Vägen framåt

AMF 1 bygger vidare på sin förbandskultur

Alla förband har en historia, en kultur.
Men hur bygger man vidare på det bästa ur historien – och vad skapar en bättre förbandskultur?
Försvarets forum besökte förbandet som kanske sitter på svaren.

Anna Sofia Keyser håller genomgång inför övning på Berga. Foto: Bezav Mahmoud/Försvarsmakten
Amfibieskytte övar landstigning och spaning. Foto: Bezav Mahmoud/Försvarsmakten
Amfibieskytte övar landstigning och spaning. Foto: Bezav Mahmoud/Försvarsmakten
Amfibieskytte övar landstigning och spaning. Foto: Bezav Mahmoud/Försvarsmakten
Amfibieskytte övar landstigning och spaning. Foto: Bezav Mahmoud/Försvarsmakten
Amfibieskytte övar landstigning och spaning. Foto: Bezav Mahmoud/Försvarsmakten
Amfibieskytte övar landstigning och spaning. Foto: Bezav Mahmoud/Försvarsmakten
Amfibieskytte övar landstigning och spaning. Foto: Bezav Mahmoud/Försvarsmakten
Foto: Bezav Mahmoud/Försvarsmakten
Amfibieskytte övar landstigning och spaning. Foto: Bezav Mahmoud/Försvarsmakten

"Plutons uppgift är strandsök och spaning vid Stora Huvudholmen...".
Trettiotalet soldater lyssnar uppmärksamt på sin löjtnants genomgång ute på piren vid Berganäs.

Skytteplutonchefen är 28 år och heter Anna Sofia Keyser.
– Jag gjorde värnplikten på P 7 för åtta år sedan. På Karlberg lärde jag känna två kadetter från kåren, som både visade och berättade att det fanns extremt motiverade kollegor på Amf 1, som jobbade i en tuff psykisk och fysisk miljö. Eftersom det var något jag letade efter, valde jag att söka hit, säger hon.
Oavsett arbetsplats – civil eller militär – så kan det vara lite ansträngande att bli en av de andra. Och många arbetsplatser och arbetsgivare uppfattas av andra på ett visst sätt.
Amfibieregementet i Berga är inget undantag.
– Eftersom jag kom från ett annat förband trodde jag det inte skulle vara helt lätt att komma in i gemenskapen, men jag välkomnades med öppna armar. I synnerhet sedan jag fick den här, säger hon och pekar på det ovala märket på högerärmen.

Anna Sofia Keyser Foto: Bezav Mahmoud/Försvarsmakten

Där sitter amfibieutbildningstecknet. En tygbit. Men en mycket viktig och värdefull sådan.
– Det är liksom en dörröppnare här hos oss. En symbol på att du klarat av den utbildning som gör oss till amfibiesoldater. Jag ser inte det minsta snett på de kollegor som inte har den, istället försöker jag peppa dem att träna upp sig för att klara av proven. Och det handlar inte bara om att klara av proven en gång, du måste behålla nivån för att förtjäna att bära den, säger Anna Sofia.
Alla förband har som sagts en historia.
Och Amf 1 – och föregångaren KA 1 – har en historik med ibland olika typer av övertramp. Alltid medialt uppmärksammade, kanske inte alltid korrekt återgivet.
Men enligt skytteplutonchefen är det just historia.

– Vårt arbete med värdegrund ligger inte efter något annat förbands. Jag uppfattar att jag bedöms utifrån min prestation, inte mitt kön. Vi ses som individer av våra chefer, det är individen och dess utveckling som står i fokus för att vi ska kunna vara det högpresterande förband vi är. Sedan skiljer sig kulturen lite mellan kompanierna. Men kanske inte alltid som man tror först. Här på skytte trodde jag det skulle vara lite hårdare och tuffare, men det är precis tvärtom. Jag upplever det som varmare här och att vi verkligen stöttar varandra, säger hon medan hon applicerar maskeringsfärg i ansiktet.

Alla byggnader på Berga har fornnordiska namn. I Vanheim – gudarna Vanernas hemvist – har Jenny Svensson sitt tjänsterum. Och liksom Anna Sofia började hon sin militära bana på ett annat förband – "då hette det T 2, nu heter det Trängregementet" – men har jobbat på Amf 1 sedan 2006.
– Att jag hamnade här var mest en slump, jag tillhörde officerskullen som inte fick jobb. Men min bak¬grund inom sjukvård och logistik är lite speciell, det

Jenny Svensson Foto: Jimmy Croona/Försvarsmakten

saknades här så hit kom jag. Visst hade jag en uppfattning om amfibierna innan dess, att alla amfibiekadetter hängde ihop och deras egensatta fysiska krav. Väl här har jag insett att det här är kollegor som tar hand om varandra Trycket utifrån skapar en positiv känsla, skillnaden mellan oss och många andra är att vi har så många olika specialistkompetenser vilket gör oss presigelösa. Vi konkurrerar inte med varandra, säger löjtnanten.

