Det började 1971

Mannen vägrade! Kapten Lars Norberg skulle inte få ut fler än 66 Robot 70, trots att den skriftliga ordern angav 70 stycken. Mannen, som var ansvarig för det hemliga robotförrådet, var orubblig. "Ni får bara 66 robotar oavsett vad någon i Strängnäs (Militärområdesstabens plats) har meddelat", löd beskedet från förrådsmannen, ansvarig för ammunitionsförrådet.

Kapten Lars Norberg, kompanichef vid Lv3 i Norrtälje, hade tidigare under dagen fått order om att med luftvärnskompaniet ta sig till Hårsfjärden där en stor ubåtsjakt pågick. Ordern var att förhindra fritagningsförsök när man hade tvingat upp ubåten till ytan.

För att lösa uppgiften tilldelades kapten Norbergs kompani 70 stycken robotar av typen Robot 70. Det var när dessa skulle hämtas ut från det hemliga robotförrådet som mannen, den ansvarige för förrådet, vägrade lyda order.

Inte ens när förbandets ammunitionsansvarige, en fanjunkare från Pansarregementet i Enköping, drog sin skarpladdade pistol ändrade han sig. "Skjut du bara, men mer än än 66 robotar får du inte", blev mannens svar.

Händelsen utspelade sig i början av oktober 1982. Men Lars Norberg, som i dag är överste, berättar om det som om det hände i förra veckan.
– Skälet till att ammunitionsförrådsgubben, som vi kallade dem på den tiden, inte ville lämna ut det antal som stod i ordern var att han då skulle bli tvungen att bryta en häck, eftersom robotarna låg sex stycken i en sådan, berättar Lars.

När vi träffas har han fyra timmar till pension. Han har tillbringat hela sitt yrkesliv inom Försvarsmakten, alltsedan han klev in på officersskolan på Karlberg 1974. Fast räknar man med värnplikten har han levt i Försvarsmakten sedan 1971 då han ryckte in på Signalregementet i Uppsala, som för övrigt flyttade till Enköping i början av 1980-talet.
– Det var ju en allvarlig händelse vid Hårsfjärden, vi var hotade av främmande makt. Det var allvar, men det var som om alla inte förstod det riktigt eller kunde ta det till sig.

Kursfilm från Krigsskolan Karlberg från 1974, det år Lars Norberg ryckte in vid skolan. Foto: AMF Film

Ubåtskränkningarna en vändpunkt

Händelsen, som anses vara den mest dramatiska militära händelsen i Europa efter andra världskriget, illustrerar väl det faktum att det hade funnits en utbredd skepsis till militärens roll i samhället. Fram till 1975-76 var det en väldigt negativ inställning från de värnpliktiga, minns han. Det var ett ständigt ifrågasättande och även om han säger att det förvisso kan vara bra, "eftersom man måste motivera det man säger och gör", skapade det en tröghet som inte riktigt gagnade utbildningarna.

Under mitten av 70-talet skedde alltså en omsvängning, men ännu fram till händelsen med ubåten i oktober 1982 var det som om folk inte riktigt kunde ta militären på allvar. Förstå att den verkligen behövdes.
– Efter den sovjetiska ubåten U137 grundstötning i Gåsefjärden blev det ett helt annat allvar i övningarna. Från att man under 70-talet oftast övade med lös ammunition krävde de värnpliktiga soldaterna sedan en mer hotbildsanpassad utbildning, berättar Lars.

De flesta övningar genomfördes efter det med skarpladdade vapen, där skarpa handgranater blev ett naturligt komplement till eldhandvapnen när man övade närstrid. Det var en ny situation för officerarna som under början av 70-talet hade upplevt de värnpliktigas ifrågasättande, där "de olika extrema falangerna på vänsterkanten hela tiden ställde kontroversiella frågor och antecknade de svar som gavs av befälet", berättar Lars.

