Så blev Gotland granne med San Diego

GTD bogserbåt på väg mot USA den 20 maj 2005. Skälet till att den begav sig dit var att GTD hade bjudits in för att under dryga två år medverka vid ett antal övningar med det amerikanska försvaret. Foto: Första ubåtsflottiljen/Försvarsmakten

2005 låg Gotland utanför San Diegos kust. Med södra Kalifornien som närmsta landmassa, Stilla Havets tusentals meter djup under sig och omgivet av stridsfartyg och delfiner.

Nej, inte ön alltså, den låg fortfarande kvar där den brukar med sina får och Ingmar Bergman-veckor.

Gotland i det här fallet är den svenska ubåten. Byggd i Malmö av Kockums och sjösatt 1995. Dryga sextio meter lång och sex meter bred. Med plats för en besättning på runt trettio personer.  

Skälet till att den vid mitten av förra årtiondet befann sig utanför USA:s sydvästligaste del i Kaliforniens andra största stad efter Los Angeles var att Gotland bjudits in för att under dryga två år medverka vid ett antal övningar med det amerikanska försvaret. Efter en imponerande Nato-övning i Medelhavet, där den svenska ubåten Halland medverkade, sattes bollen i rullning.

– Det började med informella diskussioner på tjänstemannanivå kring ett gemensamt intresse. Sedan gick det upp på departements- och politisk nivå, innan det skrevs en MOU (Memorandum of understanding). Amerikanerna tyckte att de skulle vända på steken. I stället för att de kommer till Europa och övar två-tre veckor – varför inte ta över en europeisk ubåt dit, berättar Daniel Petrak, örlogskapten som medverkade vid övningen.

Ett av de främsta skälen till att USA:s intresse väcktes var möjligheten att träna mot en annorlunda typ av ubåt. Gotland går med sin förhållandevis lilla fartygskropp och tysta motor tvärs emot utvecklingen som det kalla kriget drev på.

– USA förstod att efter kalla krigets slut skulle allt bli annorlunda. Amerikanerna var vana att jaga stora ryska atomubåtar, men med en förändrad världsbild insåg de att även mindre länder kan köpa ubåtar som utgör reella hot mot deras fartyg och handelstransporter. Kuwaitkriget och Persiska viken innebar till exempel helt andra förutsättningar än tidigare. De ville se vad teknikutvecklingen skulle kunna innebära, vad de här förändringarna betyder. De ville lära sig att hitta nya typer av ubåtar, sådana de inte var vana att leta efter. De var tvungna att studera, säger Daniel Petrak.

Hur klarade amerikanerna sig under övningen?
– De lärde sig hela tiden och blev bättre. Och de övar hela tiden – med kanadensare, australier, sydamerikaner. Men inga av de länderna har ju sådana ubåtar som vi har. Amerikanerna har lagt ned väldigt mycket tid på att lära sig. När USA vid 1980-talets början beslutade sig för att bara använda atomubåtar så förlorade man kompetensen på att jaga ubåtar. Det var det man ville återuppta.

Hemligheten med svenska ubåtar

GTD inne i hamn i San Diego. Den är från början byggd i Malmö av Kockums och sjösatt 1995. Dryga sextio meter lång och sex meter bred – och har plats för en besättning på runt 30 personer. Foto: Anders Sjödén/Försvarsmakten

Hemligheten med Gotland och andra moderna svenska ubåtar är det så kallade AIP-system (Air Independent Propulsion) som driver båtarna och möjliggör den långa undervattenstiden och det lågmälda framåtskridandet. Grunden är dock äldre än så.

– Robert Stirling var en skotsk bergsingenjör på 1700-talet som kom på den princip vi i grund och botten fortfarande använder oss av i våra motorer. En gas som värms upp expanderar ju i volym och när den kyls ned igen så minskar den. I våra maskiner används helium, som har en ganska liten atommolekyl, vilket gör att den lätt både värms upp och kyls ned, det krävs inte mycket energi för att använda den. Sedan har man flytande syre, som expanderar 800 gånger när det blir gas, i stora tankar, berättar Daniel Petrak.