Hon har varit plutonchef för flera GMU-plutoner och har ett lite speciellt men väldigt åtråvärt rekord: för två år sedan var hennes pluton hundraprocentig – inte ett enda avhopp.
– Vi avskilde en individ som inte var lämplig. I övrigt fullföljde alla utbildningen. De var tänkta som hemvärnssoldater men så många ville vara här på heltid, så ganska många av dem genomförde grundutbildning amfibie. Och en del är anställda här.

Och då var plutonen ändå långlediga i flera veckor en bit in i GMU:n. En perfekt ledighet att börja tänka fel tankar om att "det här är nog inget för mig".
– Då hoppade jag till varje gång tjänstetelefonen ringde, att någon rekryt skulle ringa och säga att de hoppat av, säger hon.
Hon har identifierat en nyckelfaktor för att få dagens rekryter att vara nöjda: ständig information om vad som ska hända när och hur under utbild¬ningen.
– De vill hela tiden veta. Och ofta kan vi berätta det. Det skapar trygghet. Och de är större individualister i dag än för 20 år sedan. Men det liksom informationssuget tror jag är en genomgående förändring i samhället, en förändring som Försvarsmakten måste förhålla sig till.

Andra nyckelfaktorer är att låta rekryterna själva hitta lösningen. Som hur bäst en fältmässig pissgrop fungerar för både de som står eller sitter och kissa.
– Varför ska jag bestämma hur vuxna människor ska kissa? Låt dem testa sina förslag, utvärdera och förbättra.
Och vikten av samarbete kan dagens unga redan, menar Jenny.
– Vid förra årets GMU körde vi lugnt och skönt i början, utan att lägga på stress. Rekryterna är så stressade av sig själva av hela miljöombytet. Men vi sa att "ni inte är klara förrän alla är klara". Och andra dagen stod jag ute i korridoren, medan rekryterna gjorde sig i ordning för ett moment. Inne från ett logement hörs någon ropa "ÄR DET NÅGON SOM BEHÖVER HJÄLP? JAG ÄR KLAR!". Då blev jag lite varm i hjärtat.

− Jag var van under uppväxten att mitt efternamn alltid uttalades lite fel, med hårt c-ljud. Men på inryckningsdagen ropade min plutonchef Kristoffer Wallin upp mitt namn. Och uttalade det rätt. "Här har man ju koll!" kände jag.
Emir Kadric lutar sig framåt i den nedsuttna Chesterfieldfåtöljen i biblioteket på Berga slott.

Emir Kadric Foto: Jimmy Croona/Försvarsmakten


– Sedan var det en tuff omställning att göra värnplikten på KA 1 på Rindö 2000. Men jag gillade det, gemenskapen och det kollegiala gjorde att du klarar av så mycket mer än du först tror. Det är inte alltid kul på jobbet men kollegorna härute gör det värt, säger den Sverige-födde kaptenen med rötterna i Bosnien.

– Mina föräldrar kom hit på 1970-talet. Vi har många poliser och militärer i släkten, så pappa visste vad jobbet innebar och var kanske inte överförtjust när jag bestämde mig för att bli officer. Men han är okej med det nu.

Den 19 september rycker 120 rekryter in på Amf 1. De är de första som gör detta i det nya utbildningssystemet och Emir Kadric kommer vara deras kompanichef.
Och han eller instruktörslaget på 25 personer kommer inte stå och skrika åt nykomlingarna när de kommer.
– Du kan alltid hitta skräckhistorier från förr. Enskilda individer kan ha gjort fel, men det har inte funnits någon systematik i dåligt bemötande. Jag och mitt instruktörslag har inget behov av att kränka folk, det sköter yttre faktorer så bra.
Vad han menar är att till exempel vädrets makter kom¬mer göra sitt yttersta för att förolämpa rekryterna en iskallt regnig, blåsig övningsdag på Utö i november.
– Kamratskap och kåranda är avgörande för att man ska vilja jobba med det här då. Visst är de 40 000 kronorna i premie ett incitament till att fullfölja grundutbildningen, men det kommer inte hålla kvar den som börjat tvivla på det här efter några månader. Vi måste ge rekryterna inblick i vad som väntar vid slutet av regnbågen, ta med dem ut och visa dem vad de kan bli inom amfibiekåren. Min erfarenhetsbaserade pedagogik säger att morötter fungerar bäst.

