Så blev Olof Santesson krigskommunikatör

Dagens Nyheters hus i Klarakvarteren i Stockholm 1953. Foto: W Öjarson/Spårvägsmuseet

De åtta sista åren, mellan 1989 och 1996, var du chef för presstjänsten i krig. Vad innebar det egentligen?
– Jag var krigsplacerad som chef för pressektionen, en underavdelning i informationsavdelningen med uppgift att i krig företräda högkvarteret och serva in- och utländska medier. Min fredstida uppgift var att förbereda sektionen inför eventuell mobilisering med bland annat arbetsordning och under övningar leda den.

Du började på Dagens Nyheter 1956. Hur kom det sig att du sögs in i försvarsuppgifter?
– Det är som i alla organisationer att någon blir för gammal och slutar och måste ersättas. När det blev aktuellt var jag äldst i krigsorganisationen – och reservofficer. Jag hade varit kompanichef på A 8 (Bodens artilleriregemente) och fram till 1973 tjänstgjorde jag i Boden. Därefter tyckte min fru att det fick räcka. Då sökte jag, och fick, en plats inom Försvarsstaben i Stockholm i stället. Från 1974 ingick jag i en grupp av informationsbefäl med bakgrund som reservare. Nästan alla andra var stabsdirektörer, det vill säga de hade ingen officersutbildning, utan kom direkt ur medierna.

Hur många var ni?
– Jag skulle säga ett tjugotal. Mellan tummen och pekfingret. Det är svårt att säga, för det fanns de som hade uppgifter inom milona (militärområden). Sedan ska du lägga till de som var anställda och tjänstgjorde i fredsorganisationen. Men om vi pratar om krigsorganisationen: Det var ju meningen att ÖB och informationsavdelningens ledning om krig utbröt skulle vara i Stockholm så länge som möjligt, innan kungahuset, riksledningen, riksdagens försvarsdelegation och högkvarteret flyttade ut till skyddade platser. Vi andra inom informationsavdelningen skulle då medverka i ett för hela riket centralt öppet presskvarter.

Och det var här du kom att förändra en hel del i hur det var organiserat?
– Ja. Min tanke var att det här inte riktigt var ”funkis” – att ha en massa människor därute som inte är kompetenta i det de gör. Det jag gjorde var att på chefens uppdrag få in framför allt folk från försvarsnära företag, typ Saab och Bofors. Det var personer som kunde mycket om militär organisation och om medier, de kunde hantera medier civilt och hade den uppgiften för stora företag. Jag behövde så få journalister som möjligt. Journalister ska inte informera andra journalister… Värt att notera är att i dag finns informatörsyrket på bredden på ett helt annat sätt, så det går inte att jämföra.

Det finns en hel del historier om vad ”radio och tv” skulle göra och vart de skulle ta vägen i händelse av krig. Tryckta medier, däremot, hur såg den uppgiften ut?
– Ja, folk från radio och tv borde ni prata med. Men det är väl svårt, för det var ju för många besvärande hur de i princip satt i krigsknäet. Man har frågat om det skulle ha funnits en presspool för tryckta medier, men det vet jag inget om. Den skulle väl enligt amerikansk modell ha suttit hos ÖB inne i berget. När jag kom in på 1970-talet var i alla fall representanter för radio och tv de enda som fanns där. Det kan ha förekommit sådana idéer även för tidningarna, men det fanns en i Sverige djupt rotad erfarenhet av att det var fel, att tidningarna var rena och fristående.

Om vi återgår till din uppgift. Det är inte helt enkelt att förstå, men vid infoavdelningen fanns alltså två presschefer: Bertil Ternert, Försvarsmaktens presschef i fred, och du själv som var Försvarsmaktens presschef i krig? Det låter – märkligt?
– Det var märkligt. Men Ternert hade fullt upp med arbetet i fred och egentligen ingen tid för krigsförberedelser. I krigsorganisationen var Ternert min ställföreträdare i det centrala presskvarteret. Tanken var att de viktigaste försvarsmyndigheterna skulle vara företrädda och det skulle frågas saker av typen: ’Vad har a) sjukvårdsstyrelsen att säga om läget i dag?, vad har b) försvaret att säga?’ etcetera. Det var ett teoretiskt och dåligt upplägg, tyckte jag.