Tolv år bland robotar och tv-spel

Efter officersskolan kom han 1975 till Luftvärnsregementet i Norrtälje, Lv 3, där han blev plutonchef på ett robotförband. Han skulle tillbringa nästan tolv år där och det var en tid då mycket förändrades.

Han jämför rollen med lärarens som står inför en klass med sjuåringar.
– Som plutonchef hade man ansvaret att på 7,5 månader utbilda cirka 50 värnpliktiga så att var och en kunde krigsplaceras på en befattning i ett luftvärnsförband, trots att ingen av dem hade några kunskaper från början.

I Lars fall var det en Robot 70-pluton som skulle utbildas. Varje soldat skulle lära sig flera system innan utryckning och en av de svåraste bitarna var att lära soldaterna rikta roboten mot snabba flygplan i simulatorn, berättar han.
– Under 1970-talets mitt fanns nämligen inga tv-spel och soldaternas finmotorik i fingrar och händer var därför dåligt utvecklat. Det tog närmare fyra månader innan de hade fått den basala förmågan att rikta robot. Under mina sista år på Lv3, 1986, hade tv-spelen slagit igenom och alla soldater hade spelat rätt avancerade dataspel. Denna civila färdighet medförde att det bara tog tre veckor innan de var uppe i samma färdighet att rikta robot som det hade tagit fyra månader att nå 1976.

Lars beskriver värnplikten inte bara som en soldatutbildning, utan också som "en av de bästa instanserna för att integrera nya svenskar". Många kom från invandrartäta förorter, de fick höra svenska med olika dialekter och utökade sitt ordförråd. Vid inryckningen startade alla på noll, konstaterar han. Ingen hade någon fördel av titel eller samhällsställning.
– Värnplikten var i det sammanhanget mycket demokratisk.

Utbildning för giraffradar

Efter några år med Robot-70 fick Lars i uppgift att som plutonchef utbilda soldater på den nya så kallade giraffradarn. Det var en modern radar som satt i toppen av en 12,5 m hög mast och hade fem radarfrekvenser att välja bland vilket var unikt på 1970-talet. Blev en frekvens utstörd kunde man manuellt byta frekvens. Idag sker sådana frekvenshopp automatiskt och på en millisekund . Men då var fem kanaler "high-tech".
– Att masten var just 12,5 meter hög kom sig av att svensk skog har en medelhöjd på 12,5 m och radarantennen skulle vara i trädtoppshöjd för att undgå upptäckt från luften. Men "medelskog" finns ju inte utan radarn var oftast antingen för hög eller för låg, så man fick ofta omgruppera, minns Lars.

Under sin tid på Lv3 fortsatte han att utbilda sig. 1986 lämnade han regementet och de rent militära uppgifterna. Inte för att han inte trivdes med det, men han började helt enkelt bli för gammal.

– Soldaterna är ju fortfarande 19-20 och som löjtnant och plutonchef vid 23-24 års ålder har man ju samma musiksmak, man pratar samma språk och så ... Men ju äldre man blir desto längre bort kommer man från det där och till slut förstår man inte ens allt de säger, konstaterar han och skrattar lite.
– Dessutom blir det allt svårare att hänga med rent fysiskt under övningar och träningar. En pluton- eller kompanichef skall ju vara bland de bästa i terrängspåret, vara med i täten när 3-milamarschen genomförs samtidigt som man skall ha kontroll över vilka som har skoskav eller behöver hjälp med packningen etc.

Från Vaxholm till Saudiarabien

Lars Norberg i Afghanistan 2014. Foto: Carl Mårtensson/Försvarsmakten

Efter en 27 månader lång fortifikationsteknisk utbildning startade han en ny karriär inom Försvarsmakten. Det är så han själv formulerar det och hans nya inriktning skulle komma att ta honom långt utanför landets gränser. Men i slutet av 1980-talet höll han sig kvar längs ostkusten. Han blev under några år ansvarig för alla kustartillerianläggningar i skärgården mellan Singö i norr och Västervik i söder samt fastigheterna på KA 1 i Vaxholm, örlogshamnarna på Berga och Muskö.