Grundutbildningen i många länders försvarsmakter baseras på konceptet "bryta ned och bygga upp", till exempel i den amerikanska marinkåren. Emir Kadric menar att det kan fungera, men inte på individer som inte är under plikt.
– En del som rycker in tror att det ska vara så, kanske baserad på en felaktig bild om vilka vi är. Vi jobbar inte så, vi vill ha kvar så många som möjligt. De här individerna ska ju bli våra kollegor. Om man under grundutbildningen har avgångar på 30-40 procent måste man dra slutsatser av det och genomföra åtgärder. GMU:n är fortfarande en gemensam försvarsmakts-plattform och därför är det så viktigt att dess plan följs, oavsett var rekryten genomför sin GMU. Amfibiesoldater börjar vi skapa efter GMU:n.

Efter GMU:n var individen tidigare provanställd och arbetstidsreglerad. Det innebar en ständig stress att hinna med så mycket som möjligt före halv fem, vilket ofta ledde till vissa kunskapsbrister och svårigheter att förmedla en målbild.
– Nu kommer vi kunna jobba med rekryterna på rätt sätt, men samtidigt skynda långsamt. Nu ska de bara bli världens bästa soldater under sex månader. Och det kommer de bli, till exempel genom att vi kan öva dem på alla vapensystem grundligt, säger Emir Kadric. Hans plutonchefer och instruktörer är en blandning av helt nya officerare och de mest erfarna – "för att få ut bra soldater krävs att de utbildas av de bästa instruktörerna" – och Emir betonar vikten av soldatinstruktörer.
– De är en mycket viktig länk mellan officerare och rekryter, de blir ofta rekryternas närmaste förebild och visar var du som rekryt kan vara om bara några år. Och de kan prata öppnare med en soldat, med mig blir det lätt "Ja, kapten! Nej, kapten!" säger Emir Kadric med ett leende.

Tchad. Afghanistan. Och berga. Peder Ohlsson har lett de grönbaskrade amfibierna i tre världsdelar och gjorde värnplikten i början av 1980-talet.
Och han vet att det funnits en del problem på KA 1 och Amf 1 under åren, men säger bestämt att den tiden är förbi.
– En del hade otur när de tänkte men det är samtidigt lätt att veta vad som är rätt med facit. I flera år har vi arbetat med förbättring, förbättring, förbättring. Vi pratar inte om att vi gjort ett förändringsarbete, vi säger förbättringsarbete för vi har tagit det som varit bra och gjort det bättre, säger han och litar på sin magkänsla.

Peder Ohlsson Foto: Bezav Mahmoud/Försvarsmakten


– Magkänslan är oerhört viktig, du måste våga lita på den när du fattar ett beslut eller handlar på ett visst sätt. Som det enda amfibieförbandet har vi ögonen på oss och därmed sätts vi under luppen lite oftare, men vi har inget att dölja. Allt vi gör som inte omfattar sekretess ska vara transparent.

Som regementschef har Peder Ohlsson haft många och långa sittningar tillsammans med kompani- och plutonslagen som utbildar rekryter, allt för att i detalj hitta lösningen på hur både den tidigare grundutbildningen och den kommande ska bli så bra som möjligt, med så få avhopp som möjligt.
– Det är en förlust för Försvarsmakten som helhet om en rekryt hoppar av hos oss. Vi måste förstå hur dagens unga människor fungerar och spegla det. Tack vare vårt arbete med att bland annat minimera avhoppen har vi varit remissinstans till GU/NY och fått ett erkännande för hur vi jobbar och hanterar frågorna gällande rekryterna.

Ingångslönerna är inte bättre än på andra platser i Försvarsmakten, möjligen är utsikten från Berga en solig dag det som på managementsvenska kallas USP (Unique Selling Point). Ändå fylls Amfibieregementets rekrytplatser snabbt och de tidvis tjänstgörande kompanierna är välfyllda.

Emir Kadric berättade om T-soldater som tar semester från sitt vanliga, välbetalda jobb för att få komma och frysa i två veckor på Utö. Vad är hemligheten, Peder Ohlsson?
– Det goda som äldre kollegor gjort förvaltar vi varsamt. Vi är ett singelförband att jämföra med förr, då det fanns fem kustartilleriregementen. Nu blir stoltheten koncentrerad till ett förband, vilket skapar en speciell tillhörighet och förbandsanda som är ganska påtaglig. Men det är inte "vi mot de andra". En sådan förbandsanda är inte bra, för den kan dölja oegentligheter.
Amfibieregementets förbandssymbol Thorleif är en samman¬hållande faktor. En annan är dess inofficiella motto "Löser alltid uppgiften".
– För det gör vi! Det finns en enorm vilja och ambition vid Amfibieregementet, en vilja att alltid göra sitt yttersta och prestera långt över förväntan. Ett exempel på det är plutonche¬ferna, de gör ett mycket viktigt och stort arbete. Jag har ett enormt stort förtroende för all min personal, som chef lägger man riktlinjerna och slutmålet. Men vägen för att nå dit gör vi alla tillsammans.