– Det flytande syret och en förfinad miljödiesel skickar man in i en brännare, lite som i en bunsenbrännare man hade i skolan, som ger en varm, men stadig, låga. Förbi den trycker man heliumgasen som då värms upp och sen går vidare till en kolv som trycks upp av värmen. Gasen går sedan vidare till ett värmeväxlingssystem där den kyls med sjövatten och sen fortsätter man så och skapar en kolvrörelse genom att värma upp och kyla heliumgasen.

Första året hade vi ingen fast besättning, utan skickade personal fram och tillbaka med plan. Man var i San Diego fem-sex veckor och sedan åkte man hem på ledighet och det kom en ny besättning. Så kan man göra – ubåtarna är ganska lika och med någon dags överlämning är det inga problem. Det gäller att ha disciplin, så att allt ser likadant ut ombord.

Daniel Petrak

Till skillnad från en bensinmotor där det blir en liten ”explosion”, en ”knackning”, som skapar vibrationer, så har en Stirlingmotor bara en stadig lugn låga, vilket innebär att motorn knappt ger ifrån sig några ljud.

Är tystnaden den stora vinsten med Gotland i jämförelse med andra typer av ubåtar?
– Det och att vi kan stanna under vatten så länge. En dieselubåt måste med jämna mellanrum upp till ytan och skicka upp en luftmast, som är lättupptäckt, och sedan sätta igång högljudda bullrande dieselmotorer. Allt det gör att ubåten hörs och syns mer, samtidigt som besättningen hör sämre också.

Dieselmotorerna är dock fortfarande vanligast i ubåtar. Stirlingmotorn, trots alla dess fördelar, är mer svårreglerad och komplicerad.
– Ja, absolut, dieselmotorn är enklare att hantera på många sätt. Samtidigt växer intresset för AIP-ubåtar. Sverige har patent på den här typen av Stirlingmotor och Japan, som också har väldigt avancerad ubåtsflotta och hög försvarsteknik, har faktiskt köpt och installerat motorn i sina ubåtar. Det är ett väldigt gott betyg för våra motorer – japanerna köper väldigt sällan teknik utifrån, säger Daniel Petrak.

Två år under ytan

Hemligheten med Gotland och andra moderna svenska ubåtar är det så kallade AIP-system (Air Independent Propulsion) som driver båtarna och möjliggör den långa undervattenstiden och det lågmälda framåtskridandet. Foto: Anders Sjödén/Försvarsmakten

I början av 2005 inkvarterade sig den svenska besättningen på Point Loma, den halvö norr om Kaliforniens nästa största stad som innesluter San Diego Bay, och blev kvar i nästan två år.

– Vårt intresse var att undersöka om och i så fall hur våra ubåtar skulle fungera på öppet hav. Kan vi öva mot stora styrkor? Hur logistikförsörjer vi en ubåt på andra sidan jorden? Det var ett bra erfarenhetsutbyte. Vi lärde oss mycket av varandra när det gäller teknik. Det var ett ömsesidigt utbyte och från amerikansk sida var det intressant att se hur man hittar den här typen av ubåtar. De var tvungna att lära om sitt sätt att tänka, säger Daniel Petrak.

Besättningen byttes delvis ut under de två åren, men vissa, som Daniel Petrak, var kvar i San Diego under hela övningen. Av tid- och kostnadsskäl flyttade besättningen och deras familjer under det andra året till USA.

För mig som lekman låter två år som extremt lång tid.
– Ja, det är en lång tid för en övning. Första året hade vi ingen fast besättning, utan skickade personal fram och tillbaka med plan. Man var i San Diego fem-sex veckor och sedan åkte man hem på ledighet och det kom en ny besättning. Så kan man göra – ubåtarna är ganska lika och med någon dags överlämning är det inga problem. Det gäller att ha disciplin, så att allt ser likadant ut ombord.

Hur är det att vara så länge under vatten?
– Man vänjer sig. Tiden går rätt fort, man har ganska roligt ombord ändå. Det kan kännas tungt att veta att man ska vara instängd under fyra veckor, men man har sitt liv ombord och det rullar på. De första och sista dygnen är de som är jobbiga. Första för att man koncentrerar sig på hur länge man ska vara borta, sista för att man koncentrerar sig så mycket på att man snart ska få komma ut och åka hem. I USA var de flesta uppdragen på 19-20 dagar.

