Början på ett unikt svenskt FN-uppdrag

Bilden visar 2. Vakt-och eskortgrupp från STR-komp BA01 vid SISU-vagnen ”Ragnarök” UNPF16128, med svenskt militärt registreringsnummer 13005. Vagnen rullar än i dag vid Livgardet i Kungsängen. Bilden tas under ett tillfälligt konvojstopp förbi den så kallade ”43-km-slingan” längs konvojvägen mellan Tuzla och Split. Magnus Ernström står vid tunga kulsprutan, och bredvid står Ulf Öman och Robin Niskanen. På marken nedanför står Krister Hägglöf. Gruppchef sergeant Mikael Persson saknas på bilden då han håller i kameran. Foto: Mikael Persson

Hur kom det sig att ni hamnade på Balkan vid den här tidpunkten? 

Magnus Ernström: Jag hade inte varit någonstans innan, men kände att FN-tjänst var något jag ville göra, eller i alla fall ha gjort. Det fanns redan ett kompani i Makedonien och jag minns inte om jag sökte dit, men jag ville i alla fall dit. Men så kom denna möjlighet som en blixt från en klar himmel. Det hände väldigt snabbt allting, det fanns inte med i sökmaterialet för det året utan det här var något utanför det. Vi blev väldigt snabbt ihopsatta. Det var lite unikt och det uppmärksammades mycket i media. Varje ny bataljon försökte media framställa som att den var på väg mot det farligaste uppdraget någonsin och det gjorde de även med det här. Just det var svårt att relatera till då jag inte hade någon erfarenhet av det. När plutonchefen ringde och frågade om jag ville vara med tackade jag ja. Precis när vi skulle lägga på kom jag på att fråga ”Du, vart ska vi någonstans egentligen?” Det var inte riktigt klart vart vi skulle hamna.

Alf Görsjö: Jag var stabschef på brigaden i Strängnäs och brigadchefen Ulf Henricsson fick i uppgift att organisera brigaden och staben blev tillfrågade om vilka som ville följa med. Inledningsvis försökte vi förstå vad som hände och ett gäng experter kom och försökte uppdatera oss om läget. Sedan blev det så att vi först inte kunde åka och efter att vi hade tvingats vänta en månad hade en del människor försvunnit från bataljonen. Det var framför allt de som hade rekryterats som tolkar och som kom från Balkan. De hade under perioden innan vi åkte påverkats av sina nära och kära som inte tyckte att det var en bra idé att åka. För skulle man åka skulle man behöva vara delaktig mer aktivt på en sida i konflikten. 

Hade ni koll på konflikten innan ni åkte?

Magnus Ernström: Som soldat hade jag noll koll. Hela situationen med splittringen i olika delrepubliker och folkgrupper kändes oerhört förvirrande. Jag tror inte jag förstod konflikten förrän jag var hemma i Sverige igen, om ens då. Vi lärde oss det vi behövde veta medan vi var där. I vissa områden var det tydligare vilka grupper konflikterna var emellan. Men som helhet var det väldigt svårt att få någon överblick.

Över 20 år efter kriget på Balkan träffas Bo Pellnäs, Alf Görsjö och Magnus Ernström för att samtala om sina erfarenheter därifrån. Foto: Niklas Ehlen/Försvarsmakten.

Alf Görsjö: I tidningarna omnämndes detta som första gången Sverige gjorde en sådan här stor FN-insats, men det stämmer inte. Sverige hade gjort det redan på 1960-talet i Kongo, men det hade media glömt bort. Även i Kongo var det flera olika grupper och språk som gjorde konflikten komplex. Balkankriget har ju sin historia och det fanns dokumenterat. Jag bekymrade mig inte så mycket över att ha koll på alla sidor av konflikten då det fanns andra i staben som hade det som huvudsysslan. 

Magnus Ernström: När man kom dit fattade man ingenting och när man kom hem hade man i och för sig förstått hur det fungerade där och då, men fortfarande inte koll på grunden till konflikterna. Ändå kändes det så naturligt på plats, att man hade koll på så mycket människor och skeenden och hur de hängde ihop. Men när man skulle förklara det när man var hemma igen blev det rena grekiskan.

Bo Pellnäs: Jag hade varit på plats nästan ett år när den här truppen kom ned. Det är lite typiskt svenskt, men aldrig ombads jag komma och briefa dem om läget. I min roll behövde jag vara bra påläst så jag läste som en galning. Jag läste till och med skönlitteratur för att förstå folkgrupperna och deras historia. 

Vilka hade nyckelroller från svensk sida i kriget? 

Alf Görsjö: Bataljonchefen skapade en väldigt positiv anda. Även plutonchefer och kompanichefer var viktiga. Sedan måste jag lyfta fram grabbarna som skötte all logistik. De åkte omvägar mellan Tuzla och Split för att undvika stridsområden. Det var unga grabbar som var helt ensamma och gjorde ett jätteviktigt jobb. 

