Fredskemisten

Livslång kamp mot kemisk och biologisk krigföring

Åke Sellström överlämnar rapporten om det påstådda användandet av kemiska vapen i Syren till FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon i dennes residens. 12 december 2013. Foto: UN Photo/Paulo Filgueiras

Hösten 2013 är en turbulent tid för Åke Sellström. Den 16 september 2013 befinner han sig i de oppositionskontrollerade delarna av Ghouta öster om Damaskus i Syrien. Området har för en knapp månad sedan utsatts för en attack med kemiska vapen, och Sellströms rapport slår fast att det var nervgasen sarin som använts. 1 429 personer dödades, 426 av dem barn.

FN, som genom generalsekreteraren Ban Ki-Moon utsett Åke Sellström till chef för vapeninspektörerna på plats, klassar uppdraget som ”very high risk”. Skyddsmask, hjälm, skottsäker väst – det är ingen överdrift att säga att den globala freden står på spel.

Den 11 oktober får organisationen Sellström är knuten till, OPCW (Organisationen för förbud mot kemiska vapen) Nobels fredspris.

Den 2 november fyller Åke Sellström folkpensionär.

Några fler liknande uppdrag tänker han inte ta. Det är bättre att ”någon yngre” tar över. Däremot sammanfattar han gärna sina intryck från en kamp mot kemisk och biologisk krigföring som sträcker sig över fem decennier.

Berätta hur och varför du började på Foa (Försvarets forskningsanstalt).
– När Foa 4, eller Foa NBC, flyttades från Ursvik (norr om Stockholm) till Umeå följde nio av över 200 personer med. Det här var 1980. Vi blev historielösa. Det fanns inga äldre bland oss som berättade om historien och alla anekdoter som funnits i omlopp. Därmed kunde vi också skapa något nytt. För mig var det viktigt att FOI i Umeå inte arbetade med vapenutveckling, jag hade aldrig sökt jobbet annars.

ABC-skydd under den omfattande övningen Norrsken som pågick 6-9 mars 1982. Foto: Sveriges militärhistoriska bibliotek (SMB)

När Åke Sellström blev chef för en av sektionerna på Foa 4, eller Avdelningen NBC Skydd, var han bara 32 år gammal. Fem år tidigare hade han disputerat i kemi vid Göteborgs universitet. Några direkta erfarenheter från den militära världen hade han inte, han var snarare, som han säger, ljumt inställd till försvaret.

– Jag hade haft lite kontakt innan med forskare i Ursvik som liksom jag forskade på hjärnan. Jag hade också hört från min tidigare svärfar och hans kollegor som var aktiva inom N-programmet i Ursvik. I övrigt var det en ny värld för mig.

Åke Sellström har ägnat i princip hela sitt vuxna liv åt stora bokstäver. ”NBC” i Foas NBC-skydd ovan står för nukleär, biologisk och kemisk krigföring. I dag är CBRN, eller ibland CBRNE, standardglosan för de här sakerna; R för radiologiska, E för explosiva ämnen.

Det är inget ”isolerat” forskningsområde. CBRN-fältet är tvärtom ett stort och snårigt tvärvetenskapligt pussel. Med teknologi, politik, ekonomi, folkrätt och naturvetenskaplig grundforskning som några av byggstenarna är hotbilden vid varje given tidpunkt en spegling av samtiden.

Under första världskriget användes senapsgas och klorgas i stor mängd. Det ledde till att många stater 1925 undertecknade det så kallade Geneve-protokollet, med skärpta förbud mot kemisk krigföring (något som i hög grad faktiskt efterlevdes under andra världskriget).

Under Vietnamkriget i slutet av 1960-talet använde USA avlövningsmedel för att ödelägga odlingsområden och göra vegetationen glesare för att hitta gömda gerillaförband (Viet Cong). Det visade sig dock att dioxinerna som dessa innehöll var extremt hälsofarliga för den som exponerades, med bland annat kraftigt ökad risk för cancer och fosterskador.

Under kalla kriget lade Sovjetunionen och USA enorma summor på att utveckla CBRN-vapen – och hitta tänkbara motmedel mot fiendens.

– Kubakrisen är en av mina första riktiga nyhetsupplevelser. Jag var 14 och skakad! säger Åke Sellström när jag frågar hur han själv fick upp ögonen för den här typen av samhällsfrågor.