Point Loma är en 15 km lång halvö på sydligaste delen av kaliforniska kusten, just utanför San Diego. Platsen, som idag huserar Naval Base Point Loma (NBPL) har en marinbashistoria som går ända tillbaka till mitten av 1800-talet. Foto: Joe Mabel/Wikimedia Commons

Hur förbereder man sig på att vara borta så länge?
– Man köper snus.

Ingen särskild träning?
– När man börjar jobba på ubåt genomgår man en mängd undersökningar. Man ska ha en särskild psykisk profil för att klara jobbet, uppger man att man har svårt för stängda rum och har klaustrofobiska tendenser är man förmodligen inte rätt person, säger Daniel Petrak med ett skratt.

– Sedan gäller det att hålla sig i fysisk form också. Vi har i och för sig träningscykel och en del andra redskap på båten, men man får köra lite extra när man är ledig så man är ”fit for fight” när det är dags. Det är upp till var och en hur man gör. En del kanske vill ta det lugnt och är ute på landstället innan man går ombord.

Flytten till San Diego innebar självklart stora förändringar för besättningen. Östersjön, där mycket av det vanliga arbetet utförs, är ett förhållandevis grunt innanhav med omfattande skärgårdar och med en annan vegetation. Samtidigt var inte skillnaderna som Petrak och de andra på förhand trodde.

Sedan var det andra ljud där – de har ju både valar och delfiner, och framför allt delfiner kan störa ubåtar rätt rejält. De är dessutom ganska nyfikna och sociala av sig. De försökte kommunicera med oss och när de inte får svar blir de lite sura och kontaktar en kompis och ligger tillsammans och tjatar på ubåten ganska länge.

Daniel Petrak

– Det finns lite grundklackar och öar där som gjorde att miljöerna ändå påminde om varandra. Den stora skillnaden var snarare djupet. Hemma är vi vana vid att det kanske är 100 meter till botten, där var det 2000 meter. Sedan var det andra ljud där – de har ju både valar och delfiner, och framför allt delfiner kan störa ubåtar rätt rejält. De är dessutom ganska nyfikna och sociala av sig. De försökte kommunicera med oss och när de inte får svar blir de lite sura och kontaktar en kompis och ligger tillsammans och tjatar på ubåten ganska länge.

Och djupet – hur påverkade det?
– En psykologisk effekt till att börja med. Vi var ju inte vana vid att vara så djupt nere, men sen såg man mest fördelar. Vi behövde inte fundera över om det fanns risk att gå på grund, utan kunde bara dyka rakt ned. Det ger en viss handlingsfrihet. Amerikanerna varnade oss för vissa grundklackar och tyckte inte vi skulle köra där, men det var ju vår ”vanliga” miljö så vi brukade gömma oss där det var grunt. De var inte vana vid det.

Handlingsfriheten innebar att amerikanerna verkligen fick se fördelen med de små, lätthanterliga Stirlingdrivna ubåtarna. Som så många gånger tidigare, från David och Goliat och framåt, så visade det sig alltså att snabbhet och teknik kunde överlista och besegra storhet och styrka. Tur att det bara var övning.

Om det hade varit skarpt läge – hade det kunnat smälla då?

– Utan att gå in på för mycket detaljer: Ja! Vi har väl varit ganska öppna med att vi kom så nära att vi hade kunnat sänka vissa fartyg. Det tackar amerikanerna för, det var ju bra träning för dem att se vad de kan göra bättre. Det handlade mer om att vi berättade för dem vilka fel de gjorde och vad de kunnat göra bättre. Sedan är den där diskussionen lite skev – gör man allt rätt kan en förhållandevis billig liten ubåt nästan alltid kunna sänka ett stort kostsamt hangarfartyg.

Ubåt av typ Gotland. Foto: Flt Sgt Artigues/NATO Allied Maritime Command
Källor

Intervju med Daniel Petrak

Intervju med Daniel Hakkarainen, tidigare informationschef vid Första ubåtsflottiljen

05:59

Ubåtsvapnet 100 år (2004)
Jubileumsfilm om det svenska ubåtsvapnets historia. Från den allra första ubåt som den svenska marinen införskaffade 1904, HMS Hajen – ritad av C. Richson och byggd på Stockholms örlogsvarv – till dagens toppmoderna icke-atomdrivna ubåtar som används både inom landet och vid internationella insatser.