Bakgrund och omvärld

Owe Wiktorin besöker Swedint i Södertälje tillsammans med tidigare försvarsminister Thage G Peterson. Foto: Försvarsmakten

Owe Wiktorin hade inte en tanke på att bli överbefälhavare. Eller ens på att göra karriär inom försvaret.

– Jag har undrat lite över hur jag hamnade på den positionen, säger den i dag (år 2016) 76-årige före detta överbefälhavaren från en soffa i den rymliga lägenheten på Östermalm i Stockholm.

– Jag började i flygvapnet en gång i tiden, eftersom jag enligt mina föräldrar alltid sagt att jag ville bli pilot. Åtminstone sedan jag var tre eller fyra år.

Den vuxne Wiktorin gjorde, trots en kropp som mätte nästan 192 centimeter och kanske inte var gjord för att vikas ner i trånga sittbrunnar i stridsflygplan, det som den lille parveln en gång drömde om. Efter studentexamen 1961 utbildade han sig till pilot vid Kungliga Krigsflygskolan i Ljungbyhed, tre år senare var han officer och 1969 blev han divisionschef.

– Jag tog mig igenom utbildningen och sen började jag förstå att kombinationen pilot och officer passade mig väldigt bra. Jag trivdes utomordentligt väl under hela tiden i flygvapnet och försvaret. Jag tog de där olika stegen i karriären allt eftersom. Jag var aldrig någon streber, det var andra som lade uppgifter på mig.

Under 1980-talet landade sedan Wiktorin allt oftare i chefsuppdrag och på höga positioner. Chef för Försvarsstabens planeringsavdelning. Ställföreträdande sektorflottiljchef för Jämtlands flygflottilj. Chef för Flygstabens sektion 1. Chef för Försvarsstabens planeringsledning. 1991 blev Wiktorin generallöjtnant och chef för Försvarsstaben och året efter militärbefälhavare för Södra militärområdet. Bara ett par år senare blev han, efter Bengt Gustafsson, Sveriges åttonde överbefälhavare. Han blev det i en minst sagt omvälvande tid och osäker omvärld. Berlinmurens fall och Warszawapaktens upplösning gjorde att världsläget förändrades på ett dramatiskt sätt.

Fienden blev mycket mer oförutsägbar. Problemet ur svenska politikers, officerares och underrättelsetjänstens perspektiv var att man saknade insyn i hur allvarligt sönderfallet var.

Owe Wiktorin

– Kalla kriget var faktiskt på många sätt en enklare situation. Då fanns å ena sidan Nato, å andra sidan Warszawapakten och de stod rakt emot varandra och kriget kunde bryta ut när som helst. Det kanske inte låter som ett särskilt bra läge, men situationen var så konkret och påtaglig att det var det lätt att se det alliansfria Sveriges position i den. Om något skulle hända var det ett angrepp österifrån. Det var lätt förutse hur och var anfall mot landet skulle komma och därmed också lätt att bestämma hur försvaret och den säkerhetspolitiska inriktningen skulle utformas.

– Sedan föll Warszawapakten och hela den hotfulla, men stabilt hotfulla, om jag får uttrycka mig slarvigt, världen rasade samman och försvann. Inte över en natt, men ändå under relativt kort tid – på ett par år hade allt förändrats. Helt plötsligt var officerare och politiker tvungna att ha en säkerhetspolitisk uppfattning och utifrån den dra en slutsats. Det var en chockartad upplevelse för båda de här grupperna, som det tog tid att komma över. Jag tror att den situationen lever i viss mån fortfarande kvar. Man var tvungen att skaffa sig en försvarspolitisk uppfattning och en vilja som nation och det fanns definitivt inte när jag tillträdde som ÖB, varken på politisk eller militära sidan.

Hotet österifrån kvarstod även efter murens och Warszawapaktens fall, men hade förändrats i grunden. Efter Sovjetunionens upplösning vittrade den forna stormaktens försvar sönder. Fartygen rostade och sjönk i hamnar, stridsvagnar stod still, stridsmoralen hos soldater var nere på noll, flygplanen stod på marken oförmögna att lyfta.

Samtidigt blev den inte mindre farlig. Tvärtom snarare, enligt Wiktorin.

