Flygvapnets historia

Flygvapnet blev en självständig försvarsgren första juli 1926. Året innan beslutade riksdagen att slå samman marinflyget och arméflyget, som redan haft flygplan i tio år. Sammanslagningen sågs dels som en kostnadsbesparing och dels som en effektivisering. Till chef för det nya flygvapnet utnämndes överste Karl Albert Byron Amundson. Till sitt förfogande hade han ett sjuttiotal flygplan, de flesta av äldre modell, cirka 400 fast anställda samt 700 värnpliktiga.

Övningsflygplan 1, även kallat Tummelisa, användes inom försvaret åren 1919-1935. Foto: Gösta Bolander

Propositionen slog fast att flygvapnet skulle bestå av två flygverkstäder, i Linköping och Västerås, en flygskola i Ljungbyhed (F 5) samt fyra flygkårer. Flygkårernas inriktning var spaning samt bombflyg och de placerades i Västerås (F 1), Stockholm/Hägernäs (F 2), Linköping (F 3) samt Östersund (F 4).

Linköping hade sedan tidigare Sveriges första militär flygskola som inrättades 1913 på Malmen. Året därefter deltog för första gången flygplan i en svensk militärövning, Östgötamanövern, med ett spaningsflygplan på var sida. Efter den succén upprättades Flygkompaniet, Fälttelegrafkårens femte kompani, på Malmen 1916.

I militärflygets barndom var spaning den huvudsakliga uppgiften med erfarenhet från första världskriget blev bombflyg allt viktigare. Det visar inte minst nästa stora svenska försvarsbeslut. 1936 bestämdes att flygvapnet skulle få ytterligare tre flottiljer, som de tidigare flygkårerna nu kallades, Karlsborg (F 6), Karlstad (F 7) samt Stockholm/Barkaby (F 8). Den sistnämnda var flygvapnets första flottilj för jaktflyg, med huvuduppgift att försvara huvudstaden. Av övriga flottiljer var fyra avsedda för bombflyg och två för spaning. Samtliga, utom flygskolan på F 5, uppdelade på tre divisioner med vardera 12-15 flygplan.

Svårt att köpa flygplan

Liksom vid beslutet att inrätta ett flygvapen innebar inte beslutet i sig att flottiljerna fanns utan att de skulle upprättas inom ett visst antal år. Ett av problemen redan 1936 var att hitta något land som var villigt att sälja moderna flygplan. Upprustningen inför andra världskriget var i full gång och produktion av krigsmateriel gick i huvudsak till det egna landet. Lösningen blev dels att i Sverige på licens tillverka flygplan som redan konstruerats i andra länder, dels att bygga upp en slagkraftig svensk flygindustri. Det blev starten för Saab AB och vad som senare blev Volvo Flygmotor. Under andra världskriget hann Saab med att utveckla tre flygplanstyper till flygvapnet, B 17 och B 18, båda bombflygplan samt jaktplanet J 21.

Erfarenheter under andra världskriget visade tidigt på behovet av jaktflyg. Dels som skydd åt det egna bombflyget, dels som försvar mot fientligt flyg. Därför bildades nio nya flottiljer under kriget, de flesta med jaktflyg, och vid krigets slut hade flygvapnet totalt drygt 1 000 flygplan i bruk.

En annan typ av flygplan vars värde man insåg under kriget var transportflyg. De första enstaka transportplanen under 20- och tidigt 30-tal användes som ambulansflyg men i början av 40-talet tillkom ett femtontal olika transportplan av blandade fabrikat. Sedan dess har flygtransport av personer och materiel varit en mycket efterfråga resurs.

Kriget betydde också att den tekniska utvecklingen gick mycket snabbt och vid krigsslutet släppte många länder på exportrestriktionerna.  Sverige fick köpa sina första radarstationer från England, samt redan 1946 de första jetflygplanen J 28 Vampire, som levererades till F 13 i Norrköping. De följdes av de första svenska jetflygplanen från Saab, J 21R och J 29 Flygande Tunnan. Ett överskott av flygplan på marknaden gjorde också att Sverige kunde köpa legendariska flygplanstyper som amerikanska Mustang och engelska Mosquito och Spitfire. I slutet av 40-talet hade flygvapnet växt till 20 flottiljer.

