Åtta dödsfall på en vecka – ett ödesdigert systemfel

En alldeles för vanlig syn under en lång period när flygvapnet led av växtvärk, värdegrundsproblematik och mycket hård övningsvardag. Här pågår brandsläckning av havererat flygplan 37 001 på Malmen (F 3) den 14 september 1971. Foto: Sven Lindh/Flygvapenmuseums bildarkiv

Under en längre tid har det cirkulerat anekdoter om att flygvapnet under 1980-talet blev helsålda på transcendental meditation. Transcendental meditation, eller TM, är en meditationsform som introducerades för allmänheten 1958 av den indiske vishetsläraren Maharishi Mahesh Yogi och därefter haft populärkulturellt inflytelserika utövare som The Beatles, Jerry Seinfeld och David Lynch.

En rad personer vi pratat med har nickat och sagt att ”ja det stämmer, men detaljerna vet jag inget om”... Efter att ha blivit runtskickad mellan gamla flygeskaderchefer, fältflygare och författare pekar till slut alla fingrar åt samma håll: det är Alf Ingesson Thoor från Karlsborg man ska prata med.

Alf Ingesson Thoor är något så ovanligt som kombinerad flygvapenpilot och flygpsykolog. 50 procent anställd vid K 3 hemma i Karlsborg och 50 procent konsult bland annat inom resebranschen, där behovet av psykologstöd kan se ut på alla möjliga sätt. Han håller med om att det kan låta lite otippat att flygvapnet håller på med transcendental meditation, men att det är ett indirekt resultat av problem inom flygvapnet som går långt tillbaka i tiden.
– Grundfrågan är den här: Varför var vi så oerhört duktiga på att haverera ihjäl oss på 1950- och 60-talet? Vi var ett land i fred och ändå hade vi chockerande höga siffror på omkomna. Vad berodde det på? Det finns förstås flera tänkbara svar på den frågan, men ett handlar om ledning och själva den kultur som odlades inom flygvapnet. Hur man kommunicerade. Vilka människor man attraherade. Vilka man faktiskt antog. Hur man, på ett själsligt plan, tog hand om dem som var verksamma flygare. Det här är saker som är svåra att sätta fingret på, men som ändå avgör om folk kommer klara sig eller inte.

En ung Alf Ingesson Thoor har just inlett sin bana som fältflygare. Foto: Göran Jacobssons samling

Du började som fältflygare 1967. Vad har du för minnen från haverierna under den tiden?
– Alla haverier från 1965 och framåt minns jag själv. Då, när det var som värst, small det en gång i veckan och sedan sakta sjönk det till att vara tre till fyra dödsfall per år 1971/72. Det är siffror som vi i dag inte bara hade förfärats över, vi hade över huvud taget inte accepterat det. Men då var det annorlunda. Det ingick. När det hände incidenter på en egen division, då kunde man tänka: “Nu lägger jag av”. Men på det stora hela var jag som de allra flesta, man ville flyga. Det militära struntade man i. Eller så här: det fanns inga heraldiska motiv att försvara. Var man fältflygare så var det inte alls det som drev.

Du nämner att det skedde en nedgång i antalet haverier. Vad berodde den på?
– Det var där omkring 1963 som man insåg att vi inte kan hålla på så här. En vecka dog åtta personer på fyra haverier. På en vecka! Man började förstå att det fanns systemfel. Flygvapnet hade växtvärk. 29:an kom, Lansen kom, för storskaliga övningar, för mycket kom för tidigt – det var på det hela taget dålig divisionsledning. Dessutom kom en förändrad syn i hur man över huvud taget analyserade enskilda incidenter.

En viktig vändpunkt här blir ”Riksåklagarens Brev” 1963, enligt Alf Ingesson Thoor. Han syftar då på det PM som dåvarande riksåklagare Karl Emanuel Walberg skrev om det som i dag brukar kallas för ”blame culture”. För samma år, 1963, hade flygvapnet infört ett DA-system (Driftstörningsanmälan), för att få veta mer om olyckornas orsaker och därmed förebygga olyckor.

I PM:et slog Riksåklagaren fast att det här systemet inte var en grund för att åtala de piloter som kunde prövas i domstol för sina handlingar, utan ett verktyg för att öka flygsäkerheten. I dag, 50 år senare, finns en liknande ”no blame”-kultur inom de flesta branscher, och inom just flygvapnet har systemet med tiden utvecklats till att omfatta bastjänst, flygplatstjänst och stridsledningstjänst.
– Förr i tiden, före 1963, hade man ofta kallat det för ”indisciplinär flygning” när någon till exempel skulle flyga på 20 meters höjd och då träffat en grantopp med skador på flygplanet som följd. Man blev åtalad för allt då. Piloterna försökte göra rätt, naturligtvis, men befann sig i ett system där det inte var möjligt.

