Sjöminor

Sjöminor är stationära vapen, och verkar genom de stötvågs- och tryckeffekter som sprängämnet ger när det detonerar. Själva minan utgörs av en vattentät behållare med spräng-laddning och tändanordning, tänkt att orsaka skada på fientliga vattenfarkoster. Den kan utlösas genom kontakt med passerande fartyg (kontaktmina), genom tidsinställning eller med hjälp av sensorer som detekterar närvaro. Minorna ligger antingen förankrade på botten, eller på ett bestämt djup under ytan.

En F80-mina lyfts ombord på minröjningsfartyget HMS Ulvön.
En F80-mina lyfts ombord på minröjningsfartyget HMS Ulvön. Foto: Jimmy Croona/Försvarsmakten
En sjömina detonerar. Foto: Kristina Swaan/Försvarsmakten

Sjöminor har en lång historia som går ända tillbaka till de nordamerikanska frihetskriget under 1770-talet. På svensk mark finns dokumenterade försök på Riddarfjärden i Stockholm år 1783, utförda av Carl August Ehrensvärd, sedermera Amiral i Karlskrona. Vid Marinmuseet i Karlskrona förvaras ett unikt manuskript kring försöken liksom skisser på planer på att anordna ett nationellt minförsvar. Den första faktiska produktionen av svensktillverkade sjöminor startar ett halvt sekel senare, 1831. Det är den så kallade ”Ostermans mina”, som fick sitt namn från konstruktören, tygmästaren C D Osterman vid Örlogsvarvet i Karlskrona, och var en direkt kopia på befintliga amerikanska modeller.

Ett systematiskt användande av sjöminor introducerades av ryssarna under Krimkriget på 1850-talet. Det var därefter som den svenska mindebatten tog fart. Den 13 mars 1863 inlämnade Immanuel Nobel (far till Alfred Nobel) en hemställan till Kungl Maj:t avseende ”undersökning genom sakkunnige män av användbarheten av hans minor”. Svaret blott en månad senare betraktas allmänt som det svenska sjöminväsendets födelse.

I början av 1900-talets användes för första gången okontrollerbara mineringar i stor skala. Under världskrigen användes även drivminor, men dessa är idag förbjudna. Än idag kan minor från andra världskriget spolas upp eller fastna i fiskenät.

En mängd olika sjöminor har använts inom det svenska försvaret, dels inom flottan, dels inom kustartilleriet. Nu används de av marinen. Några av dem, från olika epoker, är listade nedan.

M-nummer är M4311 respektive M4312.

Fakta

Fem sjöminor i urval:

M/70
Flottans Minavdelning organiseras och man utrustas med M/70, botten- och flytminor med elektrisk avfyrning. Tillverkning: 1870

M/31
Kraftig okontrollerbar kontaktmina för flottan. Kom senare i en version för kustartilleriet. Minering med dold utläggning (ubåt). Totalvikt om 820 kg, med en laddning på 150 kg. Tillverkad av Svenska Järnvägsverkstäderna i Linköping. Tillverkning: 1931

M/F11
Liten kontakt- och strandförsvarsmina. Flottans minsta sjömina med en totalvikt på 130 kg; laddades med 20 kg trotyl. Tillverkning: 1949

M/23 (även känd som ”Rockan”)
Mina för strandförsvar, ubåtsminering etc, nytillverkning av Bofors. Tillverkning: början av 1970-talet

F/80
Stor bottenavståndsmina för utsjö- och kustmineringar. Fällning från ubåt utrustad med mingördel och från fartyg med minräls. Multipla sensorer. Kalla krigets sista bottenavståndsmina. Tillverkning: 1990