Mannen bakom "Om kriget kommer"

Under 1980-talet lade Styrelsen för psykologiskt försvar ned mycket arbete på att informera om svensk säkerhetspolitik och hur ett totalförsvar fungerar. Alla medier var välkomna, från internt producerade filmer till små booklets. Foto: Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF)

"Om kriget kommer" trycktes och distribuerades till samtliga svenska hushåll vid tre tillfällen. Den första kom 1943, när ett fullt brinnande världskrig kom allt närmare svenska gränser. Den andra i samband med Korea-kriget och nedskjutningen av den svenska DC3:an 1953.

Den tredje kom hösten 1961 som en ganska direkt följd av den så kallade Finlandkrisen. Den var en politisk kris i Finland som utlöstes i oktober 1961, efter att Sovjetunionens utrikesminister Andrej Gromyko sände en not till Finlands regering med krav på att omförhandla och förlänga VSB-avtalet. VSB-avtalet hade instiftats 1948 och innebar framför allt att Finland skulle hålla sig neutralt i kalla kriget och avstå från allianser med västmakterna.

Efter dessa tre tillfällen togs "Om kriget kommer" fram vid en handfull tillfällen som ”skrivbordsupplaga”, det vill säga lätt uppdaterade versioner som var klara att skickas ut i händelse av krig. En 1987 och den sista så sent som 1989. Därefter föll Berlinmuren och världen kom att förändras i grunden.

Ansvarig för dessa upplagor var den i psykförsvarssammanhang välkände Eino Tubin. Han arbetade i ett kvartssekel som informatör i det svenska totalförsvaret, under just denna period vid Styrelsen för psykologiskt försvar. Honom ville vi förstås prata med.

Efter en stunds efterforskningar visar det att han i dag är bosatt i Turkiet, företrädelsevis kommunicerar via Skype, alltjämt följer utvecklingen inom det svenska psykförsvaret med stort intresse – och menar att allt för lättvindigt raljerande över den tidens anda är "ohistoriskt" och närsynt.

En officiell handbok i överlevnad

Den allra första upplagan av Om kriget kommer från 1943 inleddes med ett förord av kung Gustav V. Andra världskriget rasar och det norska kungahuset befinner sig i exil till Storbritannien och USA. Foto: Försvarsmakten
Ur 1952 års upplaga av Om kriget kommer. Vaksamheten mot spioner och landsförrädare är stor. Färskast i minnet finns den så kallade "Boden-spionen" Fritiof Enbom, som greps i januari samma år. Foto: Försvarsmakten
"Vid kraftig bestrålning uppstår strålsjuka, som kan vara livshotande." Den tredje versionen av Om kriget kommer gavs ut 1961, kort före Kubakrisens kulmen. Det fanns sakliga skäl att befara det värsta, men kunskapen om de faktiska effekterna av en kärnvapendetonation var ännu begränsade. Foto: Försvarsmakten
Den ständigt närvarande utrymningsfrågan. Praktiska råd och instruktioner i Om kriget kommer 1961. Foto: Försvarsmakten
Försvarsmakten
USA och Sovjetunionen är fullt investerade i Stjärnornas krig. Resten av världen håller andan. Det är 1983 och redogörelserna för skadeverkningarna i Om kriget kommer bygger på konkreta stötvågs- och värmedata. Foto: Försvarsmakten
Dramatisk formgivning i Om kriget kommer från 1983. Foto: Försvarsmakten
Under 1980-talet hade Sverige ett av världens mest utbyggda – och bäst organiserade – system av civila skyddsrum. Från Om kriget kommer (1987). Foto: Försvarsmakten
Den femte och sista omgjorda versionen av Om kriget kommer gavs ut 1989. Foto: Försvarsmakten

Hur såg det ut i andra länder under kalla kriget? Var det svenska psykologiska försvaret unikt?
– Ja, jag tror man kan kalla Sveriges psykförsvar för unikt, eftersom det var organiserat och övat i fred. Det närmaste man kommer är nog Schweiz, men deras motsvarighet var uniformerad. Schweizarna hade till och med tryckerier i bergrum där soldater tryckte dagstidningar. Även i de nordiska länderna har det funnits likheter när det gäller sådant som totalförsvarets uppbyggnad, värnpliktssystem och befolkningens attityder till försvar och säkerhetspolitik.