Defense Mechanism Test och psykologins intåg

Palle Johansson, legendarisk pedagog på Flygskolan i Ljungbyhed, blev en pionjär när det gäller det nya förhållningssättet till pilotens vardag och psyke. Foto: Robin Wallinder-Mähler/Ljungbyheds Militärhistoriska Museum

Ett nyckelbegrepp om man ska förstå den här typen av säkerhetsfrågor är förkortningen DMT. Defense Mechanism Test. DMT infördes inom flygvapnet 1956 och innebär enkelt uttryckt att stridspilotaspiranter med hög risk för vissa försvarsmekanismer sållas bort. Ett exempel på en sådan mekanism är den så kallade ”nattfjärilseffekten”, en från olyckor ofta rapporterad benägenhet att dras mot uppseendeväckande/stressande stimuli.

Det var en psykolog i Lund som hette Ulf Kragh (1920–2005) som tog fram systemet i Sverige. Det utvecklades sedan vidare, av bland andra militärpsykologen Thomas Neumann. Än i dag används liknande system – inte bara inom flygvapnet utan även vid uttagning till nationella insatsstyrkan, helikopterpiloter, civila flygplanspiloter samt flygtrafikledare.

Psykologiskt stöd i samband med utbildning och övning är avgörande. Jag vill ju inte ha en stridspilot i Afghanistan som tänker på vattenläckan hemma i garaget. Jag vill inte sätta människors liv i händerna på en person med magknip och två timmars sömn i bagaget.

Alf Ingesson Thoor

– DMT var ett masstest som användes vid antagning. Man skulle få in rätt folk. Även om man så här i efterhand kan ifrågasätta om testet var effektivt, så kan man notera just det att psykologer på den tiden var något som kopplades in enbart när folk kom in. Piloterna var skiträdda, för det var den där gången de skulle behöva “prata med en psykolog”. Som om de var galna. Man använde en urvalspsykolog lite på samma sätt som man på Bilprovningen letar fel på en bil. Så var det fram till en bit in på 1970-talet. Därefter började man förstå att psykologer är något som behövs hela tiden. Att på det sättet ha behandlande psykolog påminner mer om en bilverkstad. Det handlar om kontinuitet. Att komma åt svårigheter när de fortfarande är möjliga att lösa, säger Alf Ingesson Thoor.

Det låter inte orimligt.
– Nej. Stöd i samband med utbildning och övning är avgörande. Jag vill ju inte ha en stridspilot i Afghanistan som tänker på vattenläckan hemma i garaget. Jag vill inte sätta människors liv i händerna på en person med magknip och två timmars sömn i bagaget.

Alf Ingesson Thoor fyller på sin kaffekopp och ler retfullt, fullt medveten om det börjar bli hög tid att berätta hur allt det här leder fram till entusiastiska nybörjarkurser i transcendental meditation.
– Jo. I början av 1970-talet införde man retroaktiva DMT-tester, vilket innebar att de som gjort tester tidigare gallrades i efterskott. Jag gjorde mitt första DMT någon gång 1969/70. Nya DMT-tester på de som redan var aktiva piloter skulle, som man sade, visa vilka som var ”prognostiserade som haveribenägna”. Från början hade man velat skicka hem 70 personer, men det blev bara sju – och en av dem var jag. Jag hade ”hoppat”…

Vid F 1, i Hässlö utanför Västerås, fick Alf Ingesson Thoor göra marktjänst under en tid på 1970-talet. Anledningen var att han inte uppfyllde de nya psykologiska kraven. Foto: Wikimedia Commons

Så du fick sluta som pilot?
– Ja. Jag stängdes av hösten 1973. Under 1974 jobbade jag som flygnavigatör på F 1 och sedan på F 21 och lätt attack. Men det fanns en person som hette Palle Johansson. En märklig figur, som tidigare varit en mycket strikt överstelöjtnant inom flygvapnet och som – utan att någon vet varför – bytte namn till Folke P Sandahl och sedermera slutade som laborator med doktorstitel på FOA. Han gav oss sju som kuggat DMT-testet erbjudandet att pröva på transcendental meditation under ett år – för att därefter komma tillbaka och göra testet igen. Det här var 1975. Han lovade inget. Allt vi visste var att det var avslappning.