– Fienden blev mycket mer oförutsägbar. Problemet ur svenska politikers, officerares och underrättelsetjänstens perspektiv var att man saknade insyn i hur allvarligt sönderfallet var. Om det skulle komma en totalitär regim med vilja att återta Sovjets storhet och yttre gränser – var det då möjligt att restaurera den sovjetiska krigsmakten? Hur lång tid skulle det kunna ta? Från politiskt och militärt håll bedömde man, egentligen ända fram till 1996 års försvarsbeslut, att ”ja, det är det”. Då kom den här återtagningsstrategin från svenskt håll. Man drog ned försvaret kraftfullt både i 1992 och 1996 års försvarsbeslut och menade samtidigt att man skulle kunna återta landet snabbt. Det här var en strategi som gjorde att det svenska försvaret eroderade både kapacitets- och kvalitetsmässigt i mycket snabb takt. Jag hade väldigt svårt att tro på den där återtagningsstrategin.

Omställningen till Försvarsmakten

Om den ändrade maktbalansen och hotbilden i omvärlden var den ena stora omställningen under Wiktorins tid som ÖB blev var den andra inhemsk. Runt tiden då han tillträdde slogs ett drygt hundratal olika myndigheter ihop till en gemensam försvarsmakt med ett helt nytt ekonomistyrnings- och redovisningssystem. I ett slag blev den nya myndigheten, utan jämförelse, den största i Sverige: 40 000 anställda, en budget på knappt 40 miljarder och en verksamhet som skapade ytterligare 25 000 jobb inom industrin. Lägg till det alla värnpliktiga man ansvarade över.

Försvaret är en unik organisation som ska kunna bruka statens yttersta våld i den värsta av situationer. Det ställer krav på etik, moral och ledarskap som de som lever utanför Försvarsmakten kanske inte till fullo förstår. Man har en oerhörd stolthet över sina traditioner och gemensamma historia. Med rätta.

Owe Wiktorin

– Vår storlek gjorde så klart att vi blev väldigt intressanta politiskt, politikerna älskade att gå in och peta i till exempel lokaliserings- och utnämningsfrågor. Samtidigt som man hade en mycket vag uppfattning om målet för verksamheten och inriktningen för försvarspolitiken. Styrmedlet i de här frågorna blev till slut enbart en fråga om pengar.

Owe Wiktorin sommarpratade i P1:s "Sommar" 1997. Stående längst upp till vänster. Foto: Sven-Åke Haglund/Försvarsmakten

Den stora hopslagningen skakade om försvaret i grunden.  

– Försvaret är en unik organisation som ska kunna bruka statens yttersta våld i den värsta av situationer. Det ställer krav på etik, moral och ledarskap som de som lever utanför Försvarsmakten kanske inte till fullo förstår. Man har en oerhörd stolthet över sina traditioner och gemensamma historia. Med rätta. De här regementena, örlogsbaserna, flottiljerna och så vidare hade varit egna myndigheter under kungen fram till nu, i århundranden, och ska helt plötsligt nu bli en del i Försvarsmakten. Det gick inte hem hos alla.

Försvarets attityd gentemot nyordningen gjorde, tillsammans med de nedskärningar som börjat åren innan Wiktorins tillträde, arbetet svårt. Många var kritiska mot den nya försvarsmakten.  

– Jag var ledare i en organisatorisk och attitydmässig miljö där inte många stod bakom det här beslutet till hundra procent, om jag uttrycker mig försiktigt, och inte applåderade de nya administrativa systemen. Samtidigt var vi i en situation där 1992 års försvarsbeslut, som innebar ungefär 25 procents reduktion av organisation, gjorde att vi var tvungna att börja dra ned på förbandens omfattning enligt riksdagsbeslutet.

Till råga på allt innebar finanskrisen och den svaga, till slut till och med nedskrivna, svenska kronan att budgeten eroderade ytterligare.