Var geografiskt befinner vi oss?
– Enligt försvarsplaneringen skulle det centrala presskvarteret upprättas vid Högskolan i Karlstad. Dit hade vi åkt och rekognoserat lokaler men det var inte allmänt känt. Vi hade tagit reda på var det fanns olika mötesplatser och arbetsplatser för medierna och andra smårum, sett till att vi själva kunde ha arbetslokaler. Förberett för krig helt enkelt.

Hur gör man det?
– Man åker dit. Någon gång när det är tomt på studenter. Påsklov, till exempel. Vet inte riktigt när vi var där, men det var tomt.

Varför Karlstad?
– Det här är känsligt. Jag vet att ÖB Bengt Gustafsson kritiserade mig för något tag sedan för att ha nämnt platsen. Men det är klart att om det nu skulle föras krig så vill man inte ha pressen vid kusten.

Övningar i krigskommunikation

Vid tillämpade stabsövningar kunde man testa hur organisationen var tänkt att fungera i en krissituation. Foto: Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB)

Hur övade ni på den här typen av pressfunktioner?
– Hur det här skulle gå till, det övade vi på vid Högkvarteret på Lidingövägen och i dåvarande signalregementet i Enköping (i dag Ledningsregementet). Det här var på 1980- och 90-talet. En viktig sak här är att jag ville öva på sådant som man inom Försvarsmakten var ovan vid att förklara. Till exempel: att förklara förluster (för allmänheten). Det är inte enkelt. Mycket av det här var sådant som jag hade snappat upp på Nato-resor och alltså inte baserat på mitt journalistjobb hemma på redaktionen.

Berätta mer.
– Israelernas sätt att kommunicera de här sakerna gjorde intryck. De valde att ”samla ihop” uppgifter och vara konkret, så att man säger: ”Vi har haft 317 stupade och 263 sårade, under de här dygnen”. Det är mycket bättre än: ”Fiendens förluster har varit stora, våra har varit små.” För då vet allmänheten egentligen ingenting, det är uppgifter som kan betyda vad som helst. Sådant kunde skapa en känsla av att försvaret smusslade med de faktiska förhållandena. Vilka rykten som helst kan uppstå om läget i stort om man börja babbla om exempelvis bedömda förluster i någon krigshändelse. Däremot får man aldrig vänta när det gäller till exempel förluster av större krigsfartyg som kan ha iakttagits av civila. Vår uppgift var ju att vara så trovärdiga som det någonsin var möjligt. Rapportering genom organisationen måste tyvärr ta sin tid, och då är det viktigt att man bara säger sådant som man vet är belagt och inga gissningar, det vill säga beskedet kan ta lite tid.

Kan du nämna annat där det saknades vana?
– Att berätta om fall där egna trupper har råkat beskjuta varandra, så kallad friendly fire. Det är en sådan sak som ingen inom Försvarsmakten hade vana av att öva på. Det kan låta konstigt, men det är min bild att det inte fanns någon general med erfarenhet av friendly fire. De hade helt enkelt inte behövt kunna det. Det var med andra mycket man var tvungen att ta från början i de här sammanhangen. Och, herregud, undra på det – vi var ett land i fred!

Länder som faktiskt upplevt krig har varit noga med att informationen inte får streta. Det var något som Sverige länge inte förstod. Särskilt utlandsinsatser har givit oss erfarenheten att vi måste jobba så med informationen. Ulf Henricsson är ett bra exempel på en tydlig härförare som förstått det. Uppdraget i Bosnien har varit viktigt här, och sedan det i Afghanistan.

Olof Santesson

Du blev alltså Dagens Nyheters ”representant” under 1970-talet. Hur såg det ut på SvD vid samma tid?
– Frågan är felställd. Jag representerade ingen mer än mig själv. Säkert de flesta tidningar hade både försvarsskribenter och sådana medarbetare som var intresserade av det militära. Svenska Dagbladet var inget undantag, men ansågs ju särskilt försvarsvänlig. Unga nördar som tyckte det var spännande med vapen och uniformer var det ingen brist på. Det här var inte långt efter beredskapstiden 1939-1945 och då spreds den andan. Jag tror inte det är samma sak i dag – att det finns journalister som drivs av att det är ”spännande”. Militärledningen gillade dem i alla fall. Däremot gillade de inte sådana som mig, som ställer massa frågor.

