand och det delas ut många kindpussar och kramar innan det återigen är dags att skumpa tillbaka mot asfalterade vägar.
Om skribenterna
Samuel Almquist
26 år – specialistofficer vid 15. Militärpoliskompaniet, Livgardet
Anställd i Försvarsmakten sedan 2009
Johanna Lindgren
22 år – soldat vid 15. Militärpoliskompaniet, Livgardet
Anställd i Försvarsmakten sedan 2010