– Jag anmälde detta till försvarsminister Thage G Petersson, men han förnekade att det fanns ett hål i budgeten över huvud taget och konstaterade att vi skulle genomföra verksamheten som hade beslutats, utan att få en krona mer. Jag kunde inte sitta tyst i den situationen, utan som myndighetschef var jag tvungen att gå fram och säga att det är en omöjlighet. Antingen måste det föras till mer pengar eller så måste vi ta bort verksamhet. Sen blev det en utredning, och den kom fram till att Försvarsmakten hade rätt: det saknades pengar och regeringen måste besluta om att antingen skjuta till mer eller skära ned. Den här ekonomiska verkligheten gynnade inte verksamheten om man säger som så.

Nedskärningarna i 1992 års budget ledde till en splittring inom Försvarsmakten och ställde förband mot varandra inför nedläggningshoten. När Wiktorin tog över blev ett av hans viktigaste uppdrag att försöka ena försvaret igen.

– Jag lade ned oerhört mycket tid i början av min period som ÖB på att prata ledarskap, mål för verksamheten och lojalitet för att överbygga de sprickor som uppstått. Det var en ganska komplicerad värld att ta över chefskapet för, men samtidigt ganska stimulerande och utmanande.  

Ett gemensamt EU-försvar

Owe Wiktorin i samtal med två KFOR-soldater löjtnant Mikael Widelund och sergeant Michael Sulusi-Sjö. Konflikten i Kosovo hade blossat upp i slutet av 90-talet. 1999 skickade Sverige den första svenska styrkan till den då serbiska provinsen. Foto: Sven-Åke Haglund/Försvarsmakten

Sveriges hade haft militär närvaro i form av fredsbevarande styrkor ute i världen under hela efterkrigstiden, men frågan är om någon period varit mer intensiv än Wiktorins nittiotal då svenska styrkor tjänstgjorde både i Bosnien och Kosovo.

Wiktorin blev tidigt inblandad i EU:s, i hans tycke, ganska valhänta försök att agera i konflikten i forna Jugoslavien.

– Viljan till militärt samarbete i EU fanns säkert, men de gemensamma resurserna saknades. Resurserna var ju de enskilda ländernas i första hans, och Natos, i de fallen, i andra hand, EU hade inga möjligheter att sätta upp en egen krisstyrka. Samtidigt var den politiska viljan i de Nato-anslutna länderna inte lika stor som till exempel i Sverige. Den var ganska differentierad skulle man kunna säga, om jag ska uttrycka mig försiktigt.

I stället blev EU och Europa beroende av hjälp utifrån.

– När Bosnienkriget började så deklarerade EU att ”det här är ett europeiskt problem, som vi ska ta hand om”, men sedan hände i princip ingenting. Vi skickade ned trupper som hjälpte till att dämpa dödandet, mördandet, det etniska rensandet, men det var först när USA klev in i kriget med sin beslutskraft som en verklig förändring skedde och man fick grepp om situationen. Samma skeende upprepades senare i Kosovo.

– Européerna hade varken beslutskraft eller kanske ens viljan att ta tag i situationen trots att det här inte rörde sig om några storkrig. Det här visade ju, vilket jag till mångas förskräckelse flera gånger uttalade under min tid som ÖB, att Europa inte har den militära förmågan att lösa sådan här situationer utan hjälp från USA. Hur länge kan vi räkna med den hjälpen? Hur länge ska vi lita på att amerikanska föräldrar är villiga att släppa sina söner och döttrar för att slåss för det som européerna borde klara på egen hand? Den viljan kan ta slut och har vi inte en gemensam europeisk plan då så kan det sluta mycket illa. Vårt beroende av USA var under Balkankonflikten lika stort som under det kalla kriget.   

Avslutningen och efterspelet

Efter de stora nedskärningarna i nittiotalets början tidigarelades försvarsbeslutet 1997 med ett år och innebar neddragningar på ytterligare 38-39 miljarder, vilket motsvarade ungefär ett årsanslag under den kommande femårsperioden. En redan hårt ansträngd ekonomi blev plötsligt än mer pressad.

– Det var en ganska våldsam reducering av krigsorganisation och fredsförband, vilket ledde till nya slitningar inom försvaret. Inriktningen från statsmakten var att Ryssland kanske skulle kunna komma tillbaka med en militär kapacitet och därför måste vi kunna ha en återtagningsfilosofi, jag tror den var att en återtagning skulle kunna vara möjlig på två år, vilket var en utopi.

