"Genom att åka långt ut i insatsområdet under en längre tid är fjärrspaningspatruller ett effektivt sätt att lösa högre chefs uppgift, att ge chefen ett bättre beslutsunderlag. Den här gången kom ordern hela fyra dagar före avfärd, vilket är tacksamt – tidigare har det varit betydligt närmare inpå, vilket har gett mer friktion i förberedelserna.
Vi ska vara ute i sju dagar, varav hälften koncentrerade till en och samma by. Resterande dagar ska vi besöka småbyar utefter floden Niger.
Förutom spaningsgrupper, så följer sjukvårdsenheter samt en reperationsgrupp med på patrullen.
Jag är förare och spanings¬soldat på en av spaningsgrupperna på kontingenten. Hemma i Sverige är jag T-anställd prickskytt på K 3. Civilt driver jag eget bolag, där jag tillverkar mjukvara och hårdvara till datorer. Mina kunskaper som civilingenjör kommer till pass här nere, som lärare för tisdagarnas matematiklektioner inför kommande högskoleprov.
Vikten av vatten
Viktigast inför en långpatrull är som alltid vatten. Minst fem liter måste varje person dricka om dagen vid den här årstiden. Med planerade sju dagar ute, blir det 35 liter vatten per person – eller 140 liter på varje Galts fyramannabesättning. Halvlitersflaskorna är packade 24 stycken i varje låda, så sammanlagt ska 12 lådor vatten få plats i varje Galt.
Sedan ska vi också ha med mat: FN-rations för fyra dagar, den svenska motsvarigheten för tre dagar för ökad variation ute i öknen. FN:s ration är bra men har brister, till exempel finns det ingen riktig frukost i påsen.
Varje gruppmedlem går igenom sitt ansvarsområde. Jag som förare går igenom fordonet, kontrollerar så att bultarna till kardanen sitter fast och framförallt att bränsletanken sitter fast. Under en tidigare patrull lossnade en bränsletank under körning nämligen. Det är inte så överraskande egentligen, med tanke på att allt vibrerar och skakar kraftigt under körning i terrängen i Mali. Här nere måste man vara betydligt noggrannare med att kontrollera infästningar utöver den generella fordonskontrollen.
Temperaturen har ökat anmärkningsvärt, i dag var det 39 grader i skuggan och 56 grader i solen på Camp Nobel. Vindarna bär med sig mycket stoft och det nästan bränner på hyn. Att ligga på o-plats på sanddynerna lär bli en varm upplevelse. Jag ser det som positivt att jag har ett mörkare pigment, då jag inte bränner mig och därmed inte behöver ha solskyddsfaktor som mina kollegor.
Dag 1 och 2 – sprucken växellåda och magisk måne
Vi ska vara marschfärdiga klockan 06.00, så jag går upp en kvart innan. Skönt att man packat och lastat allt under gårdagen. Sista kontroll av lastsäkring. Kvällen innan la vi in 5 kartonger med vatten i en av frysarna, så nu har vi kallt vatten i bilen. Det brukar hålla sig svalt i ett par dygn.
Framryckningen går långsamt, dels för att vi har fordon med släp i kolonnen, dels för att det är några nya, mindre erfarna förare som inte har kört i denna typ av terräng tidigare. En huvudregel här nere är "framkomlighet före formation", Det är lite som att åka slalom, man korsar varandras spår från och till. När man har ett bra flyt i körningen så känns det som att man surfar fram över sanddynerna med den nio ton tunga bilen. Det är riktigt kul.
Efter en fjärdedel av dagssträckan har ett av fordonen fått problem. De uppskattar att det tar 30 minuter att få ordning på fordonet. Vi andra som inte har observation och skydd utåt passar på att vätska upp och sträcka på benen.
En kort stund senare hörs "Vår växellåda har spruckit" på radion och efter någon timme av skruvande och omplanering så beslutas det att den trasiga bilen ska bogseras. Underlaget är sand och genererar mycket rullmotstånd. Därför används två dragbilar för att säkerhetsställa tillräcklig kraft.