Bo Pellnäs: Det finns två sorters personer: de som fortsätter lösa svenska problem som om de var i Sverige och så finns det några som har förstått att de har kommit till en ny miljö och kultur och anpassar sitt sätt utefter det. De som fortsätter lösa problem på ”svenskt” sätt kan vara katastrofala som chefer. Människor tar med sina egna problem. Många åker från något snarare än till något. Det kan skapa problem.

Magnus Ernström: Det är lätt för ledningen att säga att chefen var viktigast, men de har i det här fallet helt rätt. Bataljonchefen var helt avgörande för att sätta rätt anda. Jag kommer ihåg hur tydliga våra mål var som soldater, jag kan nog rabbla dem än i dag. Redan när vi var i Danmark på väg ner så minns jag hur de tjatade in de där målen. Jag visste att vi skulle uppnå fullständig rörelsefrihet, jag visste att vi skulle observera och skydda befolkningen, jag visste att vi skulle öppna en stängd konvojväg, den beryktade ”Mario Road”, och Tuzlas flygplats. Förmågan från er i ledningen att göra målen till varje soldats mål var imponerande.

En våghalsig svensk bataljon

Sergeant Magnus Ernström under slutet av oktober 1993, vid tidpunkten för massakern i Stupni Do i Bosnien. Foto: Okänd gruppmedlem i 2:a Vakt/Eskortgrupp BA01

Var ni med om någon händelse som har etsat sig fast i minnet lite extra? 

Magnus Ernström: Jag har flera, men ett var när vi skickades ned från Tuzlaområdet till Vares. Detta sedan flera av bataljonens pansarfordon på platsen varit inblandade i stridigheter med enheter ur HVO (Hrvatsko vijeće obrane, Kroatiska försvarsrådet). Hus brann lite här och var i Vares. En hel by, Stupni Do, stod i lågor. Kroatiska styrkor spärrade dock tillfartsvägarna och vägrade släppa någon i närheten av byn. En flykting tog sig till Nordbats camp och kunde berätta att människorna i den brinnande byn hade utsatts för fruktansvärda övergrepp. Ryktet gick dessutom att ett fyrtiotal invånare från byn hade flytt och befann sig i skogen några kilometer från byn. Tillsammans med bataljonchefen Ulf Henricsson och ytterligare några medlemmar av hans stab gav vi oss iväg i vår Sisu för att försöka hitta flyktingarna.

Visste ni var de var?

Magnus Ernström: Vi visste ungefär var de var och efter flera försök att komma in i deras by eller hitta dem lyckades vi få tag på dem till slut. De kom helt chockade frusna ner från ett skogsparti. Vi lastade in dem i vår SISU och blåste sedan järnet och släppte av dem på ”rätt” sida fronten. På väg hem blev det problem, och vi stoppades mitt i staden av soldater med pansarvärnsvapen. Det höll på att gå riktigt illa när en psykiskt labil HVO-soldat kom körande i en vit VW Golf, klev ur sin bil och ryckte åt sig ett av HVO-soldaternas pansarskott för att bränna av detta mot SISU:n bakom vår. På ett ögonblick eskalerade situationen, och jag hann tänka ”jävlar, nu händer det!”. Nu trycker jag av… Men bråkdelen av en sekund innan jag hann trycka av lyckades en av kroaterna sänka den ilskne mannen med en rak höger och riva av honom pansarskottet.

Vad gick genom ditt huvud då?

Magnus Ernström: Jag hade stått och förberett min egen död, gett order bakåt om vad de skulle göra när jag dog. Inte om jag dog, utan när. 

Bo Pellnäs: Jag var iakttagare av den här bataljonen. Det var beundransvärt vad den gjorde, men man hade hjärtat halsgropen ibland. Det kunde lika gärna ha gått åt helvete, för det är en tunn linje mellan framgång och misslyckande i sådana här konflikter. Det gick bra så det finns ingen anledning att kritisera det allt för mycket, men man var livrädd emellanåt.

En pansarbandvagn utanför presidentpalatset i Sarajevo vintern 1992-93. United Nations Protection Force (UNPROFOR) var den första fredsbevarande FN-styrkan i forna Jugoslavien under de jugoslaviska krigen. Den existerade från början av FN:s inblandning i februari 1992 till dess omstrukturering till andra styrkor i mars 1995. UNPROFOR bestod av nästan 39 000 man, 320 av dem dödades i tjänsten. Den bestod av trupper från ett tjugotal länder som till exempel Argentina, Bangladesh, Kenya – och Sverige. Foto: Christian Maréchal/Wikimedia Commons

Magnus Ernström: En reflektion jag har så här efteråt är att bataljonchefen verkligen tillät oss att vara soldater, det är inte alla som gör det. Det var bra då vi vågade göra saker, vi växte som soldater av det. Men man ser i slutet av vår tid hur dumt våghalsiga vi blev i stället. Det är svårt att hitta den där balansen. Vi gjorde så korkade grejer där på slutet som kunde ha gått riktigt illa. Det blev lite dumdristigt ibland men det funkade på något sätt.