Annars har vi väl av tradition hämtat mycket av vårt försvarstänkande från Storbritannien?
– Både ja och nej. Storbritannien var en inspirationskälla därför att dess psyops- och psykförsvarsaktiviteter under andra världskriget är så väldokumenterade. Men organisatoriskt fanns inget att hämta. Något organiserat psykologiskt försvar finns inte i fredstid i England och psyopsverksamheten lades ner mellan krigen och fick väckas till liv varje gång den behövdes. När jag gick en kurs i England 1987 bestod hela organisationen av ”en man och hans hund”. Och nu, i och med det omdiskuterade Brigade 77, ska det bli en hel brigad…

En man och hans hund?
– Det var en man som besökte Styrelsen för psykologiskt försvar under 1980-talet, därav inbjudan. Hans jobb var att ordna kurser en till två gånger om året i Chicksands i östra England, där senare 15. Psyops Group låg [det förband som inrättades direkt efter de amerikanska psyopsframgångarna under Gulfkriget 1991]. De flesta på min kurs var engelsmän, någon kanadensare och en nyzeeländare. En man var helt anonym och alltid civilklädd; vi förstod senare att han var sergeant vid elitförbandet SAS, Special Air Service.

Om du ska sammanfatta: vad exakt gjorde Styrelsen för psykologiskt försvar?
– Vi tog över Totalförsvarets Upplysningsnämnds uppgifter, som var att sprida totalförsvarsinformation om Sveriges säkerhetspolitik i allmänhet. Samtidigt ökade kompetensen för forskning när forskningschefen Roland Nordlund och förste forskare Göran Stütz kom till myndigheten. Det som hände ganska direkt var Tjernobylkatastrofen (26 april 1986). Då dök det upp en hel del direkt groteska saker i medier och hos myndigheter; till exempel var det någon myndighet som hävde ur sig att man ur risksynpunkt skulle undvika att dricka mer än 200 liter vatten. Och det är ju sant, dricker man 200 liter då dör man, visst är det så (skratt). Olika myndigheter gav olika information, och det fick snarare effekten att det skrämde upp, snarare än lugnade. Ett annat stort pådrag var i samband med Estonias förlisning 1994. Då hade vi samarbete med forskare i Finland och Estland kring hur det hela rapporterades. Det här var bara några år efter frigörelsen från Sovjet så det fanns en betydande misstro mot all myndighetsinformation. Fortfarande i Estland [där Eino Tubin är född, red anm.] finns det högst levande konspirationsteorier om vad som hände. I Sverige däremot tror jag de har dött ut. En annan viktig förstärkning på SPF var utbildningschefen Per Striby, som tillsammans med veteranen Göran Boberg började utbilda kommunerna i kriskommunikation, där det ingick nog så dramatiska spel utgående från lokala katastrofer. Den enhet som övades mest var radiobevakningen, som med kort varsel skulle avlyssna och utvärdera utländsk radiopropaganda.

Gulfkriget (1990-91) var viktigt också, eller hur?
– Ja, det innebar en omvärdering av hela forskningsläget. De psykologiska operationerna under Gulfkriget nådde framgång till stor del därför att de var samordnade med andra typer av militära insatser. Vi tittade på krigsrapporteringen i medierna, som pressades in i en dramaturgisk ram om kampen mellan ont och gott. Ett annat stort forskningsprojekt rörde före detta Jugoslavien, där Göran Stütz kartlade informationsförmedlingen och den psykologiska krigföringen under Jugoslaviens uppbrott. Hela 1990-talet var en brytningstid. Fokus hade flyttats från fronten (som många gånger inte ens fanns!) till presskonferensen och det var tydligt att informationskriget nu stod för dörren.

"Lätt svenska" och långsamt tryck

Det var inte bara Sverige som lät producera handfasta instruktionsböcker för händelsen som ingen ville skulle komma. Här fram- och baksida från den danska, och snarlikt upplagda, Hvis krigen kommer från 1962. Foto: fredsakademiet.dk

Jag får intrycket av att själva termen ”psykologiskt försvar” ofta varit ett problem. Hur skulle du säga att synen på sådan verksamhet varit från traditionellt militärt håll?
– Det är riktigt, att det hela tiden fanns negativa attityder och en beröringsångest mot psykologisk krigföring och psykologiskt försvar. Ett elevarbete på Militärhögskolan, som föreslog ungefär den organisation som Försvarsmakten har nu, tystades snabbt ner i början på 1990-talet. Den främsta orsaken var att man trodde att försvaret skulle tappa trovärdighet om det sysslade med sådan svartkonst. Idag vill jag tro att den typen av föreställningar är borta. Delvis tror jag det handlat om att folk har förväxlat begreppet ”psykologiskt försvar” med ”psykologi”. Faktum är att Styrelsen för psykologiskt försvar så sent som på 1990-talet försökte byta namn, men man kom liksom inte på något bättre…

Vi måste prata om "Om kriget kommer". Vad anser du om den i dag, som litterär produkt?
– Den är förstås tidsbunden och det är ohistoriskt att raljera. Även den pompösa öppningen med kunglig nåd i den krigstida utgåvan är förståelig om man erinrar sig att den norske kungen då (1943) var i exil och en viktig motståndssymbol. Sista gången en statsministers namn fanns i skriften var nog 1961. Vi får inte heller glömma att fram till nedrustningen kring år 2000 skulle alla krigsplacerade (mer än en halv miljon svenskar) vara beredda att bege sig till sina mobiliseringsplatser vid larm.

