Man har satt samman ett kompani kadermässigt inför detta utbildningsmoment. Det innebär att man har kompani-, plutons- och gruppbefäl men att det inte finns fulltaligt med soldater i grupperna. De är på annan utbildning. På detta vis nöter man in hur befälen ska agera, hur de ger order och kommandon och tar initiativ om läget ändrar sig. I det är fallet ska man ta en samling byggnader som ligger längs en väg som går rakt igenom området. När kompaniet rycker fram stöter de på motstånd och blir beskjutna.
Motstånd vid framryckningen
Kaptenerna Peter Stålhandske och Erik Karlsson leder kompaniet som rycker fram.
− Vi tar objektet för att sedan övergå till att skydda, beskriver Peter. Vi spelar med fyra plutoner, fast verkligheten på plats är fyra mindre grupper som är tagna ur plutonchefstäten och gruppchefstäten.
− Det här är ett ganska stort objekt, så jag har delat in det i två delar, en tar södra och en annan norra sidan, sedan upprättas inpasseringskontroller i båda ändar av vägen.
Samverkar via radio
− Adam Quintus, Adam Quintus! Kan jag ta fram Ceasar Quintus till Quintus 3 med eldområde från UPK 6 och västerut, kom?
Det är Erik Karlsson som via radio har samband med sina plutoner. När man leder ett förband som framrycker mot en försvarad punkt måste enheterna samordnas enligt principen Eld-Rörelse-Skydd. Det innebär att om man blir beskjuten måste man ta skydd. För att en grupp ska kunna röra sig framåt måste en annan grupp skjuta mot motståndaren, som då tvingas till skydd. För att få snurr på detta krävs att befäl och manskap är alerta och med på noterna. Detta tränas under den här övningen.
Måste ha överblick
Man måste också hålla reda på var man har sina enheter så att de inte skjuter på varandra. Det var detta som Erik klarade ut med radioanropet. Man bokstaverar enheternas namn AQ och CQ. En UPK är en överenskommen punkt på kartan.
− Nu har vi tagit byggnaden på andra sidan, byggnad Erik, alltså den längst bort, säger Erik Karlsson.
Erik har varit kompanichef i fyra år, vilket kräver mycket arbete och tar mycket fritid. Varför ställer man upp och gör detta?
− För att det är extremt kul och det ledarskapet som vi får ut av det här är ett helt annat än man kanske är van vid och är spännande och utmanande, förklarar Erik.
Från Libanon till Hemvärnet
En färgstark personlighet i Sannahedsbataljonen är löjtnant Peder Falk, som varit lärare i det civila under många år. Nu har han varit i Hemvärnet sedan 1996. Peder är en av de där människorna i Hemvärnet som dyker upp och syns och hörs i alla möjliga sammanhang, som fanförare vid kronprinsessan Victorias bröllop, som skjutledare, som skum figurant vid skyddsvaktsutbildning. Idag är han instruktör vid befälsutbildningsmomentet.
−Jag fick mitt tjugoårsmärke för en månad sen. Jag blev rekryterad av kamrater som var med nere i Libanon under nittiotalet och som tillhörde Hemvärnet, de tyckte att jag skulle gå med när jag kom hem, berättar Peder. Det var ganska bra, det visade sig att jag kände många där redan. Jag blev tidigt gruppchef och därefter plutonchef för att sen hamna i kompaniledningen. Efter ett antal år kom jag till insatsplutonerna som byggdes upp då.
− Det är väldigt trevliga människor man lär känna och umgås med. Så känner jag att jag gör nytta och att jag har kunskaper som jag vill dela med mig av. Så har jag en stark patriotisk känsla som gör att jag tycker att ett försvar är viktigt att ha.
Tydlig utvärdering
Löjtnant Bo Nilsson från Örebro-Värmlandsgruppen är övningsledare och har genomgång efteråt. Med tydlig röst och målande beskrivningar ger han kritik:
− Syftet med det här är att första omgång ska veta att de ska understödja! De andra måste ju hinna byta magasin och göra sig i ordning och veta att nu ska vi framrycka, vilket betyder att Olsson och Svensson och Lundström ska hålla sig i linje så att de kan verka med sina vapen.
− Det är viktigt att ni tänker på det här, så inte den som har bättre kondis springer ifrån de andra, för då kan de inte skjuta.
− Orienteringar tycker jag fungerar och repetitioner, det har varit tempo och driv. Det som jag sagt hela dagen här är att man måste kunna tempoväxla. När jag stöter på motstånd, då måste jag växla upp till växel nummer tio och göra någonting! Då kan inte gruppchefen klia sig i bakhuvudet och ta fram minneskortet för då tappar man initiativet och tempot och då är det kört!