Så nära verkligheten man kan komma

Övning. Raketgranaten går rakt genom dörren och träffar en soldat i benet. Föraren får ut den skadade soldaten ur fordonet och sätter ett avsnörande förband medan en annan soldat chockad irrar runt. En observationspost sätts ut i eldriktningen och man rapporterar in vad som inträffat. Hjälp är på väg.

De engelska skademarkörerna rekryterades på grund av sina amputationer som orsakats av bland annat och trafikolycka. En professionell sminkös fick skadorna att se ut som de just inträffat.
De engelska skademarkörerna rekryterades på grund av sina amputationer som orsakats av bland annat och trafikolycka. En professionell sminkös fick skadorna att se ut som de just inträffat.
De engelska skademarkörerna rekryterades på grund av sina amputationer som orsakats av bland annat och trafikolycka. En professionell sminkös fick skadorna att se ut som de just inträffat. Foto: Anna Norén/Försvarsmakten
Under slutövningen är det inte bara läkare och sjuksköterskor som övas utan även förare, vagnchefer och närskyddssoldater.
Under slutövningen är det inte bara läkare och sjuksköterskor som övas utan även förare, vagnchefer och närskyddssoldater. Foto: Anna Norén/Försvarsmakten
Martin Fejde är narkossköterska och reservofficerare.
Martin Fejde är narkossköterska och reservofficerare. Foto: Anna Norén/Försvarsmakten
De engelska skademarkörerna rekryterades på grund av sina amputationer som orsakats av bland annat och trafikolycka. En professionell sminkös fick skadorna att se ut som de just inträffat. Foto: Anna Norén/Försvarsmakten
Under slutövningen är det inte bara läkare och sjuksköterskor som övas utan även förare, vagnchefer och närskyddssoldater. Foto: Anna Norén/Försvarsmakten
Martin Fejde är narkossköterska och reservofficerare. Foto: Anna Norén/Försvarsmakten

Sjukvårdsenheterna i afghanistanstyrkan FS 22 fick en verklighetstrogen slutövning på sin befattningsutbildning vid Försvarsmedicincentrum i Göteborg. För att ge lite extra realism till övningen hade professionella skademarkörer och en sminkös hyrts in från England.

Figuranter ger extra dimension

– Det är första gången vi använder oss av arm- och benamputerade personer som figuranter. Tanken är att det ska ge en extra dimension när det också ser ut att vara på riktigt. Det är en helt annan sak att hantera en människa som saknar ett ben till exempel, och inlevelsen i momenten blir starkare, säger Martin Fejde, som är momentövningsledare. Han är till vardags narkossköterska på Akademiska sjukhuset i Uppsala men är också reservofficer och har varit i Afghanistan under FS 19. Han menar att det är värdefullt att kunna dela med sig av sina erfarenheter till dem som snart ska ge sig iväg på insats.
De övade får spela mot sådant som faktiskt hänt vid tidigare insatser, och som utvärderats för att sedan användas i utbildningen.
– Det vi övar här är givetvis en kompott av dessa faktiska händelser, så man känner inte direkt igen dem. Men det ger ändå sjukvårdspersonalen en realistisk bild av vad som kan inträffa, menar Martin Fejde.

Sista veckan av tre

För sjukvårdspersonalen som ingår i FS 22 är det den sista veckan av deras tre veckor långa utbildning på Försvars medicincentrum. Den första veckan utbildades legitimerad sjukvårdspersonal i BATLS, battlefield advanced trauma life support, som är en modifiering av den civila motsvarigheten, fast med fokus på militär medicin som skottskador och sprängskador. Men under slutövningen är det inte bara läkare och sjuksköterskor som övas utan även förare, vagnchefer och närskyddssoldater.
Mycket handlar om samarbete och gruppdynamik, att få soldaterna att fungera som team, även i olika gruppsammansättningar.
För dem som är övningsledare handlar en övning av den här sorten om lång omsorgsfull planering. Det är mycket som ska klaffa, men om alla gör sin del går det av sig självt.
– Samtidigt som vi håller på med utbildning för FS 22 planerar vi för FS 23, säger Cecilia Gustafsson, som är kurschef för insatsutbildningen på Försvarsmedicincentrum. För hennes del handlar mycket om att jobba med kontaktytor. Förutom att skaffa fram markörer gäller det att få hit dem som varit på insats tidigare, vilket inte alltid är lätt eftersom många jobbar inom sjukvården och måste ta ledigt. Som yrkesofficer och sjuksköterska är hon väl lämpad för att vara en länk mellan det civila och militära.
– Det är viktigt att tänka på hur man uttrycker sig, somliga vi utbildar är väldigt erfarna, vissa börjar från scratch. En annan stor utmaning är att många har låg militär kunskap när de kommer till Försvarsmedicincentrum.
– Enligt mig sker utbildningen i fel ordning, det vore bättre om merparten av den militära utbildningen skedde först och befattningsutbildningen efteråt, säger Cecilia Gustafsson.
Däremot tycker hon att det är en stimulerande personalkategori att utbilda, eftersom den är väldigt blandad.
– Vi har ett ålderspann som sträcker sig mellan 20 och 60 år, och det är en bra mix av både kvinnor och män, med såväl civil som militär bakgrund. I denna utbildningsomgång är det 45 stycken som deltar.

Förutom själva sjukvårdsutbildningen har man den här gången också fokuserat på bearbetning av känslor. Som en del i det var psykologer från HR-centrum med vid övningen, bland annat för att se hur deltagarna hanterar chockade soldater.

Att ta in engelska skademarkörer var ett provförsök, men det kan bli fler gånger. Cecilia Gustafsson menar att Försvarsmedicincentrum först ska ut värdera hur soldaterna agerat gentemot dessa.
– Men en fördel med de engelska deltagarna är att vi svenskar får en extra sporre för att finslipa språket. Soldaterna måste
ju rapportera och kunna medicinska uttryck och termer på engelska, säger Cecilia Gustafsson.
En idé som finns på Försvars medicincentrum är att bjuda in före detta soldater som är amputerade på grund av stridsrelaterade skador. Då kan de förutom att agera skademarkörer även berätta om sina upplevelser.