President John F Kennedy, försvarsminister Robert S. McNamara och statssekreterare Dean Rusk träffas i kabinettrummet i Vita huset den 29 oktober 1962. Man hade just, framgångsrikt, avslutat en 13 dagar lång konfrontation om sovjetiska ballistiska robotar utplacerade på Kuba. Kubakrisen utspelade sig på tv över hela världen och anses vara det närmaste det kalla kriget kom ett fullskaligt kärnvapenkrig. Foto: U.S. National Archives and Records Administration/Wikimedia Commons

Det här var hösten 1962. Amerikanska spaningsplan över Kuba upptäckte att det snickrades på uppskjutningsramper för sovjetiska medeldistansrobotar inte särskilt långt ifrån den södra amerikanska gränsen.

Det blev kulmen på två synnerligen oroliga år – så oroliga att Kungliga Civilförsvarsstyrelsen beslutat att ge ut en ”extrainsatt” utgåva av informationsskriften Om kriget kommer (1961).

– Kärnvapenscenariot är väldigt svårt att diskutera och att planera för. Ett ganska litet traditionellt anfall av typen ”få Sverige att ta reson i någon fråga”, är en katastrof förstås, men går att hantera. Verkan är avgränsad. Inom zonen är det död och elände och brist på resurser. Men zonen är avgränsad och livet utanför går vidare. Ett krig med kärnvapen, däremot, är omöjligt att komma ut ur som ett fungerande samhälle. Livet fortsätter, men hur och var och på vilken nivå? Det vet vi nästan inte. När man skall planera för skyddsinsatser planeras nästan alltid därför för det avgränsade scenariot. 

Senapsgasens återkomst

Tidig modell av autoinjektor utvecklad av Foa. Dessa ingår i utrustning för skydd mot nervgaser, och finns med motmedel mot allergichock. Autoinjektorn injiceras i en större muskel med mycket snabb verkan. Foto: Sveriges militärhistoriska bibliotek (SMB)

Tillbaka till Umeå och tidigt 1980-tal. Åke Sellströms tidiga forskning via Foa gällde framför allt hur förgiftningar påverkar hjärnan. Det första forskningsprojektet, berättar han, gällde medicinska motmedel mot kemisk krigföring, och resulterade i ett ”motmedelspaket” innehållande valium, pyridostigmin (en kortverkande kolinesterashämmare som i dag används mot vissa muskelsjukdomar) och en ny autoinjektor mot nervgaser.

– Alla vi som var aktiva inom Foa 4 hade kommit in som nya och insåg att verksamheten mer eller mindre hade legat nere de senaste tio åren. Efter att beslutet om omlokalisering till Umeå kommit, skedde inget långsiktigt. Men globalt hade mycket hänt. Det fanns till exempel rapporter i omlopp om ryska motmedel som förmodligen var bättre på att skydda hjärnan; dessa hade avslöjats i egyptiska stridsvagnar som Israel erövrat i senaste kriget, säger Åke Sellström.

Det fanns också en särskild rysk nervgas som man hade dåligt skydd mot. På andra håll i världen pågick långt framskridet utvecklingsarbete på nästa generation motmedel.

– Vi lyckades haka på och skapa samarbete med Storbritannien och Kanada. På så sätt kunde vi, tillsammans med Försvarets Sjukvårdsstyrelse och Astra, utveckla den nya generationen medicinska motmedel. Parallellt utvecklades också den nya skyddsmasken av andra forskargrupper vid Foa.

1980-talet såg också en återkomst för ett fruktat kemiskt stridsmedel som i princip inte använts sedan 1930-talet och Italiens kolonialkrig mot Abessinien: senapsgas eller 1,5-diklor-3-tiapentan som det också heter.

Båda sidor i kriget mellan Irak och Iran (1980–88), i synnerhet Irak, använde senapsgas i stor skala. Senapsgas rör sig lätt med vinden och är trots sitt namn nästintill luktfri. Det betyder att den kan smyga sig på civilbefolkning över stora områden – till exempel genom kontaminerat dricksvatten. Bland symptomen vid omfattande exponering märks vävnadsskador, blindhet och skador på DNA i benmärgen.

