Det är tre veckor kvar av hans tjänstgöring i FS 19 i Afghanistan. Han har åkt samma väg många gånger utan att något hänt.
– Det jag minns från den 19 november förra året är att bilen fylldes med rök och att mina byxor brann, berättar Bengt Flodin.
Han svimmade av en stund, och förstod nästa gång han vaknade att något allvarligt hänt.
– ”Det är dåligt med mina ben”, sa jag till min kollega. Han svarade: ”Vi kommer att ta hand om dig”. Jag upprepade frågan: ”Det är dåligt med mina ben, eller hur?” ”Ja, svarade han, men vi kommer att ta hand om dig”. Jag fattade direkt. Jag hörde helikoptern och nästa gång jag vaknade var jag på sjukhuset i Uppsala.
Bengts fru Annelie Forshage jobbar liksom Bengt på I 19 i Boden och hon befann sig på jobbet när hon nåddes av beskedet att hennes man var allvarligt men inte livshotande skadad. Hon har kännedom om miljön i Afghanistan eftersom hon själv tjänstgjorde under FS 17.
– Jag jobbade på stabsexpeditionen som alltid är inblandad när saker händer. På något sätt gick jag genast in i den rollen när jag fick beskedet och började tänka på de olika rutinerna och uppgifterna. Jag ställde nog andra frågor och reagerade annorlunda än de flesta anhöriga skulle ha gjort i en sådan situation, säger Annelie.
Viktiga sekunder
Mycket var fortfarande oklart. Exempelvis visste ingen säkert om det var ett eller båda benen som var skadade vid denna tidpunkt. Det första dygnet efter händelsen ägnade Annelie åt att berätta vad som hänt för släkt och vänner. Parets två söner, 15 och 20 år gamla, fick det svåra beskedet att deras pappa var på väg hem tre veckor tidigare än planerat. Dessutom la Annelie mycket energi på att övertala den armétaktiska staben som ansvarade för hemtransporten, med god hjälp av bland annat regementschefen, att hon skulle få vara med på flygplatsen när ambulanstransporten landade med Bengt och en av hans två finska kollegor som också skadades.
– Jag kan inte beskriva hur viktiga de sekunder jag fick se Bengt på flygplatsen var. Det var som att snön smälte omkring mig, säger Annelie.
Uppvaknande i Sverige
Bengt Flodin som fortfarande var nedsövd fördes till Uppsala akademiska sjukhus där han opererades.
– Jag var medveten om vad som hänt direkt när jag vaknade, säger han.
Bengt beskriver sig själv som en mycket envis person som hellre ser möjligheter än problem, och han satte tidigt upp några viktiga mål för sig själv.
– Bland det första jag tänkte när jag vaknade var: ”Mina ben är borta och jag får inte tillbaka dem. Jag ska gå, jag ska köra bil och jag ska börja jobba igen”, säger han.
Nu följde en tid på sjukhus där bland annat ytterligare en operation gjordes. Julen firade familjen i en lånad lägenhet i Uppsala och det var första gången Bengt kunde lämna sjukhuset för en stund. Familjen fanns hela tiden vid hans sida. Den 19 januari, exakt två månader efter smällen stod Bengt Flodin upp med hjälp av proteser för första gången och den 24 januari lämnade han sjukhuset för gott. Den 8 februari tog han den sista värktabletten.
– Jag har haft bortskämt lite smärta i benen. Det har mer varit domningar och stickningar när jag blir trött efter mycket gående, säger Bengt.
Omtanke om andra
Bengt har tänkt mycket på sina anhöriga som han tycker har haft det bitvis tuffare än han själv. Dessutom funderar han mycket på de finska soldater som åkte i samma fordon som han själv och som också skadades mindre allvarligt vid händelsen.
– Jag har ett chefsansvar eftersom de var mina soldater. Jag vill ha möjlighet att träffa dem alla för att höra hur de mår. Vi har haft mailkontakt men ännu inte kunnat träffas, säger Bengt.
FS 19 har haft sin återträff enligt ordinarie rutiner, men eftersom de två soldater som skadades samtidigt som Bengt tillhör det finska försvaret har det varit lite mer komplicerat. Här kan samarbetet mellan de två länderna förbättras, tycker han.
Tillbaka till vardagen
Väl i hemmet började familjen kämpa för att komma tillbaka till vardagen igen. Bengt hade kontakt med Försvarsmakten, både centralt och med sitt förband I 19. Stödet till honom och familjen har varit mycket bra tycker han. Dessutom hade hans vårdcentral, Försäkringskassan och Bodens kommun viktiga roller.
– Jag har fått två proteser varav den ena ställs in av en ortopedtekniker via dator för att jag ska kunna gå så bra som möjligt. Jag har också fått hjälp att anpassa hemmet, vår bil och min arbetsplats och så har jag fått en barr hemma så att jag kan träna så mycket jag vill, säger Bengt.
Sedan i juli är Bengt Flodin tillbaka på sin arbetsplats på I 19. Han går med hjälp av en käpp, kör bil med en spak som han manövrerar med högerhanden i stället för fotpedaler, han har kört skoter och jagat älg. Hela familjen påverkas av den nya situationen.
– Allt är nästan som vanligt men ändå inte. Det dyker upp nya utmaningar varje dag. Det kan vara allt från en hög tröskel till att det saknas duschstol på hotellrummet, säger Annelie.
Bengt ångrar inte att han åkte till Afghanistan.
– Jag skulle ha valt samma yrke om jag fick en chans till. Jag kan till och med tänka mig att åka tillbaka igen, jag har hela tiden varit medveten om riskerna. Jag valde att gå vidare när det här hände mig och det är det jag gör också säger han.