Bo Pellnäs: Det här att flytta på minor och köra igenom vägspärrar som ni gjorde. Om FN hade gjort det från start hade nog scenariot varit ett annat. Svenska bataljoner är väldigt välutbildade men har samtidigt komplex för att vi inte har varit i krig så man försöker agera tuffare än vad man är. När någon klappar oss på axeln för det så lapar man i sig det. Samtidigt kan man inte klara sig utan att ta lite risker.

Alf Görsjö: När eld-upphöravtalet tecknades i slutet av 1995 tog Nato över. Det är intressant att se skillnaderna mellan amerikanska och svenska bataljoner. Amerikanerna skickade inte några soldater att ensamma åka 50 mil för att hämta grejer. Man åkte minst fyra bilar beväpnade till tänderna. Det har kanske med erfarenhet att göra.

Bo Pellnäs: Jag hade oändlig tur att inga dog i min grupp. Några skadades allvarligt och en blev förlamad. En finsk observatör fick en liter blod av en muslimsk kvinna och hann komma till sjukhus och överlevde. När jag var i Afghanistan var jag väldigt tveksam till att skicka ut folk på uppdrag, jag åkte hellre själv. Men i Jugoslavien lärde jag mig att jag var tvungen att ge order för att lösa problem och höll tummarna för att det gick vägen.

Magnus Ernström: Det jobbigaste för oss som åker med en bataljon är inte all död runt omkring oss utan det är den psykiska anspänningen av att vara vakt dygnet runt dag in och dag ut. Det sätter spår när man kommer hem. Många har svårt att hitta verktygen för att komma ur det.

Bo Pellnäs: Man märkte på vissa att de förändrades med tiden. Speciellt de som i början hade varit pratglada och senare blev tystare och tystare. Då kunde man börja misstänka att något inte stod rätt till.

Alf Görsjö: Vi hade vår brigadläkare som hade upplevt katastrofer tidigare. Han utbildade oss i hur man skulle hantera människor som kom tillbaka efter traumatiska händelser. Jag tyckte att det funkade med de som varit ute på uppdrag där de blivit beskjutna. De stängde dörrarna om sig för att diskutera vad de hade varit med om. Det tror jag hjälpte mycket.

Bo Pellnäs: Jag hade observatörer som var riktigt illa däran i Sarajevo. De var ute och fixade elledningar och liknande, vilket var meningslöst på ett sätt då ledningarna sköts ner en timme senare. De var ständigt under beskjutning, inte alltid för att döda utan för att skrämmas. Jag såg dem när de kom tillbaka och det såg ut som att de hade varit i dödsskuggans dal. Det som jag beundrade var att de vågade åka ut igen. Men jag satte till slut stop för det då de löpte en stor risk till ingen nytta.

Lärdomarna från Balkan

Fram till och med december 1995 var UNPROFOR (United Nations Protection Force) huvudman för fredsbevarande styrkor i Bosnien. Denna ersattes då av de Natoledda multinationella styrkorna IFOR (Implementation Force, 1995-96) respektive SFOR (Stabilisation Force, 1996–2005). Därefter togs huvudmannaskapet över av EUFOR (European Union Force), EU:s fredsbevarande styrka som temporärt sätts samman för specifika uppgifter. Foto: Försvarsmakten

Hur mycket förstod de där hemma i Sverige om vad som hände? 

Magnus Ernström: Om man ska vara rättvis så var det svårare då att ha koll då det varken fanns internet eller mobiltelefoner. Informationen gick dessutom i många led. Berättelsen jag berättade förut om byn i Vares var bara två rader i våra anteckningar. Fakta kunde bli fel på vägen innan den nått tidningarna i Sverige, men även när den var rätt saknades alla känslor – allt ”kött och blod”. 

Bo Pellnäs: Regeringskansliet och UD var väldigt kompetenta tycker jag. En förutsättning för att Försvarsmakten ska fungera är att UD och Regeringskansliet inte lägger hinder i vägen och är insatta. Då kan försvaret fokusera på att göra sitt jobb. 

Magnus Ernström: Kommunikation är inte lätt. På soldatnivån är man alltid arg på sina chefer och ju längre bort de är i kedjan desto argare är man på dem. Och media ska vi inte ens nämna. Det är svårt att få kommunikationen att fungera i alla led.