Nytt stridsledningssystem

De nya radarstationerna integrerades med det äldre systemet med luftbevakare och bands samman med luftförsvarscentraler till ett stridsledningssystem, Stril  50. Rapporterna kom in per telefon till en jaktledare som avgjorde när och hur förbanden skulle sättas in. Detta låg sedan till grund för en digitaliserad stridsledning, Stril 60, som dessutom kunde skicka information till flygplanen via en datalänk. Till exempel vilka mål som skulle angripas och var fienden befann sig. Detta var, när det infördes i Sverige, någonting helt unikt.

För att skydda verksamhet och flygplan från luftanfall byggdes betongbunkrar och anläggningar insprängda i bergsrum. Redan 1943 togs den första bergshangaren i bruk på F 9 i Göteborg och på 50-talet uppfördes liknande hangar på ytterligare fem flottiljer. Nya vapen med större sprängverkan gjorde snart bergshangarer mindre effektiva och i stället infördes bassystem 60 som innebar att flygplanen spreds över ett större område där flygplan och utrustning kunde ”gömmas i skogen”, med flera alternativa startbanor som till exempel vanliga vägar.  Bas 60 utvecklades sedan till Bas 90 med ännu större områden, med flera startbanor, som bevakades av egna flygbasjägare.

Ett av de största i världen

I början på 60-talet hade Sverige ett av de största flygvapnen i världen, i huvudsak med syfte att tidigt möta och bekämpa fientligt bombflyg. Den tekniska utvecklingen gick snabbt. Jaktflyget som under 50-talet kom upp i hastigheter runt Mach 1, kunde när J 35 Draken kom i bruk på 60-talet nu flyga i dubbla den hastigheten. 1963 kompletterades dessutom flygplanen med luftvärnroboten Bloodhound (Rb68) som baserades på fem flottiljer. Systemet fanns i bruk i femton år.

Redan innan flygvapnet avvecklade sina luftvärnsrobotar hade de stora förbandsnedläggningarna börjat.  F 9 i Göteborg redan 1969 och 1974 avvecklades F 2, F 3 och F 8. Den stora nedläggningsvågen kom sedan i slutet av 70- och i början av 80-talet. Efter 2005 finns det bara tre stridsflygflottiljer kvar, Norrbottens flygflottilj F 21 i Luleå, Blekinge flygflottilj F 17 i Ronneby samt Skaraborgs flygflottilj F 7 på Såtenäs. På F 7 finns även transport och specialflyget. En fjärde flottilj, Helikopterflottiljen på Malmen i Linköping tillkom 1998, när helikopterverksamheten i de tre försvarsgrenarna slogs samman, och blev en del av flygvapnet 2003.

På femtio år har flygvapnet gått från över tusen till under hundra stridsflygplan. När resurserna minskade och flygplanen blev färre ökade kravet på att få ett enhetsflygplan, en flygplanstyp som kan göra samma uppgifter som det tidigare tog flera olika typer för att klara av. Viggen som kom på 70-talet var ett bra försök som inte nådde riktigt ända fram. Samma flygplanstyp fanns men i olika versioner för jakt, attack och spaningsuppdrag. Enhetsflygplanet blev verklighets först på 90-talet med JAS 39 Gripen, som togs i bruk 1996.

Ökad internationalisering

Efter kalla kriget ökade internationaliseringen i Försvarsmakten och flygvapnet. Två stora undantag fanns sedan tidigare. En frivillig flottilj, F 19, som bestod av svensk personal med flygplan som skänkts av Sverige stred på Finlands sida i Finska vinterkriget 1939-1940. F 22 var en tillfällig flottilj bestående av elva Flygande Tunnan med svensk personal som var underställd FN under Kongokrisen 1962-1963. Efter det har flygvapnet deltagit med personal, transportflyg och helikoptrar i ett stort antal internationella uppdrag världen över. Svenskt spaningsflyg med JAS 39 Gripen deltog också i Natos insats över Libyen 2011. Varje år genomför flygvapnet övningar tillsammans med andra länders flygvapen, både utomlands och i Sverige. Varje år genomförs också en större flygvapenövning där samtliga delar av flygvapnet deltar. Övningen går ut på att försvara Sverige.