Det var innan Fortifikationsverket bildades 1994 och driften och underhållet av fastigheterna skildes från den militära verksamheten. Det var nog för övrigt ett bra beslut, konstaterar Lars, som minns en och annan argumentation med regementschefen på Vaxholm.
– Det var ju problemet som gjorde att man skilde ägandet från brukandet och överlät ansvaret för ägandet på Fortifikationsverket eftersom regementscheferna, som tidigare var ägaransvariga, ofta hellre vill lägga pengar på övningar än på att exempelvis byta fönster på kasernerna, berättar han.

Vaxholm var på sätt och viss en språngbräda ut i världen för Lars Norberg. I början av 1990-talet blev han handplockad att leda delar av vad som då var världens största byggprojekt. Det skulle drivas i Saudiarabien och handlade om att bygga enorma förvaringsutrymmen i berggrunden, för raffinerad olja.

Han tackade ja, lämnade sin hustru i Sverige och begav sig ner till landet som han säger att "ingen utom pilgrimerna besöker frivilligt". Han gjorde det för pengarna, men också för möjligheten att få komma till en miljö och en kultur som är så annorlunda mot den västerländska.
– Det är extremt religiöst och jättesträngt. Vi bodde i ett compound som var beskyddat av en prins, så de religiösa poliserna hade inte tillträde dit. Vi kunde spela västerländsk musik och sådär. Men alla väskor, cd-skivor och videoband granskades när du åkte in i landet, berättar han och minns hur dagstidningarna, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, som kom med någon veckas fördröjning, var fulla av svarta tuschstreck över bilder som visade bara ben och armar.

Hur kom det sig att Försvarsmakten hjälpte Saudierna med det här?
– Saudierna insåg på 1980-talet att alla deras raffinaderier ligger längs kusten och är väldigt sårbara. Då kom man på att de borde skydda raffinerade oljeprodukter under jord. I samband med det var man runt i världen och kikade på hur andra länder gör. I Sverige hade vi för vår beredskapslagring just stora lagringsutrymmen i berg, fast vi lagrade oftast råolja. Vi hade nästan en hel årskonsumtion för totalförsvaret i bergutrymmen.

Han var där i tre år. Var tredje månad åkte han hem till sin fru under någon vecka eller två. Att hon skulle följa med honom till Saudiarabien fanns inte på kartan. "Det är för svårt för kvinnor, de har inga rättigheter utan måste rätta sig efter de religiösa lagarna ..." Dessutom fanns det inga skolor för barn äldre än 15 år vilket gjorde valet enkelt att låta barn och fru stanna hemma.

Hur påverkade uppdraget i Saudiarabien din syn på Försvarsmakten och Sverige?
– Ju mer man är utomlands desto bättre uppskattar man sitt eget land, tror jag. Att det är ordning och reda. Alla människor här har en grundutbildning som gör att alla duger till något. Det är ju inga som är kameldrivare eller vallar får hela livet. Alla får någon form av utbildning.
– Det är den stora fördelen med vårt land. Dessutom är alla människor värda något här. I Saudiarabien fanns det då cirka nio miljoner invånare samt fyra miljoner gästarbetare, vilka var mer eller mindre livegna hos sina arbetsgivare.

Nedmonteringen av kustartilleriet

Lars skulle komma att återvända till utlandet efter uppdraget i Saudiarabien. Men först klev han in i rollen som ansvarig för Försvarsmaktens alla fastigheter. Och där skulle han bland annat bli ansvarig för en av de enskilt största nedläggningarna som skett inom Försvarsmakten. Nämligen hela det svenska kustartilleriet. Det rörde sig om ett hundratal anläggningar som helts sonika skruvades ned och anläggningarna gjöts igen. Han minns hur "gubbarna" som monterade 12 cm-pjäserna i slutet av 1970-talet var desamma som demonterade dem. De kände ju till anläggningarna i detalj, "varenda skruv, fjäder och vätska i systemen".
– Efter demonteringen och skrotning av de olika systemen gick samtliga i pension.

