Klockan var strax innan nio på morgonen när det smällde. Den föregående natten hade Edhem Ganic och hans kamrater i skytteplutonen tillbringat i fält under den klara afghanska stjärnhimlen och de hade delat nattförläggning med soldater och polis ur de afghanska säkerhetsstyrkorna. Efter att ha ätit frystorkad fruktkompott till frukost och packat in utrustningen i fordonen styrde hela styrkan mot byn Ali Zayi någon mil österut. Temperaturen hade trots den tidiga timmen redan nått 40 grader och vägen de körde på var en usel ökenväg och fordonet som körde först drog upp mängder med damm som gjorde att sikten för de bakomvarande fordonen var svår.
– Jag försökte hela tiden köra i det första fordonets hjulspår för att undvika vägbomber. Men på grund av allt damm och den dåliga sikten var det omöjligt att lyckas med detta hela tiden. Och plötsligt så small det, säger Edhem Ganic.
Jägare
Edhem Ganic är en bullrig 25-årig skåning som tar plats och som vanligtvis pluggar på högskolan i Malmö. Han pratar gärna och högt och det breda leendet i hans ansikte är aldrig långt borta. Jobbet i Afghanistan är hans första utlandsmission och han gjorde sin värnplikt för fem år sedan som jägare på K 3 i Karlsborg.
Edhem Ganic och hans familj kom till Sverige från det forna Jugoslavien i början av kriget då Edhem Ganic var grabb. Familjen hade flytt från ett krig, funnit sig väl till rätta i sitt nya hemland men nu ville sonen plötsligt och på frivillig basis åka som soldat till Afghanistan med en svensk flagga på uniformsjackan.
– Det svåra med att åka till Afghanistan var att få min familj att förstå, de var inte glada för att uttrycka sig milt och det var riktigt jobbigt. Men jag måste ju gå min egen väg i livet så jag stod fast vid mitt beslut.
Dålig magkänsla
Den här morgonen hade Edhem Ganic en dålig magkänsla redan innan de startade sina fordon och rullade i väg. Därför kollade han sin utrustning och sitt fordon extra noga.
– På något märkligt vis visste jag att det skulle smälla men jag var helt inriktad på att vi skulle hamna i en eldstrid och inte på att vi skulle köra på en vägbomb.
De hade varit på väg i ungefär en halvtimme när vägbomben exploderade. Den dåliga vägen var väldigt ojämn och gropig och fordonet skumpade fram i det kompakta dammet. Och plötsligt rör sig fordonet framåt genom luften i stället för att rulla.
Inga minnen
– Jag vet inte riktigt hur mycket jag minns av själva smällen, jag har exempelvis inga minnen av att jag skulle ha hört explosionen.
Explosionen var emellertid kraftig, fordonet framför låg ett 50-tal meter före och personalen i det fordonet uppfattade smällen som så kraftig att de först trodde att det var deras vagn som blivit attackerad.
– Jag kände att vi svävade fram och när vi till slut landade tog det tvärstopp. Och då kom också den varma tryckvågen och sköljde över mig, bakifrån och framåt.
"Helvete, jag som hatar att åka karusell"
Det var sammanlagt fyra soldater i fordonet som blivit attackerat. Så snart fordonet stod stilla ropade gruppchefen som satt bredvid Edhem Ganic ”IED, IED” (fackspråk för vägbomb). Och när gruppchefen fått ett par sekunders distans till vad som skett säger han "helvete, jag som hatar att åka karusell".
Sedan slår gruppens mentala autopiloter på och alla börjar kontrollera om kamraterna och de själva är skadade.
– Jag hann aldrig bli rädd när det smällde, allt går så fort och sedan började man ju direkt agera som man tränat. Innan vi hunnit göra avsittning och gått i eldställning utanför fordonet såg jag afghaner som flydde över fälten, men jag uppfattade att det var vanliga bönder som blev rädda att det skulle bli eldstrid och inte som motståndsmän, säger Edhem Ganic.
Smärtor i foten
Det står snart klart att takskytten har svåra smärtor i ena foten och att gruppens signalist har ryggsmärtor. Edhem Ganic och afghansk polis hjälper den fotskadade kamraten till en svensk sjukvårdsvagn som står ett 50-tal meter från gruppens utslagna fordon. Den skadade signalisten tar sig dit för egen maskin. Där påbörjas de första sjukvårdsinsatserna. Nu börjar också Edhem Ganic känna smärtor i rygg och nacke.
– Det är först här jag börjar hinna tänka efter på vad vi just varit med om. Och när de tar av takskytten kängan och jag ser hur trasig hans fot är får jag grymt dåligt samvete, vad fan, det var ju faktiskt jag som förare som körde på vägbomben…
I en extrem miljö som det innebär att vara skyttesoldat i Afghanistan lär medlemmarna i en grupp känna varandra utan och innan. Soldaterna lever tätt intill varandra under snart sagt dygnets alla timmar och när de är ute på uppdrag är de beroende av varandra och måste kunna lita på varandra till fullo. Det gör att det skapas starka band mellan soldaterna och att de enkelt kan läsa av varandra.
"Inte ditt fel"
– Den fotskadade kamraten såg uppenbarligen direkt vad jag tänkte när jag stod där och började klandra mig själv, så samtidigt som sjukvårdspersonalen jobbade med hans sargade fot tittade han mig i ögonen sa: "skärp dig, det var inte ditt fel!". Det betydde mycket då och det betyder mycket i dag, säger Edhem Ganic.
Redan innan den svenska sjukvårdspersonalen på plats är klar med de initiala vårdinsatserna landar en amerikansk Blackhawk-helikopter en bit därifrån. Den får stå och vänta i några minuter innan de skadade soldaterna kan lastas ombord för vidare transport till det tyska fältsjukhuset i Mazar-e-Sharif. Edhem Ganics smärtor hade tilltagit ytterligare så även han flögs till fältsjukhuset.
Helikoptrar stor trygghet
– Väl på sjukhuset rullade allting bara på. Hela sjukvårdskedjan från att det smällde till att vi låg på fältsjukhuset fungerade oerhört proffsigt, precis så där bra som man har hoppats att den ska göra om vi skulle få skadade. Och det är en stor trygghet att veta att det finns helikoptrar tillgängliga, säger Edhem Ganic.
Det enda i omhändertagandet som han är fundersam över är att han blev erbjuden att tala med en präst.
– Snälla, jag är muslim och när jag behöver stöd så är det inte en präst jag vill tala med. Lika lite som en vanlig svensk som har varit med om något jobbigt vill tala med en imam. Det här med fältpräster känns väldigt otidsenligt, inte minst med tanke på att kyrkan och staten sedan länge är skilda åt, säger Edhem Ganic.
Nya uppdrag
Edhem Ganic är nu tillbaka på den svenska campen Northern Lights i Mazar-e-Sharif. Strax ska han ut på nya uppdrag tillsammans med de afghanska säkerhetsstyrkorna. Och sannolikt i ungefär samma område där han körde på vägbomben.
– Det är inga konstigheter. Riskerna är en del av det här jobbet och kan man inte hantera riskerna ska man inte hålla på med det här yrket. Med samma självklarhet som en brandman vill släcka riktiga bränder vill jag ut på uppdrag med mina kamrater igen.
Edhem Ganic tror inte heller att hans syn på och inställning till afghanerna har förändrats efter attacken mot hans fordon.
– De afghaner som gillar att vi är här kommer att fortsätta att göra det och de som med vapen i handen vill bekämpa oss kommer att fortsätta att göra så. Det viktiga är att man inte glömmer bort att vi är gäster i Afghanistan.