Våra kollegor från El Salvador har små attackhelikoptrar, som ansluter och understödjer förspaningen. Jag har bogserenheten bakom mig och håller ett skarpt öga i backspeglarna för att anpassa min hastighet så att de inte halkar efter. Jag misstänker att skymningen hinner före oss till vårt slutmål för dagen. Väl framme börjar vi genast med förberedelser av förläggning över natten: bygger fältsängar, spänner upp maskeringsnäten mellan bilarna och gör en snabb koll på både fordon och vapen, så att allt är i ordning och redo för att användas. Det trasiga fordonet repareras av repgruppen och är kördugligt till nästa dag.
Mörkret faller snabbt i Mali. De kommande två dygnen har vår grupp fått i uppgift att spana över byn i närheten. Jag och min stridskamrat Maurius står för första passet i o-platsen, så den efterlängtade vilan efter dagens körning får helt enkelt vänta.
Nattpasset är riktigt underbart, det är stjärnklart och man kan se Vintergatan tydligt. Strax efter midnatt reser sig månen på himlavalvet. Jag har med min systemkamera hemifrån och lyckas ta en relativt bra bild på månen.
Dag 3 och 4 – glada barn och för lite franska
Efter två dagar i o-platsen bryter vi förläggning och beger oss vidare för nästa uppgift: En heldagspatrullering i byn. Jag kör ett av våra fordon samtidigt som huvuddelen av gruppen patrullerar till fots. Precis som i övriga Mali så är det mycket barn och efter en kort stund överskrider nyfikenheten rädslan. Det tar inte många minuter innan det är en mängd barn som går med mina kollegor. De springer framför och runt bilen och som förare innebär det extra noggrann koll på omgivningen.
Efter lunchen roterar vi inom gruppen och jag blir en del av den avsuttna delen, då gruppchefen vill att jag ska använda mina kunskaper i franska. Där och då ångrar jag att jag inte lyssnade bättre under fransklektionerna i skolan...
Med stridsutrustning, vapenbälte, vapen, långbyxor och långärmat går vi i den 40-gradiga värmen. I solen är det en bit över 55 grader, svetten svider i ögonen på mig och sanden gör det inte lättare.
Uppsittning, snart dags för avfärd.
Foto: Johan Lövgren/Försvarsmakten
Efter fyra varma timmar gör vi uppsittning och beger oss till dagens förläggning ute i terrängen. Vi delar vårt bevakningsområde med ytterligare en grupp, vilket gör att vi får sova ett par timmar mer än vanligt – det uppskattas! Det blir åter kväll. Öknen är helt tyst, inga elaggregat eller andra fordon som rör sig och man hör hur vinden viner över sanddynerna. Det är ett behagligt lugn som råder under mörkrets timmar ute i öknen.
Gryningen är riktigt sval. Under föregående natt var det inte mer än åtta grader, så vi har fått uppleva en bra skillnad mellan dag- och nattemperaturer här.
Dag 5 och 6 – längs Nigers strand och en riktig kudde
Nästa dag åker vi till en liten handelsby, som ligger längs floden Nigers strand. Det är stor kontrast mellan öknen och denna mängd vatten. När jag går utefter strandkanten och ser alla människor som jobbar med att lasta varor och djur på sina båtar funderar jag på hur stor skillnad det blir när infrastruktur eller endast frihet till rörelse påverkar människorna. Alla verkar generellt lyckligare här längs floden, det är en helt annan attityd när man pratar med dem.
På vägen tillbaka kör vi utefter Nigers strand och det blir en hel del småbyar som vi besöker. Vi gör fem patruller under dagen. Efter att ha varit ute till fots i många timmar, så känns det skönt att få sätta sig i en luftkonditionerad Galt.
Väl tillbaka på Camp Nobel har logistikplutonen har förberett en tolo-slinga, där "tolo" står för tank- och laddningsomgång. Själva fyller vi på med mat och vatten.
Ordern är given: var marschberedda till klockan 05.00 kommande morgon. Det blir inte många timmar sömn om vi ska ut så snart igen. Jag ser till att fordonet är grundlastat; diesel, mat och vatten för två dygn till fyra personer.
Vapenvården sker till midnatt, särskild tillsyn får göras när vi får mer tid. Efter godkänd visitation så blir det äntligen dags för en personlig höjdpunkt: första duschen av en kropp som efter sju dagar är täckt av svett, damm och salt.
Sedan, om bara för några timmar – ens egen säng, med en riktig kudde och ingen posttjänst.
Samtidigt är känslan av att sova ute i öknen under en patrull oöverträffad – den känslan och gemenskapen i kontingenten är saker jag tar med mig från Mali."