Men var det rätt att lägga ner hela kustartilleriet? Lars drar lite på svaret.
– Jag tror att det dels var en markering av ÖB Håkan Syrén. Han var ju kustartillerist och regering och riksdag hade beslutat att försvaret skulle ställas om kraftigt under början av 2000-talet. Då ville väl han vara en föregångsman. Dels berodde nedläggningen på att precisionen i styrda robotar som fälls från flygplan hade ökat från 70-talet då det behövdes närmare 20 robotar eller bomber för att få en säker träff på anläggningen, till idag då det räcker med en.

Samtidigt konstaterar Lars att ett kustartilleri i dvala inte kostar särskilt mycket, inte mer än i stort sett bara lite elektricitet för att avfukta kanontornen, och att nedmonteringen kostade ungefär lika mycket som det hade kostat att sätta upp det. Utöver kostnadsaspekten var avvecklingen av systemen förvisso också ett krav från kommuners och läns miljöansvariga.

– Men idag börjar man ju prata om att det nog vore bra att ha någon typ av rörligt kustartilleri, med tanke på hur hotbilden ser ut, säger han.

Att bygga en camp i Afghanistan

Översikt över campen som senare kom att kallas Camp Northern Lights, belägen i utkanten av Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan. Campen utgjorde basen för den svenska insatsen mellan 2006 och 2014. Foto: Anja Edvardsson/Försvarsmakten

En stor del av hans tid inom Försvarsmakten har naturligtvis präglats av det beslut om omställning av försvaret, från invasionsförsvar till insatsförsvar, som fattades i slutet av 1990-talet och kom att innebära monumentala nedläggningar och förde med sig stora besparingskrav. Men 2005 fick han faktiskt vara med och bygga upp något. Inte i Sverige, utan i Afghanistan. Som chef vid Anläggningskontoret ledde han arbetet med att etablera en camp i Mazar-e-Sharif, Camp Northern Lights, som dimensionerades till en styrka om cirka 200 soldater.
– Det där ökade sedan successivt. Först till 400 och sedan när det var som mest till nästan 1 000 soldater. Campen var som en kustartillerianläggning, helt självförsörjande när det gällde vatten, el och kyla, berättar han.

Området var inte mer än 250 gånger 250 meter till ytan. Men även om det var en nog så tuff utmaning att planera och skapa en struktur som fungerade för så många människor var den svåraste delen att få dit all materiel, berättar Lars.
– Vi fick flyga in det mesta. Men flygplanen tar ju inte så stor last. En Herkules, som var den vanligaste flygplanstypen som användes, tar bara 25 ton.

Under nio år bodde och arbetade totalt över 7 000 svenska soldater och officerare i förläggningen. Lars var med även vid avvecklingen 2014 och fick ett sista, färgstarkt minne när den utrustning som inte skulle tas tillbaka till Sverige bjöds ut till auktion.

– Statens jurister ville att försäljningen skulle ske med sluten budgivning, vilket var något helt främmande för afghanerna. De var ju vana vid öppna auktioner och att betala kontant. De stora potentaterna gick alltid omkring med tjocka dollarbuntar på sig ... Nu skulle de plötsligt skriva ett bud på ett papper, lägga det i ett kuvert och lämna in. Det förstod knappt vad det var frågan om, berättar han och ler.

Det gör han ofta under intervju. Ler alltså. Att en stor del av hans liv inom Försvarsmakten har kommit att handla om neddragningar och besparingar tycks inte bekomma honom. Han riktar i stället ljuset mot allt som varit bra, lärorikt och roligt. Vilket inte minst det faktum att han aldrig haft en tjänst mer än tre år tyder på. Det har aldrig varit tråkigt. Det har alltid funnits utmaningar och nya saker att lära och uppleva, understryker han.