Den tyske kemisten Fritz Haber (pekar) instruerar soldater under andra världskriget i användande av klorgas. Haber anses vara de storskaliga kemiska vapnens fader. Han fick Nobelpriset i kemi 1918. Foto: Das Archiv der Max-Planck-Gesellschaft

Senapsgasens återkomst, säger Åke Sellström, markerar ett trendbrott när det gäller CBRN-beredskap.

– Sverige och FOI reagerade som världen i övrigt. Man konstaterade att nu hade teknologiutvecklingen och teknologispridningen nått så långt att stater som Irak, och senare Libyen och Syrien kunnat skaffa sig kemvapen. FOI var mycket aktivt då det gällde att skicka undersökningsteam till Iran/Irak för att konstatera att kemvapen använts. Den mest bestående konsekvensen blev att nedrustningsförhandlingarna om kemvapen tog fart och så småningom resulterade i ett mycket bra avtal. Också här var Sverige, och FOI, mycket aktivt.

Avtalet är den så kallade C-vapenkonventionen. Den antogs i Genève 1993 och var resultatet av mer än 20 års förhandlingar kring ett förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen. Det var, och är, ett betydelsefullt nedrustningsavtal. Det har skrivits under av alla stater i världen förutom Nordkorea, Angola, Egypten och Sydsudan (Syrien som länge stått utanför, har nu skrivit under).

C-vapenkonventionen reglerar vad stater får göra. I samma veva inträffar dock en annan förändring när det gäller hotbilden kring CBRN: vilka som över huvud taget är ”avsändare” bakom kemisk krigföring.

Under 1980-talet rapporteras det om att amerikanska högerextremistiska grupper planerade attentat mot stora urbana vattenreservoarer. LSD 30 eller cyanid 31 är ämnen som nämns. Ett mer välkänt exempel, från 1990-talet, är den japanska Aun-sekten som genomförde ett attentat med hemmagjord sarin mitt i Tokyos tunnelbana.

Utdrag ur 1985 års upplaga av Soldaten i fält. Här visas grundläggande skydd i händelse av atomkrig i en strikt nationell kontext. Bara en handfull år senare skulle invasionsförsvaret växlas om till insatsförsvar och spelplanen växte. Foto: Försvarsmakten

Den här typen av händelser förändrar spelplanen över hela världen. Även i Sverige.

– Jag tror att det är rätt att säga att det svenska totalförsvaret långsamt urholkades allt mer. Man försökte ”’trolla med knäna” och få pengarna att räcka. Men om man skulle utbilda alla och lagerhålla såväl militär utrustning som civil beredskapsutrustning, ja då blev det primitiva lösningar. När det nya dök upp, att det kunde finnas hot mot samhället som liknade terrorism, var vi dels dåligt rustade, men det var också oklart vem som ägde frågan.

Ja, vem ägde den?
– Vi hade ett invasionförsvar. Även vårt civilförsvar var ett invasionsförsvar. Polisen och brandkåren hade varken kunskap eller resurser att agera i terrorliknade fall med kemiska ämnen. Så frågan låg länge mellan stolarna. Det som gjorde att vi kunde komma framåt var det faktum att vi hade ett civilt försvar under Försvarsdepartementet – och inte under Justitiedepartementet. Därför kunde FOI agera och argumentera för att beredskapen och därmed forskningen om civilberedskap måste stärkas.

Samhällsskydd under utveckling

Försvarsmakten genomför biologisk skarpövning med Bacillus athrophaeus-sporer (BG). Dessa används som simuleringsämne för mjältbrand. Ämnet syns i form av en dimma till höger i bild. Foto: Försvarsmakten

Invasionsförsvaret var en verksamhet under långsam avveckling. På 1990-talet börjar Sverige mer och mer engagera sig i utlandsuppdrag. Det här, säger Åke Sellström, ger den svenska CBRN-forskningen en nytändning.

– FOI etablerade ett värdefullt samarbete med Linköpings Tekniska Högskola om sensorer och fick på så sätt goda utländska kontakter. Jag tror också att själva synen på skydd i dessa uppdrag blev förstärkt. Man resonerade i termer av att ”man kan skada sig för att skydda Sverige, det är okej. Men man kan inte råka ut för någonting om man är ute och hjälper en annan nation, det är politiskt känsligt.” Det blev därför naturligt att inriktningen blev bättre lösningar för färre i dag, och inte billiga lösningar för många i morgon.

