Söder om floden Niger

Vi tar oss söderut och korsar Niger. Morgnarna bjuder liksom kvällarna på en högst spektakulär himmel när den glödande solen bryter horisonten. Det regnade nyligen, och den annars torra marken har blivit till lera.

Det svenska bidraget till FN:s stabiliseringsinsats i Mali (Minusma) genomför ibland längre patruller (så kallade Long Range Recce Patrols) för att samla in information även i områden belägna långt ifrån Camp Nobel och Timbuktu. Foto: Kalle Bendroth/Försvarsmakten
Utsikt från en galt. Skickliga förare och bra utrustning. En förutsättning för att kunna transportera sig till mer avlägsna platser i ett föränderligt maliskt landskap. Foto: Kalle Bendroth/Försvarsmakten
Snart efter att vi stannar till strömmar det fram barn från byn som nyfiket följer oss under i stort sett hela dagen. Foto: Kalle Bendroth/Försvarsmakten
En av förbandets galtar startar och ger sig av mot nästa by och samverkan. Foto: Kalle Bendroth/Försvarsmakten

Våra patrullfordon Galtarna slirar och förarna får ratta ordentligt när vi tar oss fram mellan olika mindre träd. Snart når vi fram till en by där det hålls marknad. Människor kommer från alla håll med getter och andra boskap för att köpa och sälja. Ett par spaningsgrupper rör sig i området och pratar med förbipasserande. Det är de samtalen som är den svenska Malistyrkans huvuduppgift, att samla in information i området. Information som vi analyserar och skickar vidare, i slutändan till den högste militära chefen (Force Commander) för Minusma, FN-insatsen i Mali.

Samtalen går bra och det börjar närma sig skymning. En bit bort har en tillfällig bas som fungerar som ett framskjutet stöd (Forward Operating Base, FOB) grupperats. Vatten, mat, bränsle och inte minst ett försvar av platsen, är minst lika viktigt när man är ute på uppdrag som det är när man är inne på Camp Nobel. Personalen på FOB:en har ordnat mycket för de soldater som varit ute och inhämtat information under dagen. Livet i fält sliter på de flesta, och med en temperatur på över 40 grader i skuggan, utrustning på 10-15 kilo och dagar som inleds innan soluppgången, är det en förutsättning att just det stödet finns.

En av många samtal med lokalbefolkningen. Tillsammans ger samtalen förbandet en bild av hur läget är i området. Foto: Kalle Bendroth/Försvarsmakten

Det kompani som står för huvuddelen av insamling av information, och som har det som huvuduppgift, är spaningskompaniet. Insamlingen sker på olika sätt. Det kan till exempel ske med obemannade farkoster, så kallade UAV:er, som ger en bild av vad som händer eller hur det ser ut på en särskild plats. Men det vanligaste och kanske viktigaste sättet är precis det som spaningsgrupperna använde sig av vid marknaden; att prata med folk och fråga om hur det är i området.

Major Tobias Christensson är chef för spaningskompaniet och menar att den viktigaste pusselbiten kan man hitta där man minst anar det.

− Vi pratar med olika nyckelpersoner, som polischefer och bychefer, men det kan vara så att det är lastbilschauffören som passerar förbi som kan ge oss den information vi behöver för att få rätt bild av hur läget egentligen är i området.

Trots att det finns ett stöd som följer spaningssoldaterna, så är det avgörande att soldaterna tar hand om sig själva och sin materiel. Det är en förutsättning för att kunna ta sig till mer avlägsna platser i det klimat och med de förutsättningar som finns där vi verkar.

På platser där man tidigare inte stött på FN-personal är invånarna initialt avvaktande, men sedan ofta nyfikna och glada att vi är där. På andra platser är folk vi möter så vana vid FN:s närvaro att de inte höjer på ögonbrynen när det rullar förbi ett antal bepansrade galtar. Foto: Kalle Bendroth/Försvarsmakten

− Vi hade inte kunnat genomföra längre patruller om vi inte hade proffsiga soldater som varje dag noggrant förbereder allt grundläggande. Där finns inga genvägar och det är inte särskilt glamoröst, det handlar till stor del om tålamod. Ett samtal tar tid, för många gäller det då att vara beredd, att se till att vara redo om något händer. En spaningssoldat måste vara uthållig både fysiskt och psykiskt för att kunna genomföra de uppgifter vi löser här, säger Tobias Christensson.

Dagarna går och vi besöker varje dag nya platser och får höra fler uppfattningar kring läget i området. Den senaste tidens regn har gjort att det börjat växa upp en del träd där det tidigare bara fanns sand. Trots buskar och mindre träd kan vi se den ljusblå FN-flaggar som vajar högst upp på galtarna framför oss. "Rakt fram är i vägens förlängning" hörs på radion strax innan vi kliver av galten.

Vi påbörjar nästa patrull, i en by som till en början ser ut att vara tom. Snart ser man fler och fler som tittar fram efter att ha sett våra FN-symboler. Det kommer en stor grupp nyfikna barn som följer efter oss. Musik hörs från ett av lerhusen vi passerar och kvinnan i huset vinkar glatt. Vi stannar till och pratar med en man vi möter på vägen. "Det känns tryggt att ni är här" förklarar han medan vi pratar om läget. Vi fortsätter samtalet ett tag innan vi går vidare.

Chefen för det svenska underrättelseförbandet, överstelöjtnant Jonas Nilsson, är mycket nöjd med operationen:
− Känslan att kunna flytta förbandet över Niger, framrycka så här långt med understöd av helikoptrar, är väldigt tillfredsställande. Vi kan nu nå ut till platser som kanske aldrig besökts av FN förband tidigare. Förutom att vi med vår blotta närvaro skapar en tryggare miljö för civilbefolkningen ger det oss en unik möjlighet att leverera en lägesbild till högre chef som en del i hans beslutsunderlag. Dessutom känner man här ute att civilbefolkningen verkligen uppskattar vår närvaro. Förbandet har växt med uppgiften och agerar på ett säkert och proffsigt sätt.

Kvällen kommer och spaningsgrupperna återvänder till den framskjutna basen. Lite mat, möjlighet att tvätta av sig, vårda fordon och annan materiel är välbehövligt, liksom sömnen som blev störd föregående natt av en sandstorm som drog fram över galtar och tält för att avsluta med ett störtregn.

Men i kväll är himlen klar.