Samtidigt var det ryska hotet svagt, även om det fortfarande fanns och var, som tidigare konstaterats, oförsägbart

– Underrättelsesidan, som jag hade haft nära kontakt med under hela tiden som ÖB, satte mig in i det militära förfallet i Ryssland, både personellt och materiell. Det fanns inte någon egentlig fysisk möjlighet, oberoende av politisk vilja, att gå till attack mot Sverige eller västerut över huvud taget. Samtidigt hade vi en situation att det som lades in i försvarsbeslutet hade vi inte pengar till. Det här var en ständigt återkommande situation, eftersom politiker och försvaret hjälptes åt att packa in så mycket det bara gick i planerna för att det skulle finnas möjlighet att realisera senare.

Till slut fick Wiktorin nog. Inriktningen på ett invasionsförsvar var både tekniskt omodernt och svårt att få ihop ekonomiskt under rådande omständigheter.

– Jag gick till den politiska ledningen och sa att ”det här håller inte längre”. Den tekniska förändringen var lika dramatisk som den ekonomiska och säkerhetspolitiska: informationsteknologin hade enligt mitt sätt att se möjliggjort att man i realtid kunde följa upp vad som hänt både på den egna sidan och på motståndarens. Sedan har man insatsberedda förband som snabbt kan slå till mot oroshärdar, vilket informationsteknologin också tillät: att gå direkt mot motståndarens kraftcentrum i stället för att tugga sig fram dit.

I Wiktorins tycke krävdes en rejäl omstrukturering.

– I mitt förslag till regeringen konstaterade jag att tiden var förbi då det var bra att ha en försvarsstyrka på 800 000 soldater, där vi hade i stort sett en gubbe i varje buske, beredda att försvara den. Nu behövde vi bygga upp ett försvar baserat på nätverksstruktur där lednings – och informationsinhämtningssystem är integrerade i förbanden, så att de kan slå till snabbt och effektivt mot de punkter vi ser är svaga eller möjliga att vinna framgång mot. Den här strukturen ville vi använda – och regeringen sa ”ja”. Men man gjorde det utan att egentligen ha en uppfattning om vart det skulle bära. Man hade ingen djupare kunskap även om Björn von Sydow, som då var försvarsminister, försökte skaffa sig den och deltog i ett antal studiesammankomster.

Wiktorin tog fram ett underlag till en strukturomvandling och lämnade till dåvarande regering.

– Jag kommer alltid komma ihåg datumet när vi lämnade underlaget till regeringen. Den tolfte oktober 1998. Dagen därpå kom budgetpropositionen – och allt revs upp. Vi hade lagt fram en vad vi tyckte smärtsam, men strukturerad och ordnad, omställning mot ett modernt försvar som skulle fungera på andra sidan sekelskiftet. Så kom budgetpropositionen och där hade finansminister Erik Åsbrink, i en bilaga långt bak, smugit in en nedskärning på ytterligare 13,5 miljarder på en treårsperiod. Det underlag vi lämnat dagen innan var helt bortkastat och kunde direkt slängas i papperskorgen. Vi blev tvungna att ta fram nytt underlag och vi fortsatte processen. Framme vid juletid 1998 fattade riksdagen beslut om att den här ekonomin gällde och då satte sig de borgerliga partierna och Socialdemokratin i förhandling och Centerpartiet och Socialdemokraterna kom överens om att ytterligare fyra miljarder från försvaret skulle skäras bort. I slutet av februari fick vi till slut direktiv att fullfölja underlaget vi hade lämnat den tolfte oktober – men med helt andra ekonomiska förutsättningar. Underlaget skulle redovisas 18 maj. Det var omöjliga tidsförhållanden.

Den hårt satta deadlinen tvingade Wiktorin att peka med hela handen i kommunikationen med övriga försvaret. Det fanns helt enkelt inte tid att diskutera eller förankra förslaget ute i organisationen.