Sista utlandsuppdraget

Mellan 2007 och 2010 gjorde han sitt tredje och sista utlandsuppdrag – om man bortser från avvecklingen av Camp Northern Light – som militärattaché i Egypten. Lars beskriver det som en "mycket behaglig tillvaro" även om det var svårt att arbeta där.
– Man hade anammat det gamla sovjetiska säkerhetstänket, vilket i princip innebar att man inte sa någonting som rör försvaret. Allt var hemligt. Fick man se något så var det uppenbart att det var riggat och lite överensstämmande med verkligheten.

Presidenten, som då hette Mubarak var överbefälhavare. Det innebar att denne bevistade en hel del arrangemang där försvaret visade upp sig.
– Där var vi attachéer oftast inbjudna. På grund av terroristhotet – hans föregångare president Sadat, blev mördad under en militärparad 1981 – så blev samtliga av med sina mobiltelefoner och laptops om presidenten bevistade samma arrangemang. När arrangemanget var slut återstod alltid att försöka hitta sin egen mobiltelefon bland 100 andra. Det var innan mobilskalens tid.

En händelse under sin tid som militärattaché han aldrig kommer att glömma var när tio säkerhetspoliser en morgon plötsligt omringade grannvillan och stormade in. Villan inrymde Ikeas egyptiska kontor och det visade sig att någon hade kapat deras dator och använt den för att skicka regeringsfientliga meddelanden. Platschefen fick en åthutning och en uppmaning att sätta upp tillräckliga brandväggar så att händelsen inte upprepades.
– Men tre veckor senare var det samma sak. Säkerhetspolisen omringade huset, stormade in och den gången sydde man in den egyptiske platschefen, berättar Lars.

Huset där vi sitter nu, Högkvarteret på Lidingövägen i Stockholm, rymmer tillsammans med Tre vapen några kvarter bort hela den svenska militära ledningen. Det är ett resultat av omställningen i början av 2000-talet och det är egentligen bara när vi pratar om det som Lars visar rejäl skepsis.
– Här sitter massor av generaler och överstar. Huset är egentligen inte skyddat och det skulle inte krävas många träffar vid ett luftangrepp för att göra hela området här till en grushög, säger han.
– Men en förändring är förmodligen på gång.

Förändring har också varit temat för hans sista tid inom Försvarsmakten, i förbandsproduktionsstaben på Högkvarteret i Stockholm. Sedan i början av 2015 har han utvecklat ett förslag till hur man skulle kunna spara 200 miljoner kronor genom att utnyttja sina fastigheter bättre, bland annat genom att säga upp hyreskontrakt med privata värdar. Han har också föreslagit att införa aktivitetsbaserade kontor. Dels för att få in fler personer på samma yta, dels för att han tror att det är bättre för verksamheten.

Om några timmar går han i pension. Och även om han ser fram emot det verkar han inte särskilt ivrig. Hans berättelse om upplevelserna inom Försvarsmakten genomsyras av engagemang, nyfikenhet och en nästan pojkaktig förtjusning. Lars sammanfattning "jag har aldrig ångrat valet att bli officer" ligger förvisso nära klyschans rand. Men när han uttalar den lyser ögonen och lämnar inget utrymme för tvivel om att formuleringen är hans innerliga, uppriktiga mening.

Fast hans liv inom Försvarsmakten är egentligen ännu inte riktigt över. Efter sommaren kommer han tillbaka för att slutföra sitt sista projekt.

Källor

Intervju med Lars Norberg

03:10

Avveckling Isaf
Sedan år 2005 har Försvarsmakten bidragit till den ISAF-ledda insatsen i Afghanistan. När Camp Northern Lights avvecklades 2014 kom Lars Norberg tillbaka för att leda arbetet.