En annan nyckelhändelse under 1990-talet, inte minst för svenskt vidkommande, är bildandet av UNSCOM, FN:s specialkommission för Iraks nedrustning. Denna kommission hade till uppgift att övervaka Iraks avveckling av sina biologiska och kemiska vapen samt kärnvapenbärande missiler.

Ingen tidigare organisation har haft liknande befogenheter att kontrollera vapenproduktionen i en suverän stat. Ordförande mellan 1991 och 1997 var Rolf Ekéus. Åke Sellström själv var en av de handplockade inspektörerna.

– Att avrustningen leds av en svensk, som engagerar många svenskar för sitt uppdrag, var förstås betydelsefullt. Att Libyen och Syrien försöker göra samma sak som Irak bidrar förstås till att vi i Sverige får upp farten och blir internationellt uppmärksammade. Det innebär också att världen blir motiverad att totalförbjuda kemiska vapen och se till att detta efterföljs med en organisation av inspektörer, OPCW, som fick Nobels Fredspris 2013.

Du nämnde förstärkningen av civilförsvaret. Kan du utveckla det?
– Ja. Det var uppenbart under 1990-talet att det civila försvaret behövde moderniseras och kanske organiseras om. En utredning gjordes och det omvälvande förslaget var att aktörerna i det civila samhället, polisen, tullen, sjukvården med mera, skulle lära sig samarbeta redan på organisations- och förberedelsenivå. Därför bildades ett antal Samverkansområden. SOFÄ, eller Samverkansområdet Farliga ämnen, är ett sådant. Det har funnits sedan 2002. I Samverkansområdet ingår de som har en roll vid en eventuell händelse. De olika myndigheterna är enligt lag tvungna att medverka i Samverkansområdet. Det har varit en oerhört viktig förändring när det gäller samhällsskydd i stort, säger Åke Sellström.

Logistiken runt det här samhällsskyddet sköts av en separat myndighet: först av det som hette KBM (Krisberedskapsmyndigheten) och sedan 2008 av MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Myndigheten har inte direktivrätt, det vill säga fungerar inte som civil ÖB. Myndigheterna bestämmer i samverkan vad som skall övas, vad som skall köpas in och vilka scenarion man skall planera för.

– Stormen Gudrun i januari 2005 testade systemen ganska bra. CBRN har inte varit aktuellt på riktigt som väl är, men har ofta övats. Mjältbrandsbreven i samband med 11 september är ett bra exempel. Det illustrerade att det fanns ett överlapp mellan vad olika myndigheten kan och gör. När ett agens (bakterie eller virus) är vanligt så måste det normala samhället ha metoder för att kunna diagnostisera det. Men antrax (mjältbrand) tillhörde inte de vanliga bakterierna och därför var inte Smittskyddsinstitutet bra på detta. Att FOI hade beredskap för antrax som är ett välkänt biologiskt vapen var däremot självklart. Lika självklart blev det att Smittskyddsinstitutet skaffade sig kompetensen att diagnostisera antrax från FOI.

Det går nästan inte att prata om CBRN-skydd utan att prata om totalförsvaret. Hur ser du på det projektet i dag?
– Totalförsvaret som utvecklades efter andra världskriget var en stor politisk fråga. Strategier för självförsörjning, kommunikation, hamnar, järnvägar, flygfält och CBRN-vapen diskuterades högt upp i statsapparaten. CBRN i dag är fortfarande intressant på Försvarsdepartementet, men har i hög grad blivit en teknisk fråga. Det är intressant inom underrättelsetjänsten och för att byta varor med andra underrättelseorganisationer. Det största politiska intresset har nog UD i dag.

Du längtar fortfarande inte tillbaka till hetluften?
– Både ja och nej. Det är klart att det är kul när jag blir frågad eller konsulterad om olika saker. Men nu är det unga som skall ta över. Jag hoppas att andra kan få uppleva något av det jag fått göra. Den internationella arbetsplatsen med massor av vänner över allt. Det politiska spelet och det spännande samarbetet med svensk och internationell underrättelsetjänst.