Ett år med meditation

Var utspelade sig det här? Och vem var den här Folke P Sandahl?
– Han var pedagog på Flygskolan i Ljungbyhed. Legendarisk. Alla som var där minns honom, det vågar jag lova. Han ville förändra lärarnas roll och göra dem mer till coach eller tränare. Snarare än sträng domare som det varit förut. Han var intresserad av bakomliggande orsaker till att någon flyger dåligt. ”OKAFF” är sådan där term som du kanske sprungit på: Kvalitetsförbättring inom flygvapnet. OKAFF var i hög grad Folkes baby.

Men meditationen. Hur gick det till rent praktiskt? Lotusställning och meditationsmattor är kanske inte det man närmast förknippar med flygvapnet.
– Instruktionen var att man skulle gå en kurs två kvällar i veckan och så skulle man köra 20 minuter morgon och 20 minuter kväll på egen hand. Sitta upp, inte ligga. Vad man lyssnade på? Jo det var Folke själv som hade spelat in ett kassettband. Därtill fick man ett mantra…

Som man aldrig någonsin får berätta för någon annan, eller hur?
– Haha, äh jag kan berätta. Mitt var i ”A-ING”. För Alf Ingesson. Jag märkte många förändringar. Jag blev nog mindre hetsig och mer avstressad. I ett års tid körde jag meditation innan jag testade igen. Det var hösten 1976. Jag klarade testet och blev återinsatt i tjänst på F6. Av oss sju som tillfrågades var det fyra som tackade nej. Alla vi tre som gjorde kursen klarade det nya testet. Om jag fortfarande mediterar? Ja, ibland. Då och då när jag behöver energi.

Ur broschyren Omtanke från 1986, en del i det pedagogiska reform- och utvecklingsarbetet vid flygskolan, även känt som OKAFF. Foto: KB

Just själva kassettbandet, senare en välspridd CD-skiva, med Folke P Sandahls lugnande stämma blev kanske en parentes i den svenska flyghistorien. Tänkandet och teorierna bakom experimentet däremot – det fick fäste.
– Inom Försvarsmakten i dag kom det här att kallas PBT, psykisk beredskapsträning, och det har använts sedan tidigt 1980-tal. Det funkar så här: i ett avslappnad tillstånd kan du lära dig saker bättre. När eleven avslutar sin övning så visar man till exempel ofta morgondagens, så att man i ett avslappnat tillstånd kan memorera och få träningseffekt på det. Det är hela idén om ”hjärnan som simulator”, säger Alf Ingesson Thoor och poängterar att PBT inte använder TM. Däremot är de informella likheterna stora.

– Man kan inte säga ”transcendental meditation” till en hög militär och förvänta sig att bli tagen på allvar. Det är för flummigt. Det är samma sak med ”psykologisk debriefing”, vars innehåll inte på något sätt är kontroversiellt. Jag döpte om det till DRF – Delgivning, Reflexion, Förståelse. Då gick det bättre. Försvaret har ju rätt mycket psykfobier. De är för rädda sådant som är för löst – de vill ha siffror och konkreta saker.

Arbetet med PBT inom försvaret sammanfattas kanske bäst i en bok, ”Trestegskurs i psykisk träning” från 1990. Av och med Folke P Sandahl – och förstås – inklusive kassettband. Upplägget hade många fördelar, men också en uppenbar nackdel: tidsuttaget var tämligen omfattande. PBT krävde att man lyssnade på ett inspelat band för att få instruktion två gånger 20 minuter per dag. Idag har man övergett vokabulären och talar snarare i termer av mental träning. Från år 2014 genomför alla rekryter under grundläggande militär utbildning (GMU) ett program för mental träning. Det är i allt väsentligt en nedkortad variant av PBT.

Det har gått 40 år sedan Folke P Sandahl gjorde dig till försökskanin. Han var före sin tid.
– Ja, det måste man säga. Han var en märklig man.

Källor

Intervju med Alf Ingesson Thoor

Intervju med Robin Wallinder-Mähler

"En fältflygare från Mjölby", Alf Ingesson Thoor (Norlén Slttner, 2012)

"Fältflygare – från dröm till verklighet", Göran Jacobsson, (Norlén Slottner, 2009)

"Fältflygare – från dröm till verklighet. Del 2 – antologin", Göran Jacobsson, (Norlén Slottner, 2011)

Svensk flyghistorisk förening (SFF)

"Personlighet och anpassning till militär flygning", Thomas Neuman (Militärpsykologiska institutet, 1967).

"DMT och OKAFF genom den akademiska skärselden", Folke P Sandahl, artikel i Flygvapennytt nr 2 1982