”Planlös utrymning och flykt utsätter Dig och de Dina för onödiga lidanden. Kom ihåg vad som hände utomlands under det senaste kriget, då flyende orsakades fruktansvärda lidanden, därför att de i massor blockerade vägarna när de planlöst störtade bort från det hotade hembygden." En av de tidiga utgåvorna av "Om kriget kommer".


Den senaste versionen innan du kom in i bilden gjordes 1983, mitt under den värsta rymdkapplöpningen mellan Sovjetunionen och USA. Du utformade versionerna 1987 och 1989. Det måste ha varit något helt annat?
– Den sista är den som skiljer sig mest. Den är omgjord från grunden och anpassad till ”lätt svenska”, då vi sett att en av de stora bristerna ur informationssynpunkt var att många av de som förväntats läsa "Om kriget kommer", faktiskt inte skulle förstå den. Vi gjorde en skrivbordsupplaga på några tusen exemplar som användes på våra övningar. Och tanken var att vid skarpt läge skulle vi kunna trycka stora mängder. Saken är dock den att jag undersökte hur lång tid det skulle ta att få så många exemplar tryckta, och det visade sig att det skulle röra sig om flera månader. Vi insåg att enda sättet att få ut sådan här information i tid var att trycka det i tidningarna.

Eller så meddelar man ryssarna att de får ha några månaders framförhållning vid eventuellt angrepp?
– Ja, precis (skratt).

Det här är kritisk information med en potentiellt mycket stor målgrupp. Var alla ense om utformningen?
– Det var på sin tid mycket diskussion om huruvida man skulle ha kvar den larmsignal som genast skulle sätta samhället på krigsfot. Per-Axel Landahl, mångårig chef för psykförsvaret, menade att det var bra att ha den av psykologiska skäl. Mot detta talade att det dels var svårt att underhålla tyfonerna så att de kunde blåsa olika signaler, dels att allmänheten inte visste vad signalen betydde och till sist det faktum att signalen – om den ålyddes – skulle skapa totalt kaos.

Till sist: är det något viktigt vi glömt att prata om, tycker du?
– En intressant aspekt är medieplaneringen. Den är central för hela psykförsvaret. Beredskapsnämnden och senare SPF hade i uppdrag att tillsammans med berörda parter planera tidningsutgivning i krig. Sveriges Radio/TV och TT låg utanför denna planering, men deras beredskapsavdelningar hade ett bra samarbete med oss. Det gick så långt att man experimenterade med hemmagjord trycksvärta och uppdrog åt tidningar att lägga upp lager av reprofilm. Det komiska i denna planering var att man totalt kunde förbise viktiga komponenter. Ett exempel är plasten som behövdes för att slå in tidningarna, det är ganska stora mängder. Ett annat är elförsörjningen till tryckerierna, vilket visade sig när de centrala tryckerierna i Tensta lamslogs av kabelbränder på 1990-talet. Till och med två gånger inom ett år. Det visade sig att huvudkabeln och reservkabeln låg i samma kulvert!

Källor

Intervju med Eino Tubin

Hans Jakobsson/hjak.se

David Bergman, 10:e psyopsförbandet

Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps bibliotek, Karlstad

Styrelsen för psykologiskt försvar

Centrum för Näringslivshistoria

Krigsarkivet

Kungliga Biblioteket

riksdagen.se

38:42

När kriget kom (1989)
Denna informationsfilm om det psykologiska försvaret är en del av en djärv satsning på filmmediet som Styrelsen för psykologiskt försvar producerade 1989. Upplägget är det är inte det gamla vanliga om kriget kommer, utan här har Sverige redan dragits in i ett nytt världskrig.

Staffan Dopping är nyhetsankare, Aftonbladet-kolumnisten och SPF:s ordförande Gunnar Fredriksson är statsminister, en amatörteatergrupp från Salem ställer upp för att agera allmänhet. För regin står SPF:s ”husregissör”, britten Tom Younger. Till filmen producerades också ett instuderingshäfte för skolan.  

13:13

Därför har vi ett försvar (1973)
Denna film handlar om en ung, modern kvinna i det svenska folkhemmet. Hon heter Svea, hon är gift, bor i villa, har barn i olika åldrar och hon tränar judo på fritiden.