Röjdykarna har fått i uppdrag att söka av en kaj i närområdet för att säkerställa att den är fri från skadliga objekt.
— Vi letar efter vad som helst. Om det finns sprängladdningar fastsatta längs kajen, om det har genomförts någon form av sabotage eller om det finns minor i vattenvolymen berättar Simon Grenefalk, en av röjdykarna på HMS Spårö.
En dykledare genomför en säkerhetsgenomgång och klargör vad uppgiften är. Det sista han säger är hur lång tid dykarna får vara under vattenytan och på vilket maxdjup. Därefter sätter sig dykarna på kanten av RIB farkosten och sätter på sig andningsmasken. Dykarna hoppar i vattnet och gör tummen upp till dykledaren innan de beger sig ner under ytan.
Bubblorna som kommer upp till vattenytan avslöjar vart röjdykarna befinner sig. Det går att följa hur de sakta och metodiskt följer kajen. Efter ett tag kommer de upp till ytan för att konstatera att inga farliga objekt har hittats.
Vikten av dokumentation
Vad händer om man hittar ett objekt som man misstänker är farligt?
— Först och främst vill man dokumentera det man ser. Det är viktigt att fastsälla vad det är för att man ska kunna ta ett rätt beslut på hur man ska agera och ta hand om det svarar Simon Grenefalk.
För att dokumentera objekt har vi en dykkamera, en ritplatta där vi kan avbilda objektet och anteckna på, samt olika verktyg att mäta med.
Gemenskap
När dykarna har kommit ombord igen duschar de med torrdräkten på sig i en utomhusdusch på däck med sötvatten i. Utrustningen återställs och torrdräkten hängs på tork.
— Jag hoppas att vi får dyka snart igen. Att dyka är det roligaste som finns säger Mikael Nyström. Simon instämmer och påpekar att det inte bara är ett jobb att vara röjdykare.
Det är även en livsstil. En livsstil som är förankrat med brödraskap och en stark gemenskap genom att vi är så få.