Alf Görsjö: Jag fick veta att internet skulle vara bra och att soldaterna då kunde ha kontakt med Sverige. Jag hade ingen större koll på det då men fick veta att det var gratis. Men hur skulle vi få signal, undrade jag. Vi hade satellittelefoner som kostade åtta dollar i minuten att ringa från så då insåg vi att gratis skulle det knappast bli.

Bo Pellnäs: Det hände flera gånger att CNN:s reportrar erbjöd mig att ringa från deras telefoner. Det var ju med avsikt att avlyssna och spela in mina samtal, så jag använde de aldrig. Men det var typiskt att de stora nyhetsbolagen var snabbare än vad vi var när det gäller kommunikationen, men samtidigt så behövde ju de inte heller vara lika noga med sanningshalten. Man lärde sig efter ett tag att de första rapporterna man fick från fältet inte var helt sanna då de ofta var skrivna i affekt där detaljer överdrevs eller glömdes bort. 

Magnus Ernström: Jag kan förstå det då det från vårt håll var svårt att ha koll på allt när något smäller. Man försöker skriva ned det man tycker är viktigast, men det är inte alltid att det blir lätt att förstå för någon annan.

De som är ledande politiker i dag var knappt tonåringar när muren föll. De har inte samma erfarenheter av världen som vi har. För oss är det så nära i tiden då det var så starka upplevelser. Jag har insett att de upplevelser man har delar man med ett ständigt minskande antal människor då vi kommer upp i åldrarna. Det är trist, tycker jag.

Bo Pellnäs

Hur och när lämnade ni Balkan?

Bo Pellnäs: Jag gick över till att bli förhandlare och rådgivare och satte upp en gränsövervakningsstyrka mot Serbien och Montenegro. Jag for hem 1995 och fick gå i förtida pension. Jag var tillbaka 1998 och 1999 då man hade satt samman Kosovo Verification Mission som senare ledde fram till amerikansk bombning av Serbien. Jag trodde att det skulle handla om ett fredsbevarande uppdrag, men det var mer av ett krigsförberedande uppdrag vilket irriterade mig mycket. Jag smet ut ur Serbien två dagar innan de började bomba. 

Alf Görsjö: När jag kom hem från Bosnien började jag jobba på Swedint. Jag jobbade med Bosnien och bataljonerna fram till 1999. Jag var med om att Nato tog över. När kriget väl upphörde kunde man i efterhand se en fantastisk utveckling i området. Det började byggas upp igen.

Magnus Ernström: Den sista tiden hade jag bytt till att vara militärpolis. Vi hade ett kompani där vi skulle visitera allt bagage så ingen hade med sig minor eller kulsprutor hem. Även Sarajevokompaniets bagage skulle visiteras och åka genom Split. Då slog tanken mig: ”vem visiterar bagaget i Split?” Det hade ingen tänkt på så jag var snabb med att erbjuda mig och fick det påskrivet av Alf. Så jag spenderade mina sista dagar i Split och fick en bra nedtrappning i lugn och ro.

Vad tycker ni Sverige har lärt sig av erfarenheterna på Balkan?

Magnus Ernström: Vi uppträdde ganska dumdristigt ibland, samtidigt hade vi en sådan tur att det gick bra. Politiskt sett tror jag man trodde att det var lättare än det egentligen är att bedriva fredsbevarande insatser, att de aldrig förstod vilken ovanligt handlingskraftig chef vi hade – och vilken tur vi faktiskt hade att det mesta gick vägen så bra som det gjorde för oss. Med BA01 tog vi också klivet mot att mer försvara världen i stället för att försvara landet. Jag tänker inte gå in på det, men jag är tveksam till den utvecklingen.

Bo Pellnäs: Jag är tveksam till om man lär sig något i institutioner. Där är minnet kvar så länge de människorna jobbar kvar. Så fort de lämnar försvinner tyvärr lärdomarna väldigt fort om man inte skriver ner det. Det är väldigt svårt att bevara de lärdomar som finns.

Alf Görsjö: Många som åkte till Balkan hade en ”kan själv”-attityd, man ville göra saker på sitt eget sätt. Vissa förband satsade på att skriva utförliga rapporter, men sedan lästes dessa aldrig av efterträdarna och viktiga erfarenheter togs inte till vara.

Bo Pellnäs: De som är ledande politiker i dag var knappt tonåringar när muren föll. De har inte samma erfarenheter av världen som vi har. För oss är det så nära i tiden då det var så starka upplevelser. Jag har insett att de upplevelser man har delar man med ett ständigt minskande antal människor då vi kommer upp i åldrarna. Det är trist, tycker jag.

Norra delen av Bosnien-Hercegovina. Nordbat 2:s huvudcamp låg i Tuzla.
Källor

Intervju med Magnus Ernström

Intervju med Alf Görsjö

Intervju med Bo Pellnäs

”Utlandsstyrkan i fredens tjänst”, (Bokförlaget Arena/Försvarsmakten, 2006)