"Försvarsmaktens styvbarn" 

Olof Santesson har skrivit om sina erfarenheter som krigsplacerad chef för Försvarsmaktens pressektion i forskningsprojektet "Försvaret och det kalla kriget". Foto: Niklas Ehlén/Försvarsmakten

På pappret låter det som en schizofren uppgift att varje dag företräda liberala Dagens Nyheter men samtidigt var inställd på att när som helst få en helt annan funktion.
– Ja, och det blir det ju. Hade det blivit krig hade jag försvunnit från Dagens Nyheter och befunnit mig på ”den andra sidan”. Som reservofficer var jag skyldig att göra mina dagar, 16 dagar om året i tre år, det blir 48 dagar och sedan fortsatte det. Det var ett märkligt scenario att DN skulle stå utan sin utrikesredaktör i händelse av krig. Samtidigt resonerade man ju hela tiden: ”Det kommer inte bli krig, så det spelar ingen roll.” Sedan kan man i och för sig notera att det även i dag förekommer (att samma journalist har sitt jobb i fred men måste vara beredd att rycka in för uppgifter under till exempel fredsoperationer). Länder med allmän värnplikt – Israel, Schweiz och Finland – har till exempel sådana system. Och jag vet att britterna hade en stor grupp, inom bland annat Reuters och BBC, som också hade eller skulle ha krigsuppgifter. När Storbritannien skickade folk med fredsbevarande uppgifter till Bosnien använde man sådana professionella informatörer. Men då hade de förstås utbildats ordentligt.

Hur såg motsvarande utbildning ut i Sverige?
– Under 1970- och 80-talet: obefintlig. Det var i princip under de allra sista åren under det kalla kriget som vi hade utbildning. Från 1988 och framåt – och då hade vi ganska täta övningar.

Man kan ana en ironi där?
– Ja, det får man väl kalla det (skratt). Då övades det stort krig, med hela försvaret inkopplat. Det var bara det att riskbilden hastigt svängt. Det finns en lärdom där någonstans.

”Försvarsmaktens styvbarn” är en term du använt för att beskriva hur man länge såg på informationstjänsten. Kan du utveckla det?
– Länder som faktiskt har upplevt krig har varit noga med att informationen inte får streta. Det var något som Sverige länge inte förstod. Särskilt utlandsinsatser har gett oss erfarenheten att vi måste jobba så med informationen. Ulf Henricsson är ett bra exempel på en tydlig härförare som förstått det. Uppdraget i Bosnien har varit viktigt här, och sedan det i Afghanistan.

Ursäkta en dum fråga, men hade du liksom ”avtal” om din tänkta krigsfunktion när du var på DN?
– Haha, nej det fanns nog inga papper. Däremot blev jag ”säkerhetsklassad” när jag kom in i Försvarsstaben. Så Säpo gjorde väl någon koll, men jag fick inga formella instruktioner från Försvarsmakten eller så. Jag fick bedöma själv vad jag skulle göra – och en hel del uppgifter tog jag på mig själv helt enkelt för att jag tyckte att de borde göras. Jag hade inte någon formell uppgörelse med Dagens Nyheter. Allt jag gjorde kring de här sakerna gjorde jag på min semester, eller på helger. Vilka som visste? Vi var bara två ledarskribenter som jobbade med utrikesfrågor på DN. Min kollega hade ju behövt veta, förstås, men i övrigt – nej ingen visste något.

Vad sade du till din fru då?
– Tja. Inte så mycket. Hon och barnen var nog mest glada för att jag inte försvann i veckor till Boden utan mestadels jobbade i Stockholm. Så förhoppningsvis vann många något på att jag jobbade med ett speciellt slags beredskapsfrågor inom ett litet men i värsta fall viktigt område inom högkvarterets krigsorganisation.

 

Källor

Intervju med Olof Santesson

Forskningsprojektet FoKK, Försvaret och det kalla kriget, www.fokk.se

”Försvarsmaktens styvbarn”, Olof Santesson (FoKK 14)