Ibland bryts vardagen av annorlunda besök

En av många viktiga uppgifter för Neutral Nations Supervisory Commission (NNSC) i Sydkorea är att motta besök och informera om kommissionens roll och arbete. Men nyligen kom det ett annorlunda besök. Det var de numera vuxna barnen och barnbarnen till den förre NNSC-kommendanten Allan Jönsson.

Allan Jönssons barn och barnbarn tillsammans med del av NNSC:s delegation. Foto: NNSC
Dokument som NNSC:s kommendant Allan Jönsson författat 1967. Foto: NNSC
Fika på SWE Club, NNSC:s camp. Foto: NNSC

Allan Jönsson tillhörde den svenska styrka som flög till Sydkorea efter krigsutbrottet 1950 för att driva ett svenskt fältsjukhus i hamnstaden Busan. Där träffade han den sydkoreanska sjuksköterskan Jae-Hyun vilket ledde till att Allan senare växlade över till NNSC för att vara kommendant och stannade sedan i Sydkorea till 1979.

Under dessa 26 år, fick de tre barn. Två av dessa, Christina och Karin, kom nyligen tillbaka till NNSC-campen med sina familjer och fick återuppleva minnen bland byggnaderna som finns kvar sedan 50-talet.

Kapten Allan Jönsson på NNSC:s Camp 1973. Foto: NNSC

Det var ett trevligt besök som även gav perspektiv och intressant information till den nuvarande delegationen. Så här beskriver Allans döttrar Christina och Karin återseendet av NNSC och campen i Panmunjeom.

– Vi systrar, Christina och Karin, med familjer fick den fantastiska möjligheten att återuppleva gamla minnen från Panmunjeom. Våra föräldrar Jae-Hyun och Allan träffades i Busan på svenska sjukhuset, där båda arbetade. Därefter tjänstgjorde vår far kapten Allan Jönsson i Panmunjom i 26 år och vi tillbringade en hel del av vår barndom där. Det var speciellt betydelsefullt att våra döttrar fick se vilken spännande arbetsplats som morfar Allan hade.

– Sydkorea har till stora delar utvecklats till oigenkännlighet sedan 1979, då vi lämnade Korea, medan tiden delvis tycks ha stått stilla i Panmunjeom. De röda barackerna med rundade tak, klockstapeln och skyltarna står kvar, om än i klart mindre format än i våra barndomsminnen. Klubbhuset med den röda öppna spisen, olika föremål som till exempelvis vikingahjälmen och placeringen av de svarta kepsarna med namn på, som vi känner igen sen 70-talet. Vi är också stolta ägare till sådana kepsar! Naturen är lika väldoftande, hänförande vacker och fridfull som vi minns den. Samtidigt kvarstår en paradoxal känsla av att det är ett fortsatt spänt och riskfyllt område.

– Vi fick avnjuta en mycket god lunch med koreansk mat (bulgogi och kimchi) i mässen, vilket hade varit otänkbart på pappas tid, då det endast serverades västerländsk mat.  Vi tackar den svenska NNSC delegationen för deras gästfrihet och mottagande som möjliggjorde denna oförglömliga höjdpunkt på vår Korearesa.