– Fram till den här tidpunkten hade enigheten i försvaret varit total. Ingen avvikande mening i militärledningen. Alla hade accepterat att vi måste göra den här omställningen, även om det skar i hjärtat, men när underlaget lades fram i maj och man såg att konsekvenserna skulle bli förödande började det storma. Förbandschefer, generalinspektörer, alla var ute på arenan och slogs och argumenterade för sitt. Det var ingen särskilt rolig situation. Beslutet blev att man gick på den inriktning vi pekat ut, jag hemställde om en omprövning av den säkerhetspolitiska grunden för regeringens inriktning mot en så låg ekonomisk nivå och försvagad försvarsmakt, men det blev ingen konsekvens av den. Den enda förändringen som gjordes i underlaget var att man, som vanligt, slängde sig över fredsorganisationen och där stuvade om ganska rejält, med ökade kostnader som följd. Den struktur som vi lade i det här förslaget tycker jag fortfarande är kvar och är rätt, sen har man då avvikit från den under senare ÖB. Bortsett från de ekonomiska nivåerna tycker jag fortfarande att färdinriktningen är den rätta. Jag hoppas det är åt det hållet man vill i framtiden.

Fortfarande i dag låter Wiktorin uppgiven när han pratar om situationen som uppstod, även om tiden gett honom tillräckligt med distans för att göra det med ett snett leende.  

– Det var en tid som jag fortfarande skakar på huvudet åt, säger han. Den ingav inte mig någon större respekt för det politiska systemet.

En av otaliga presskonferenser i Högkvarteret på Lidingövägen. Foto: Sven Åke Haglund/Försvarsmakten

Strukturomvandlingen blev början på slutet på Owe Wiktorins tid som ÖB. Han genomförde ändringarna och sedan slutade han, år 2000, bara något år bort från nästa stora händelse – WTC-attacken – som likt murens fall skulle förändra världen för evigt. Hur ser han då tillbaka på sin period som överbefälhavare?

– Det var en våldsamt turbulent period. Jag kan bara beklaga att man inte var villig att ta ett större politiskt ansvar för säkerhets- och försvarspolitik. Jag hade väl förhoppningar om att man någonstans under resans gång skulle inse att nu raserar vi det som det tagit ett par generationer att bygga upp. Från den utgångspunkten var det tråkigt, samtidigt var den perioden på ett personligt plan oerhört stimulerande, även om jag arbetade i princip dygnet runt och saknade fritid. Men det ligger väl i rollen.

– All den här turbulensen, politiskt och internt, gjorde att jag som ÖB blev hårt exponerad massmedialt. Det gick knappt en dag utan att jag var med i TV eller tidningarna, vilket gjorde att det var svårt att ens gå ut på gatan utan att bli igenkänd. Det var väl en sak som jag inte direkt uppskattade. Väldigt mycket var positivt i det dagliga arbetet, men färdriktningen, de politiska besluten och bristen på politiskt ansvarstagande var frustrerande ibland.

Det blev till slut drygt sex år på positionen. Det hade kunnat bli mer, men Wiktorin tycker ändå att tiden var ganska lagom lång.

– När du sitter på den här typen av befattning, där du är hårt exponerad och är den som fattar tuffa beslut, så tror jag att fem-sex år man ska sitta. Inte längre. Varken för organisationens del eller din egen. Det är klart att jag var frestad när det kom propåer om att stanna ytterligare ett par år, men jag är glad i efterhand att jag inte gjorde det. För organisationen var det hälsosamt att byta, efter allt som hände i samband med neddragningen 1999. Jag tyckte det var klokt att lämna då.

Källor

Intervju med med Owe Wiktorin

”Han har order att lägga ner”, artikel, Aftonbladet, (14/11 1998)

”Ekots lördagsintervju”, (13/12 1997)

”Vad hände med svenska försvaret?”, avsnitt av ”Dokument Inifrån”, SVT, (10/12 2015)

Nationalencyklopedin

 

18:52

Owe Wiktorin (1998)
Överbefälhavare general Owe Wiktorin, internt på sitt tjänsterum, ger sin syn på den ominriktning som försvaret står inför.

28:00

Stig Synnergren (1976)
Dåvarande stjärnreportern Gustaf Olivecrona intervjuar överbefälhavare general Stig Synnergren om innehållet i den senaste programplanen. Medverkar gör även major Bengt Anderberg från armén.