Grundläggande vagnsutbildning pågår i totalt 16 veckor varav tre av de sista veckorna denna gång genomförs på Tofta skjutfält på Gotland i slutet av augusti. Deltagarna består av ett tjugotal soldater och officerare ur 11.Ledningsplatsbataljonen. En av målsättningarna med utbildningen är att samtliga deltagare får förarbevis på fordonen, men självklart tränas besättningen också i sina respektive roller som vagnchef, skytt eller förare. Ytterligare utbildningsmoment är att öva stridsbogsering och skjutning mot luftmål.
Fordon som används under utbildningen är stridsfordon 9040 A, stridsledningspansarbandvagn (StriPBV 90) och bärgare (BGBV 90). Respektive fordon är anpassat för att optimera de nödvändiga förmågorna ledning, strid och bärgning. Tillsammans bildar de tre förmågorna och fordonstyperna en välfungerande helhet. Vad syftet med fordonen är syns på yttre eller inre detaljer. Exempelvis har stridsledningspansarbandvagnen ett nedfällbart bord vid vilket staben kan studera kartor, rita oleat och skriva order. Bärgaren, å sin sida, har en stor markförankring som ger bra grepp om något av de andra fordonen behöver dras upp ur ett träsk eller liknande.
Litar på varandras kompetens
Trots vissa skillnader som anpassar fordonen efter respektive förmåga, så är en gemensam nämnare de trånga utrymmena i fordonen. Följden av detta blir att en fordonsbesättning ofta blir mer sammansvetsad och sammanhållen än en vanlig stridsgrupp. Var och en lär sig snabbt att lita på varandras kompetens och förmåga att lösa sin specifika uppgift. Beroende på vad som måste göras så lär sig besättningen att antingen kliva fram och agera eller hålla sig ur vägen medan kamraterna arbetar. Ett exempel är ifall ett stridsfordon blir utskjutet och behöver stridsbogseras. När det sker är det besättningen på bärgaren som arbetar medan besättningen på det utskjutna fordonet sätter sig på sina platser och stänger luckorna. Under en stridsbogsering är det utan undantag bärgningschefen som har befälet.
- Det spelar ingen roll om det så är ÖB som sitter i vagnen som ska bogseras. Bärgningschefen är kung, säger Henrik Salo, utbildningsdeltagare och blivande vagnchef på bärgaren.
- Men tyvärr behöver vi inte göra bärgningar så ofta eftersom stridsfordonen är såpass bra. När det väl sker så är bärgningar bland det roligaste vi gör, säger han.
Vårdar och kontrollerar fordonen
En av anledningarna till att fordonen är i så gott skick och håller länge är att besättningen är rutinerad vad gäller vård och funktionskontroller.
- Vi ägnar någon förmiddag åt att kolla så att allt är helt och funkar. Vi kontrollerar till exempel att banden inte har några sprickor och vi smörjer in rörliga delar, berättar Salo.
- Syftet med vården är att upptäcka och åtgärda eventuella fel och skador så att allt verkligen funkar när det väl gäller, tillägger fanjunkare Sandberg, en av instruktörerna.
Innan fordonen tas i bruk nästa gång genomförs en noggrann funktionskontroll som säkerställer att ingen rost eller annan skada uppstått under tiden fordonet stått parkerat i garaget, eller att någon skada missades under senaste vården. Vård och funktionskontroller är en förutsättning för ett lyckat resultat under såväl övningar och utbildningar som på insats.
Stridsfordon inga leksaker
Ännu en förutsättning för lyckade genomföranden, både under övningar och skarpt, är att besättningen är beredd på alla möjliga slags situationer. Även om det är roligt att både åka stridsfordon i terrängen och att avfyra skott ur automatkanonen, så är stridsfordonen inga leksaker. De är stora och tunga och för att undvika onödiga skador måste var och en som handskas med dem eller befinner sig i närheten av dem följa vissa regler för sin egen säkerhet. Allt från att bara bakluckan väger ett halvt ton till att en lucka som stängs kan kapa av ett par oförsiktiga fingrar, är ytterst väsentlig information.
Sjukvårdaren, vice korpral Behnam, har ibland känt sig överflödig under utbildningsveckorna, men det är självklart bättre än alternativet.
- När du får mycket att göra, doktorn, då är något fel, säger övningsledaren kapten Paulsen.
Säkerhetstänket uppnås till stor del via utbildning, där allt gås igenom från grunden för att sedan gå in på detaljer. Ett moment i utbildningen är nödevakuering i olika situationer, exempelvis om fordonet vält upp och ner eller börjat sjunka i ett vattendrag. Självklart medför risken för sådana här situationer stora krav på besättningen. Inte bara måste var och en vara tillräckligt psykiskt stabil för att aktivt söka utrymningsväg ut ur ett sjunkande fordon; det krävs dessutom tillräcklig sinnesnärvaro och klartänkthet för att samtidigt fortsätta utföra sina uppgifter även i de mest akuta situationerna.
Måste jobba tillsammans
För att få till en optimal besättning måste självklart individerna vara noggrant utvalda från början så att de uppfyller vissa kriterier.
- Jämfört med förr så har kraven på en besättning blivit tuffare, säger löjtnant Nyström, en av de övade.
- Yrket kräver självgående folk som självmant gör det som väntas av dem. Besättningen måste klara av att jobba tillsammans utan att någon chef vakar över dem. Chefen har redan fullt upp utan att behöva jaga folk också. Jobbet innebär dessutom stor variation och kan skifta från att besättningen har det jättestressigt till att det inte finns något att göra på flera timmar. Det kan i vissa fall vara psykologiskt tungt och ställer såklart större krav på den enskilde individen, säger fanjunkare Sandberg.
- Förmågan att tempoväxla är oerhört viktig, säger instruktören förste sergeant Rosling och tillägger: Men så är det här bland det roligaste jag gjort i firman. Det är en särskild känsla att trycka sig fram genom ett skogsparti i ett 23 tonsfordon.
Det märks att utbildningen är genomförd med en stor dos humor när radiosnacket späds ut med anropssignaler som Lilla uttern, Stora sälen och Lintussen.
- Det är ju skitbra namn. Det är bara vi som vet, så kan ryssen lyssna hur mycket som helst, säger övningsledaren kapten Paulsen.